Nordliga vildmarker – Del 2

Lyngsalperna – Norges vildaste vandring
Lyngsalperna rankas som ett av världens vackraste områden för toppturer på skidor. De som vandrat över Lyngen på hösten säger att den bergiga halvön i Ishavet är ännu finare då.

Ett reportage ur magasin365. Text och Foto Johnny Haglund

Entrén till Stortinddalen sedd från Kvitberget. Utöver några låga björkdungar och tappra busksnår ger denna märkliga dal ett närmast livlöst intryck.

Allt verkar dött. Det skulle kunna vara på månen eller i ett stenigt hörn av Sahara. Även himlen är livlös, med sin grå matta av tunga regnskyar. Det enda som verkar levande är vinden, som stadigt piskar små regndroppar i mitt ansikte.
Tillsammans med turkamraten Per Christian Dahl vandrar jag över Stortinddalen mot Russedalen. I slutet av Stortinddalen har en stor bit från glaciären på Trolltinden och Tafeltinden ramlat ner från berget och lagt sig till rätta framför en liten tjärn.
Isblå bäckar rinner nerför bergssluttningen, mellan sten och massiv is. Stora hål har bildats i glaciärklumpen som, nu på sensommaren, mest liknar en stor ihålig ost. Detta är naturens teater, och med några få undantag har samma stycke spelats i hundratals år. Området är helt orört av mänskliga händer, och de dystra omgivningarna till trots är detta ett mycket fascinerande stycke norsk natur. Lyngsalperna i Lyngens kommun, halvvägs mellan Ullsfjorden och Lyngenfjorden, är två mil på bredden och nästan två kilometer på höjden. Detta landskap, som är format av kraftig iserosion, är vågrätt och lodrätt, upprivet och vilt. Höga fjäll, smala dalar, långsträckta slätter och djupa fjordar – vilt och skrämmande, eller milt och vackert.

I urminnes tider har det fascinerat och förskräckt, lockat, stött bort, och inte minst: utmanat.
Det är det vildaste fjällandskapet i Norge. Hit går inga markerade leder, bara ett par enstaka, obemannade övernattningsstugor och inga vandringsturister på ”apelsintur”. Här finns knappt ens stigar eller naturliga tältplatser. Ett besök i området sker uteslutande på naturens villkor. Ändå är jag inte längre än en dagsmarsch från närmaste väg.
Antalet besökande kan inte mäta sig med de mer kända fjällkedjorna längre söderut i Norge. Men bergsklättare och äventyrare på jakt efter nya upplevelser hittar ändå ofta upp i Lyngsalperna, men kan ibland ha svårt att hitta ner igen. Som för några år sedan, då två finnar gick vilse på 1 700 meters höjd i området runt den högsta bergstoppen i Troms fylke, Jiehkkevárri (1 834 möh). Den ena hade skadat en fotled och blivit snöblind. Nedkylda och uttorkade blev de till slut räddade efter ett dygn i fjällens obarmhärtiga famn. Lyngsalperna är med andra ord inte att leka med. Så långt norrut i Norge kan vädret bli extremt. Många av Lyngsalpernas toppar kan bara nås genom klättring, men på grund av att bergväggarna är ganska lösa föredrar många att klättra på vintern.

Dimhöljda berg
År 2004 deltog kronprins Haakon och den dåvarande norska miljöministern Børge Brende i öppningen av Lyngsalpene landskapsvernområde (ett naturskyddsområde, red.anm). Kronprinsen, som känner till området efter flera privata besök, berömde bergen. Han sa att Lyngsalperna tillhör den mest spektakulära naturen i Norge. Stadsrådet hävdade å sin sida att dessa alpina, arktiska alper, som stupar rätt ner i fjorden, är unika i världen.
Fram tills nu har jag inte själv kunnat se vad kronprinsen talade om. Jag skönjer visserligen konturerna av några högresta toppar genom dimman, som ligger tjock ett par hundra meter över mitt huvud. Men det imponerar inte särskilt. Kanske är jag bortskämd efter tidigare äventyr i andra världsdelar?
På väg tillbaka från Stortinddalen och Russedalen slår vi upp tältet vid södra delen av Jægervatnet, precis vid det så kallade Kvitberget. Under natten blåser det upp till kuling. Klockan två på natten håller vårt tält på att lätta från marken. Klockan fyra blir det ljust och klockan åtta slutar det blåsa. Jag sticker ut huvudet ur tältet och kan inte göra annat än att tacka vinden. Dimman är borta, himlen är blå, och plötsligt förstår jag vad den norska tronarvingen pratade om.
Isskardtindane sträcker sig majestätiskt upp i himlen mot söder, och Stortinden speglar sig i ett litet träsk i öst, medan Stortindelva rinner blå och fin genom djungelaktig björkskog och ut i det turkosa Jægervatn.
En dag som den här hoppas jag att det inte finns några rika amerikaner i området. För då skulle de nog försöka locka hela Troms Fylke med guld och dollar i ett försök att kapa åt sig hela fjällriket och frakta det till New York.
Hela dagen vandrar vi i spännande fjällterräng. De kommande dagarna inser jag att Lyngsalperna faktiskt är ännu mer fantastiska än jag hittills trott.

Obefogad oro
En dag går jag i terräng som ger mig en känsla att vara i de mer kända fjällområdena Rondane eller Jotunheimen. Dagen efter slår vi läger medan ljudet av vågskvalp och lukten av tång och hav fyller
atmosfären. Från vårt läger kan vi njuta av synen av berg som sträcker sig mer än 1 000 meter rätt upp från fjorden.
Jag har aldrig upplevt något liknande på någon av mina reportageresor runt jorden. Det är helt enkelt unikt. Men området kommer faktiskt att bjuda på mer.
På halvöns nordspets, vid Lyngstuva, slår havet in mot det branta landskapet. Men här finns mer än bara vacker natur. Flera gamla båtvrak ligger strödda längs två små stränder.
Vraken sätter fantasin i gungning. Det är stora båtar, ändå har de blivit uppkastade på land som om de var små leksaksbåtar av plast. En av dem har klyvts på mitten, och bara fören ligger på land och ger ett tyst vittnesmål om hur extremt vädret och vinden kan vara i de här trakterna.
Peter Wessel Zappfe (1899–1990), den norska filosofen och bergsklättraren, hade en stuga uppe vid Jægervatn. Men han berättade aldrig om den, han ville ha den här naturen för sig själv.
Peter hade nog inte behövt bekymra sig. Trots att statsråd, journalister, bergsklättare och till och med kronprinsen skryter ohämmat om Lyngsalperna, är detta fortfarande ett ställe för dem som vill vara ensamma i naturen. Så kommer det förmodligen alltid att vara.