Den vildaste vägen

Sarek är Skandinaviens största vildmark. Bland alla öde fjäll, glaciärer, forsar och dalgångar är Rapadalens sydsida allra vildast och mest svårvandrad. Peter Persson och Fredrik Österman följde djurstigarna in mot Sareks hjärta, Rovdjurstorget.

Känslan av att vara i vildmarken kommer nästan direkt. Vi har rivit den första nattens läger, på en sandbank på sydsidan av Laitauredeltat. Tagit in landskapet, njutit av höstfärgerna och den klara luften, samtidigt som vi har följt älven åt nordväst och vadat några mindre jokkar.
Fredrik har precis passerat en två meter bred flodfåra när han får syn på den stora björnhannen. Den kommer lufsande ner från en sluttning på väg mot en tjärn femtio meter längre fram. Fredrik skriker: ”Björn!” Väl framme ställer sig björnen och dricker.
Jag försöker slita upp min kamera och ta en bild. Vi hinner inte fundera över om björnen är på väg mot oss eller åt andra hållet. Adrenalinet forsar genom kroppen. Det är en mäktig syn att stå så nära Sveriges största rovdjur.
Björnen reser sig försiktigt på bakbenen, nosar åt vårt håll, sänker ner sin kropp och vandrar tillbaka bland träden bakom tjärnen. När jag har kameran uppe är han redan uppslukad av vegetationen.

Det är i början av september. Vi har valt att lägga vår tur sent för att slippa de två största störningsmomenten i fjällen: mygg och människor. Den här tiden på året är det också större chans att få se vilda djur.
Rapadalen är nästan fem mil lång. Den norra sidan av vattendragen som rinner genom dalen lockar vandrare sommartid. Men den södra sidan har inga rösen som visar vägen, och inga stigar efter vandrare. Bara djurstigar.
Vi är på vildmarksäventyr. Fria, men på nåder. Å ena sidan är vi två erfarna vandrare med bästa tänkbara utrustning och en bra plan, å andra sidan är vi helt utlämnade till naturen.

Jag har paddlat ensam genom Yukon och Nordvästterritorierna i Kanada, vandrat i Tasmanien, varit på expedition på Svalbard och paddlat genom Finlands största vildmark, Lemmenjoki. Men det är hit, till Sareks nationalpark, som jag ständigt återvänder.
När jag var i sjuårsåldern drog jag på mig en ryggsäck som jag hade hittat på vinden i sommarstugan i Järvsö och vandrade runt ensam i skogen i flera timmar. Jag kunde sätta mig på en sten eller under en tall och bara titta på växter och träd runtomkring mig, njuta av tystnaden och att vara helt ensam. Hemma i bokhyllan hittade jag en gammal bok om Sarek av Edvin Nilsson. Jag satt ofta och bläddrade i den och tänkte: ”Dit ska jag.”
När jag var sjutton år gjorde jag min första solotur i fjällen, sju dagar på Kungsleden från Saltoluokta till Kvikkjokk. Knappt halvvägs, vid Aktse, gjorde jag en sväng in i Rapadalen. Det var ett första test, ett smakprov på Sareks nationalpark.

Det var en blandning av skräcken inför att ge sig in i okänt land och glädjen i att få upptäcka – för mig – helt ny, vild natur, långt från civilisationen.
Det var platser som den här som jag hade drömt om när jag strövade i skogarna runt Järvsö.
Några år senare lyckades jag ta mig igenom hela Sarek. Sedan dess har jag varit här nästan varje år. Men aldrig i den här delen av nationalparken.
Efter mötet med björnen fortsätter jag och Fredrik att bana oss fram genom den vildvuxna terrängen. Ovanför oss reser sig högalpina berg med stora glaciärer. Ibland är det soligt, med kall, klar luft, ibland faller ett lätt snöblandat regn. Det är ett par plusgrader om dagarna, minusgrader på nätterna. Kängorna är frusna på morgnarna och det bildas en lätt isskorpa i vattenflaskorna. Rapadalen brukar kallas för Älgarnas dal och vi ser flera välvuxna älgar.
Sakta tar vi oss vidare mot Rovdjurstorget. En vårvinter på 1960-talet fann man spår av alla fyra stora rovdjuren – björn, varg, järv och lo – där på samma gång och då myntades namnet.

Utöver risken att möta björn är den största utmaningen att orientera sig fram i den täta björkskogen med alla vattendrag som rinner kors och tvärs.
På den fjärde dagen har vi vandrat på skrå runt nordvästra hörnet av bergsmassivet Bielloriehppe, ovanför Rapadalens björkskog. Nu befinner vi oss i en djungel av grova videsnår, som når oss över huvudet. Det finns ingenstans att komma undan, buskagen växer långt upp på sluttningarna, ovanför tar branta sluttningar med lösa stenar vid.
Vi har nått en av de svåraste delarna av vår vandring längs södra sidan av Rapadalen. Sikten är bara någon meter. Dolda under vegetationen finns små raviner och jokkar.
Äntligen hittar vi en smal viltstig som gör det lite lättare att forcera snåren. Vi rör oss försiktigt. Tidigare såg vi spillning från björn i videbuskagen nedanför Bielloriehppe och vi vill inte möta någon av dem härinne i snårskogen.
Det tar över två och en halv timme för mig och Fredrik att ta oss igenom det två kilometer breda busksnåret. Till slut övergår buskagen i en gles vacker skog med knotiga fjällbjörkar.
Till höger ser vi nu hela Rapadeltat, som bildar en mosaik med vatten och sanddyner. Bakom oss tornar Bielloriehppes svarta, skrovliga klippsluttningar upp sig. På andra sidan står det mäktiga Skårkimassivet och vaktar dalen. Några moln glider förbi på himlen. Det är helt tyst.
Vi är framme i hjärtat av Sarek, där Rapadalen möter Sarvesvagge och älvar kommer rinnande från flera håll. Vi slår läger vid Sarvesjåhkå, i en dunge i närheten av Rovdjurstorget.
Senare ligger jag i mörkret i tältet och tänker på mötet med björnen. Det är en mäktig upplevelse, som fyller mig med ödmjukhet och vördnad för allt som finns där utanför tältet och som vi bara får en chans att snudda vid när vi rör oss genom vildmarken.
Sovsäcken värmer kroppen. Jag lyssnar på tältduken som slår lätt i vinden. Efter en lång dag på skrå över stenblock värker ena foten och ett knä. Jag masserar musklerna runt knäet och försöker hitta en bekväm sovställning. Till slut tar jag ett par värktabletter. I morgon väntar två stora vad. Då gäller det att vara utvilad.

Vi letar oss fram genom vattenströmmen vid Tielmavadet. Varje steg måste tas varsamt. Delar av botten är kvicksand. Jag och Fredrik använder våra vandringsstavar för att känna oss för. Vattnet är knädjupt. Ett felsteg ner i kvicksanden kan innebära att man sugs ner i leran och drunknar.
Det har inte regnat på ett par dagar och vattenståndet är lågt. Ett perfekt tillfälle att genomföra vadet. Jokken kommer ner genom dalgången Sarvesvagge och delar upp sig i flera strömfåror nere vid Rapaälven. Tar man vadet för högt upp i Sarvesvagge kan strömmen vara för strid och det finns en risk att man dras omkull i det kalla vattnet. Tar man det för långt ner mot Rapaälven börjar jokken förgrena sig i flera mindre vattendrag och det kan vara svårt att veta om man verkligen har korsat älven eller om man fortfarande befinner sig på en ö mitt i deltat.
Efter en och en halv timme har vi korsat båda vaden och kan fortsätta vandringen genom dalen. Vi kommer in på fjällhedar med kort gräs och en del sandbankar som vi kan följa. Några lättare vad senare vandrar vi in i gles björkskog. Det känns lite som att vandra i en park.
Det går lättare nu. Vi slappnar av. Efter en stund hittar vi en renvaktarkåta där vi äter lunch.
Efter flera dagar bland täta, blöta videsnår känner sig både Fredrik och jag trötta och frusna. Mitt knä värker. Jag oroar mig för nästa vad, som är över Rapaälven. Det är femtio meter genom grumligt glaciärvatten. Det går inte att se botten, men vi vet att det är djupt på sina ställen.
Vi tar oss genom några videsnår för att nå strandbanken. Halkar runt, stapplar och kommer utmattade fram till en plats där vi tror att vi ska kunna korsa älven, utan att ta alltför stora risker.
Fredrik går först och undersöker botten framför sig med sin vandringsstav. Han har tagit av sig kängorna och dragit på sig ett par neoprenskor. Jag står kvar på stranden och försöker hålla kontakten med honom genom bruset från vattnet. ”Hur djupt!” ropar jag. ”Knähögt!” svarar Fredrik. Efter ytterligare tio meter stämmer vi av djupet igen och fortsätter så ungefär var tionde meter tills Fredrik är över på andra sidan.
När Fredrik har nått andra sidan och gett klartecken är det min tur. Knät värker. Det iskalla vattnet ökar smärtan i benet. Steg för steg, tar jag mig ut i vattnet noga med att aldrig släppa kontakten med botten. Jag håller blicken riktad framåt så gott det går, för att undvika att få svindel av vattenvirvlarna.
Snön hänger i luften. Halvvägs känner jag hur jag börjar tappa känseln i benen. Biter ihop. Försöker tänka på annat. Vattnet sjunker till slut under låret, sedan ner under knät. Vi är över och har sparat en dags vandring. Vi jublar och kramas. Där står vi mitt i regnet, mitt i Sarek, och är lyckligare än på länge. Humöret har gått från botten till toppen inom loppet av en halvtimme.
Nu är vi ute ur Rapadalen. Framför oss ligger Pielaslätten och den smaragdgröna sjön Bierikjaure.

Vi har inte mött en enda människa. Knappt sett spår av andra vandrare. Det är så här jag trivs. Att färdas genom orörd natur är som att meditera. Man är helt bortkopplad från det övriga samhället och andra människor, all uppmärksamhet är fokuserad på här och nu. Kvar är två dagars vandring genom vildmarken mot Suorvadammen. Jag haltar, efter nästan en veckas hård vandring över klippblock, viderötter och älvar. Vi sätter oss på en sten och ser ut över Bierikbáktes massiva bergvägg. Vi är båda slitna. Men terrängen framför oss är lättare och vaden färre och inte så stora.
Den vildaste vägen genom Sarek är avklarad.

Missa inte min film från resan:
Vildaste vägen genom Sarek >>