I onsdags var det dags för en ny lektion i Adventure Academy, denna gång var ämnet hypotermi. Vi startade med en vandring på 1,5 mil mellan Lidingö och Brunnsviken. Därefter fick eleverna hoppa i vattnet med kläderna på för att känna hur kroppen reagerar på kyla. Varje elev skulle vara i minst en minut, därefter var det snabbt ombyte till torra kläder och sedan 3 km vandring för att återfå värmen. Dagen avslutades med ett teoripass om hypotermi på Naturkompaniets huvudkontor. Bilderna får tala för sig.

Synerna av den håriga mannen var mycket nära förbundna med det där skriet, som fortfarande ljöd genom de djupa skogarna. Det fyllde honom med oro och egendomliga drifter. Det fick honom att känna en svag, ljuvlig glädje och han fylldes av en vild längtan utan att veta vad han längtade efter. Ibland förföljde han skriet in i skogen och letade efter det som om det var något påtagligt, och han skällde dämpat eller trotsigt, allt efter sitt humör. Han kunde köra ner nosen i den svala skogsmossan eller den svarta jorden, där det växte långt gräs, och fnysa av förtjusning över dofterna från den feta myllan. Eller också kunde han ligga hopkrupen i timmar bakom svampbevuxna, nedfallna trädstammar nästan som om han gömde sig. Han hade oron och ögon på helspänn för att uppfatta allt som rörde sig och lät omkring honom. Kanske han låg så för att han hoppades kunna överraska det där skriet han inte kunde förstå. Men han visste inte varför han gjorde allt det där. Han var tvungen att göra så och funderade inte alls över det. Han greps av oemotståndliga impulser. Han brukade ligga i lägret och dåsa slött under dagens hetta. Då kunde han plötsligt lyfta huvudet och spetsa öronen, uppmärksam och lyssnande, och han brukade rusa upp och iväg. Han sprang och sprang i timmar, genom skogen och tvärs över skogsgläntor där starrgräset växte i tuvor. Han älskade att springa längs uttorkade vattenfåror och att smyga omkring och speja på fågellivet i skogarna. Han kunde ligga en hel dag i undervegetationen, där han kunde se riporna trumma och strutta fram och tillbaka. Men mest av allt tyckte han om att springa i nätternas mjuka skymning och lyssna på det dämpade och sömniga mumlandet från skogen. Han tolkade tecken och ljud som människan läser en bok och han letade efter detta mystiska något som kallade på honom kallade när han sov, när han var vaken, alltid.

Ur ”Skriet från vildmarken” av Jack London.