Om Peter Persson
Mitt namn är Peter Persson, äventyrare, vildmarksentusiast och filmskapare. Jag är 44 år gammal och bor med min familj i Sollentuna i Stockholm. Jag är en man som verkligen älskar allt som har med vildmarksäventyr att göra. Ända sen jag var liten har jag haft en väldigt stark upptäckarglädje i mig och jag har, Read More
Den avstängda zonen kring Tjernobyl på gränsen mellan Vitryssland och Ukraina har blivit hemvist för ett stort antal vilda djur. Efter kärnkraftsolyckan 1986 spärrades ett 4 200 kvadratkilometer stort område av. Strålningshalterna är ännu höga och frånvaron av mänskliga aktiviteter har gjort att varg, lodjur, hjort och andra stora däggdjur har sökt sig hit. Forskare debatterar om området är ett ”dödens väntrum” för djuren, på grund av strålningen, eller om människans frånvaro väger över till det positiva. Klart är i alla fall att detta i dag är ett av de viltrikaste områdena på den europeiska kontinenten.
Källa: Current Biology
Vallningsfritt på fjället
Jag väljer helst vallningsfria skidor på mina långturer. När det är kallt är det svårt att få ut vallan, och det är skönt att slippa när man kliver ur tältet på morgonen. Jag brukar också ha med korta eller långa stighudar för extra fäste i backar. Stighudar är även till stor hjälp när man drar pulka. Nackdelen med vallningsfritt är att det blir sämre glid utför, men det spelar inte någon roll eftersom långturerna oftast går i ganska flack terräng.
Rekommenderad längd på turskidor är kroppslängd plus 15 till 30 centimeter och bredd 65 till 80 mm för att klara lös snö. Heldragen stålkant är att föredra på fjället. Det ger bra grepp när snön är hård, vid skrååkning eller utförsåkning.
Här ser ni mina Amundsen BC från Åsnes. En mycket bra skida för långturer på fjället.
Bindningar
På fjället behövs en tålig bindning. Tidigare körde jag med kabelbindning eller bygelbindning med Nordic Norm 75 mm, men på senare år har jag helt gått över till Rottefellas BC-system som är mycket smidigt och samtidigt stabilt. En klassisk turbindning kan dock vara lättare att laga i fält vilket förmodligen är främsta anledningen till att vissa fortfarande använder dem. När du väljer bindning, tänk efter om du kan laga den om den går sönder ute på fjället. Kommer du fram till att du inte kan det, bör du välja en annan.
Turpjäxor
Just nu håller jag på att testa ett par Lundhags Guide Expedition till min BC-bindning. Det bästa med dessa pjäxor är att de har en löstagbar innersko i ull, vilket gör att det blir lättare att hålla pjäxorna torra. Jag har också ett par Crispi Stetind som jag har använd i många år.
Turstavar
Stavar på turen ska vara hållbara med stora trugor för lös snö. Teleskopstavar med reglerbar längd är bra i brant terräng och är smidiga att transportera. Viktigt är att spännena klarar kyla samt att de går att justera med vantarna på. Ta gärna med en extra truga och en extra teleskopstav om du ska skida långt. Ramlar du kan staven gå av.
Pulka på långtur
När jag går på långtur väljer jag nästan alltid att packa i pulka. Det är skönt att slippa ryggsäck som tynger samt gör ryggen svettig.
En stor fördel med pulka är att den är lätt att packa. Dock är det viktigt att inte packa för mycket på höjden då pulkan lätt kan välta när man går på skrå. Pulkan är dock jobbigare att släpa på i lös snö och i uppförsbackar.
Jag har använd flera olika pulkor. Den modell jag använder nu är en Fjellpulken Transporter 155. Det är en avskalad och enkel variant av fjällpulka i slittålig plast som bara väger 3300 g men ändå tål att lastas tungt på fjällturen. Den kan också användas till att frakta ved och utrustning till ett basläger samt som bår vid olycksfall.
Fjellpulken och Norpulken är de två ledande tillverkarna av fjällpulkor.
I Kanadas arktiska vildmarker kan man stöta på mystiska stenfigurer som kallas Inukshuk. Inukshuk betyder ”i likhet med en människa” på inuiternas språk. De är gjorda av staplade stenar eller klippblock som används av inuiterna för kommunikation och överlevnad. Den traditionella betydelsen av Inukshuk är ”Någon var här” eller ”Du är på rätt väg.”
Inuiterna bygger inuksuit i olika former för olika ändamål: som navigerings eller riktningshjälpmedel, för att markera en plats av respekt eller ett minnesmärke av en älskad person, eller för att markera vandringsvägar eller platser där fisken kan hittas. Andra liknande stenstrukturer var föremål för vördnad, det vill säga platser med makt eller andarnas boning. De flesta inuksuit står var för sig, ibland är de anordnade i en serie som spänner över stora avstånd. Dessa skulpturala former är bland de äldsta och viktigaste föremål som placerats av människor i det vidsträckta, arktiska landskapet.
En Inukshuk kan vara liten eller stor, en enda sten eller flera stenar balanserade på varandra. Eftersom att de är byggda av stenar som finns nära till hands, är var och en unik. Arrangemanget av stenarna anger syftet med varje Inukshuk. Exempelvis kan riktningarna på armarna eller benen indikera riktningen för en passage genom bergen eller vildrenarnas vandringsvägar. En Inukshuk utan armar eller med horn, är ofta en markör för en matgömma.
Enligt inuiternas traditioner är det förbjudet att förstöra en inukshuk. En Inukshuk symboliserar ofta en förfader som visste hur man lever av naturen på traditionellt sätt.
/Peter
Senaste kommentarerna