God eftermiddag gott folk! Här kommer den första filmen från mitt senaste paddeläventyr i Lappland. Hoppas ni får en trevlig filmstund.
/Peter
”Svordomar fyller luften och vassa buskar rasslar över benen vilket bekräftar att jag fortfarande lever och rör mig framåt. Ryggsäckens axelremmar skaver mot mina axlar och svetten lackar i den tryckande hettan. Den senaste halvtimmen har jag varit insvept i en tät ficka av regnskog som har visat sig vara ett irriterande inslag under dagens vandring. Regnmoln samlas över mörka klippor vid östra änden av Western Arthurs. Vinden tjuter.
Jag rör mig längs kanten av skogen, vid foten av en långsträckt moränrygg på Arthur Plains. När jag slutligen kommer ut ur bushen, är mina byxor täckta av små taggar och jag har en stor reva i min T-shirt. Det här var alltså den lätta delen. Nu börjar stigningen upp mot de branta klipporna som ligger insvepta i dimmor.”
The Western Arthurs
Tasmaniens fantastiska men ändå straffande terräng
Du måste vara lite av en självplågare för att försöka dig på att traversera Western Arthur, som ligger mitt i Tasmaniens världsarv The Southwest Wilderness, ca 90km från Hobart. Bergskedjan är 20 km lång med 22 större toppar och vandringen traverserar hela Western Arthur Range (förutom en liten del på slutet). Terrängen straffar minst sagt.
Räkna med att klättra uppför branta leriga stigar och tampas genom smala raviner fyllda med trädrötter som antingen kommer att fälla krokben för dig eller ge dig blåmärken på smalbenen (eller mest troligt, både och). Du som lider av svindel bör kanske gå på dagstur runt Hobart Harbour istället. Du bör också förbereda dig på ”hårresande” nedstigningar på hala stenar, samtidigt som du bär en ryggsäck som sannolikt kommer att väga över 20kg.
Lägg därtill en extremt skiftande väderlek, där västvindarna ofta drar med sig kraftiga oväder som kan vara i flera dagar. Det regnar oftast två dagar av tre och det är inte ovanligt med snöoväder även på sommaren. Se därför till att du har rätt utrustning med dig och tillräckligt med reservdagar. Jag låg själv insnöad i mitt tält i två dygn innan jag kunde ta mig vidare, så detta är något du absolut ska ta med i beräkningarna.
Vyn från varje bergskam i Western Arthurs är som en portal till en förhistorisk värld. Denna del av leden är strax efter Mt Hayes. Härifrån sluttar stigen brant ner i en ravin innan den böljar vidare mot Lake Oberon
Tasmaniens majestätiska vildmark
Vädret och floran kan vara ogästvänlig, men landskapet är spektakulärt. De uråldriga bergen formar långsmala ryggar med friliggande toppar på 1500 meter. Här finner man mäktiga stenformationer av kvartsit som reser sig som taggiga pelare mot himlen. Bergssluttningarna är hissnande branta och täcks av den tätaste bushvegetationen på jorden. Runt om breder vidsträckta flodslätter ut sig med öar av regnskog och svajande midjehögt button grass.
Man kan inte hjälpa att slukas upp av lugnet i Western Arthurs. Detta är ett land som aldrig har sett konflikter, och bortsett från timmerborden på campingplatserna och själva stigen i sig, finns det inga tecken på mänsklig inblandning. Detta är otämjd vildmark av den bästa sort som finns kvar på jorden.
Registerdata som samlas in av Parks Tasmania visar att ca 200 vandrare tar sig an traversen varje år. Av dessa avbryter ca 50% på grund av dåligt väder.
Långt upp mellan klipporna finner man ett pärlband av sagolikt vackra sjöar som alla är döpta efter planeterna i vårt solsystem. I denna bild ser ni Lake Oberon som är ett av guldkornen i Western Arthurs.
Pandani är en palmliknande trädväxt som är unik för Tasmanien. De växer både i regnskogen och i Sub-alpina miljöer. Bladen är vassa och sågtandande.
Utsikt mot Franklin-Gordon Wild Rivers National Park
Tips till förstagångsvandrare
Denna vandring bör som sagt endast genomföras av dig som är en erfaren vandrare och som är van vid den Tasmanska väderleken eller liknande. Väder- och terrängförhållandena påminner lite om Sareks Nationalpark i Lappland, fast lite extremare. Så har du vandrat genom Sarek tidigare så har du en bra grund inför en vandring i Western Arthur.
När det kommer till utrustning är det viktigt att du tänker till. Du kommer vilja bära så lätt som möjligt men det får inte bli på bekostnad av säkerheten. Satsa på pålitlig basutrustning såsom väl ingångna kängor, bra regnkläder, ett pålitligt tält och en sovsäck som är tillräckligt varm. Du måste även använda ett friluftskök då det är eldningsförbud i hela Nationalparken.
Kartor måste beställas över nätet eller köpas på plats och då är det skala 1:25 000 eller 1:50 000 som är bäst. Det finns även en bra guidebok av John Chapman som rekommenderas starkt.
Snabbfakta
Att ta sig dit: Från Hobart är det ca tre timmars bilresa via New Norfolk och sedan till Maydena. Kör sedan mot Lake Pedder och Scotts Peak Dam, där det finns en parkering.
När ska man åka: December till mars är det varmast.
Klimat: Räkna med alla väder när som helst på året.
Andra populära leder
Om du vill testa på Tasmaniens vildmark finns det många fina vandringsleder att välja på. Ett exempel är The Overland Track, som är den populäraste vandringsleden. Här finns det övernattningsstugor och iordninggjorda tältplatser som underlättar vandringen. Nackdelen är att det ofta är mycket vandrare på leden.
/Peter
Det här köket har testats i ca 40 fältdygn och har fått följa med både till Kanada, Sarek och Tasmanien. Köket har någon enstaka nackdel men är på det hela taget ett mycket användarvänligt och pålitligt multifuelkök som man lugnt kan satsa på.
Primus OmniLite Ti är baserat på samma teknologi som det prisbelönta OmniFuelköket. Köket är lika robust och pålitligt men mindre, lättare och betydligt bränslesnålare.
Användarvänlighet är nyckelordet när det gäller friluftskök och där tar Primus OmniLite poäng. Köket kan köras på de flesta bränslen såsom fotogen, bilbränsle, gas, kemisk ren bensin och till och med flygbränsle. Detta innebär att du kan få tag i bränsle praktiskt taget var som helst. Och det är bland annat en av anledningarna till att köket alltid får följa med på utlandsexpeditioner, där det ibland är svårt att veta vilket bränsle som finns att tillgå.
Förvärmningen går på mindre än en minut och med en effekt på 2600 watt tar det sällan längre tid än fyra minuter att koka upp en liter vatten. Precis som det ska vara. Om man dessutom använder Primus nya kastruller med inbyggda värmeväxlare så går det ännu snabbare och man spar bränsle. En stor fördel med OmniLite Ti är att lågan kan regleras på två olika sätt, och det fungerar även bra när man har vantar på sig. Detta innebär att matlagningen underlättas och att bränsleförbrukningen blir så liten som möjligt.
Köket är som sagt lätt men det känns ändå robust. De utfällbara benen på köket gör att det står stadigt på de flesta underlag och det funkar utmärkt att använda både stora och små kastruller. Benen är dessutom utrustade med hål så att de kan skruvas fast på t ex en träskiva. Mycket bra tycker jag.
Reparation
Omnilite Ti kommer med ett praktiskt multiverktyg som gör det enkelt att skruva isär köket och byta ut delar. En nackdel är att det bara finns en rensnål som lätt kan gå sönder, vilket också har hänt en gång.
Det går även att köpa reservdelar till OmniLite Ti
Ljudnivån på köket är acceptabel, något lägre än på Primus Omnifuel, vilket är väldigt skönt. Detta uppskattas speciellt under vinterturer, då köket ofta går på högvarv under lång tid inne i tältet. Förvaringspåsen som köket levereras i är mycket slitstark och fungerar även bra som underlag i snön.
Köket väger 230 gram (324 gram med bränslepump) och sedan tillkommer vikt för bränsleflaska och packpåse. I ihopfällt skick är köket 10,5 cm långt, 9 cm högt och 5,5 cm brett. Väldigt smidigt med andra ord.
Priset är ca 2299 kr. Ganska dyrt kan man tycka men vill man ha det bästa som finns så får man betala.
Primus OmniLite Ti får faktiskt högsta betyg av mig, dvs fem hattar av fem.
Tips vid användning av bensinkök
1. Fyll aldrig bränsleflaskan mer än till 4/5 och pumpa försiktigt i början.
2. Spill inte när du fyller bränsleflaskan
3. Förvara köket på en säker plats och sörj för god ventilation om du lagar mat i tältet.
4. Använd ett stadigt underlag. I snö fungerar t ex en träskiva väldigt bra.
5. Ta med reservdelar
Min vän Mikael Edland har klippt ihop en film som visar när han drog upp en 172 cm lång flundra i Nordnorge. Vill ni läsa om hela fiskeresan så hittar ni blogginläggen under kategorin Smått och gott.
Elden har sedan urminnes tider spelat en central roll för människans överlevnad. Elden gav oss värme, skydd från vilda djur och möjlighet att laga mat. Den fungerade även som samlingspunkt och hade stor magisk betydelse.
Konsten att tända eld på rätt sätt och under alla slags förhållanden, är en av de viktigaste kunskaperna man måste lära sig om man skall vistas i vildmarken. I en överlevnadssituation i nordiskt klimat är elden det snabbaste, enklaste och viktigaste sättet att skydda sig mot väta och kyla. Elden ger värme och ljus, möjligheter att värma föda, sända nödsignaler och inspirerar till ett positivt tänkande.
Att göra upp eld
För att kunna göra upp en eld behövs värme, bränsle och syre. Det är viktigt att du bygger elden från grunden genom att välja en bra plats, se till att du har bra syretillförsel och skapa lä.
Du måste också se till att du samlat all ved du behöver innan du tänder, för när elden väl brinner ska du inte lämna den obevakad. Ett vanligt misstag många gör är att använda för fuktig eller för grov ved vid själva antändningen. Börja därför med små torra bitar ( av t ex näver) och pinnar och bygg sedan på med större grenar vartefter elden tar sig. Du kan även tillverka en så kallad späntsticka för att enklare kunna tända och hålla liv i elden. En späntsticka kan tillverkas av de flesta träslag och brinner otroligt bra om den är välgjord. Om det är fuktigt ute kan du behöva tillverka flera stycken för att få igång elden ordentligt.
Att skaffa ved
Under barmarksperioden kan man använda torra grenar på växande träd eller grenar som fallit på marken. Omkullfallna träd kan också fungera bra men undvik helst de träd som ligger direkt på marken då de oftast är murkna och fulla med vatten.
Växande träd och grenar innehåller mycket vatten och är olämpliga som bränsle. Huvudregeln är att lätt ved är bra ved, tung ved är dålig ved.
På norra halvklotet är torr tall eller gran som dött på rot oftast det bästa bränslet, sk tjärved. Dessa träd eller grenar har tappat barken, är gråa i färgen och luktar starkt av både kåda och terpentin när man eldar den. Torr björknäver är även utmärkt som bränsle och används framförallt vid själva antändningen.
Tre gyllene regler vid eldning:
1. ha tålamod och lägg ner tid på att skaffa bra ved och bygg brasan ordentligt
2. Ha alltid torr näver och tändstickor i vattentät förpackning
3. Lämna så lite spår efter dig som möjligt
Att få färdas med en packraft längs en av Sveriges vackraste skogsbäckar är inte alla förunnat. Ändå är Pulisbäcken och Flarkån relativt lättillgängliga paddelvatten. Pulisbäcken har sitt källflöde i det stora myrområdet Vuoskunáhpe (ca 2 mil norr om Voullerim) och ringlar sig fram genom obebodda skogs- och myrmarker. Stora delar går genom Rappomyran, en långsträckt våtmark med orörda skogar som numera är ett naturreservat inom Natura 2000. Våtmarken har genom sin orördhet, sammanhängande storlek och stora variationsrikedom mycket höga värden. Pulisbäcken är ca 5 mil lång och mynnar ut i sjön Lakaträsket.
Efter Lakaträsket (156 m ö.h.) vidtar Flarkån som består av 30 kilometer med ganska många forsar (ån faller här ca 100 m) och en markerad dalgång åt sydsydost, ner mot Luleälven och byn Svartlå. Pulisbäcken och Flarkåns sammanlagda längd är nästan 100 kilometer.
Pulisbäcken dag 1-3
Jag började paddlingen vid en liten bro några kilometer från byn Murjek. Vädret var strålande med klarblå himmel och ca 20 C i luften, lite ovanligt för maj månad i Lappland.
Pulisbäcken i höjd med Murjek
Redo för avfärd
Bäcken var mycket fin, ca 10 meter bred och hade allt man kan begära av bäckpaddling. Lagom djup, bra fart på vattnet och orörd skog runt omkring. Paddlingen var fantastiskt omväxlande med många små forsar och härligt lugnflyt däremellan. Stränderna kantades av så kallad sumpskog och på vissa platser kunde man se spår efter flottningstiden i form av små stugruiner.
Bäcken låg ofta spegelblank på kvällarna
Jag såg väldigt mycket bäver längs vägen och på vissa ställen låg stora träd över bäcken vilket gjorde att jag var tvungen att gå i land och bära förbi fördämningarna. Jag blir alltid lika fascinerad över vad dessa små djur kan åstadkomma med sina tänder. Jag såg även mycket sjöfågel. Sångsvanar, tranor, gäss och göken som var en ständig följeslagare om kvällarna. Stora älgar fanns det också gott om – första älgmötet kom faktiskt redan efter någon timmes paddling. Jag hade precis tagit mig igenom en liten forssträcka och rundat en krök då plötsligt en stor älg stod och stirrade på mig på bara några meters avstånd. Vi lekte arga leken en stund innan jag gled förbi honom och vidare in i nästa sväng.
Eftersom hela turen gick genom skogslandskap valde jag att övernatta under en tarp istället för i ett tält. Att övernatta på detta sätt var helt fantastiskt då man verkligen kom nära naturen. Problemet var bara att stränderna oftast var blöta och leriga vilket gjorde att det var svårt att hitta torra lägerplatser längs vägen. Första natten hittade jag dock en riktig drömplats på en liten kulle med torr mark (Bild nedan),men under resten av turen fick jag verkligen leta för att hitta lämpliga lägerplatser.
Första lägret.
Frystorkad mat från Blåband och mitt Primus Eta Express
Nattdimma över Pulisbäcken
Efter nästan tre dagar kom jag ut på sjön Lakaträsket och på andra sidan sjön tog Flarkån vid.
Flarkån dag 3-5
Flarkån bjöd också på mycket fin paddling med vildmarkskaraktär, även om jag då och då skymtade framfarten av ett allt mer hungrigt skogsbruk. Efter Lakaträsket blev det allt tätare mellan forsarna som också blev större och mer riskfyllda att paddla. Fällforsen var den första lite större forsen som jag avstod att paddla då den avslutades med ett kraftigt vattenfall. Jag tog upp precis innan och följde sedan en ås på vänster sida om forsen. När man är ute helt solo så har man inte råd med några misstag. På andra sidan åsen hittade jag en fin liten udde precis ovanför vattenfallet där jag slog läger.
Efter Fällforsen följde några kilometer med lugn selpaddling, fram till Notselforsen som jag också valde att bära förbi. Även här följde jag en delvis igenvuxen djurstig förbi den mest riskfyllda sträckan.
Efter Fliggforsen blev ån ganska trögflytande i flera kilometer. Som i och för sig var härligt att paddla men ganska snabbt började jag längta efter lite mer rörligt vatten. Vid Flarken passerade jag igenom en sagoligt vacker kanal med björkar som hängde ut över vattnet. Sen följde en jättefin sträcka med flera roliga forsar såsom Rivjärnsforsen, Trehörningsforsen och Bastaforsen.
Sista forsen var Långforsen, en större fors som är lätt att släpa förbi på vänstersidan om man vill. Men som utan problem gick att paddla efter lite rekande.
Efter långforsen dök det upp lite hus och sedan kom bron vid Svartlå där Flarkån mynnade ut i Stora Luleälven.
Långforsens övre del
Pulisbäcken och Flarkån bjöd på det jag hade förväntat mig och lite till! Riktigt härlig början med en liten skogsbäck och urskog och på slutet roliga och utmanande forsar! Det sorgliga är att största delen av området är oskyddat. Skogsbolagen naggar hela tiden i kanterna och det är nog bara en tidsfråga innan allt är borta. Det är verkligen helt ofattbart att man inte ser detta oreglerade vattendrag med dess omgivande skogar som något värdefullt som bör skyddas för kommande generationer. Det bästa skulle vara om man kunde utvidga naturreservatet Rappomyran så att det även skyddar Flarkån hela vägen ner till Luleälven.
Hur som helst, än så länge är detta vattendrag en pärla i norr som väl är värd ett besök för alla som gillar fiske och paddling.
Jag på vattnet
Läge: Lappland
Svårighetsgrad: medelsvår
Terräng: skog/obygd
Bästa tid: början av maj till mitten av juni
Antal dagar: 5-6
Nu är jag hemma från mitt äventyr längs Pulisbäcken och Flarkån i Lappland. Jag har haft en helt magisk vecka med strålande väder och fina naturupplevelser. Reseberättelse och film kommer inom kort.
Nu är det bara 5 dagar kvar tills jag beger mig upp till Lappland för att paddla Pulisbäcken – Flarkån. Jag hade hoppats på att våren skulle ha kommit lite längre men det är väl bara att bita ihop! Man får hoppas att isen har släppt bara 
Kiruna maj 2013
11-12/5 2013
Nu börjar jag förstå varför det kallas för sportfiske. På morgonen värker det i hela kroppen. Framför allt i axlar, vader, underarmar, till och med i tårna av träningsvärk. Ändå längtar jag ut igen, det är en skön känsla.
Fiskeguiden Johan har pratat väldigt väl om en långtur till storskalten. Ett grund som ligger lite mer än en timmes resa från land. Normalt sett så är detta något alla är riktigt taggade på. Men just denna vecka är vi bara tio gäster här. Det innebär tre båtar. Och alla som kommer hit har sina egna planer och förväntningar.
För att göra en långtur behöver vi vara minst två båtar, om något skulle hända så kan man snabbt anropa den andra båten över radion. Men den ena gruppen är rätt möra efter gårdagens långtur och bra fiske och den andra gruppen har sina planer. Så det ser inte ut så lovande ut för en tur till storskalten. Men Johan har humöret uppe, det finns stor fisk även nära land. Men det går att skönja en viss besvikelse när han säger att det är synd för ute på storskalten skulle vi få se ett ”riktigt Söröyafiske”.
Vi är glada oavsett vad, vi har ett otroligt fiske ändå. Och vi drömmer mest om flundran och att få fånga lite olika typer av fisk. Och kanske få ta en torsk på 20+…
Klockan två på natten får jag ett sms från Johan. ”kan bli storskalltaren ändå, har sålt in det till norrmännen under kvällen”. (Av våra tre grupper så är en grupp från Norge)
Vi träffas på bryggan klockan 12 på dagen och pysslar lugnt iordning allt. Knyter om knutar, gör lite nya tackel, tvättar båten och sedan på med flytoverallerna och iväg.
Det är nästan stilla på havet. Idag skär båtarna genom vattnet och borta är stampandet mot vågorna som vi hade igår. När man haft stampandet och dunkandet mot vågorna i en timme så känns det faktiskt ganska ordenligt i rygg och ben. Men inte idag. riktigt skönt och på ca en timme har vi avverkat de 27 distanserna ut.
I med jiggarna och börja fiska. Det hugger snabbt på torsk, lite ”mindre” fiskar runt 10kg. sedan hugger det en stor känner jag. Men den slutar inte dra. Torsken drar bara ordentligt under de första minuterna, sedan ger den upp. Den här slutar inte dra, och plötsligt börjar den rusa iväg! detta är inte torsk, det är hälleflundra! Adrenalinet slår på i kroppen, min ben börjar skaka, spöet står i djup båge och rullen skriker ut lina. Mitt livs första flundra! Roger och Johan vevar in. Roger hojtar uppmuntrande och Johan repeterar det viktigaste för mig.
Håll huvet på fisken uppåt så fort den slutat rusa. Håll inte spöet för högt. När den rusar, håll emot men slit inte, låt den rusa. Veva inte bara upp fisken utan pumpa upp den med spöet. Vila inte…
Efter några minuter är den uppe vid båten. En perfekt matfisk på 97 cm. Den tar vi upp. Jag är lycklig. Endorfinerna far runt i kroppen och jag babblar bara på. Riktigt kul! Jag firar med att ta en av ölen jag haft med mig ut och bara njuter av känslan.
Vi fiskar vidare. Mycket torsk får vi men den får simma tillbaka. Vi har redan vad torsk vi behöver på våran kvot att ta med hem. Den är faktiskt rätt grov torsken, med mina mått så är den groteskt stor. Men man vänjer sig vid allt. det visra sig särskillt när jag börjar meta med sej. Jag agnar med en sej på ca 1kg för att komma undan småtorsken. Metet är också spännande. det gäller att hela tiden ha kontakt med betet och efter långa perioder utan att något händer så kan man känna att något är på gång för att sedan känna vikten när fisken tar… Johan fiskar mest på detta sätt och tar upp en flundra på 110cm.
på detta sätt får jag en torsk som visar sig vara nytt personbästa igen. Och den är på 20kg. Nu måste jag bada. det har jag lovat om jag får torsk på över 20 eller hälleflundra på över 25kg. Kul, men efter hälleflundran så når det inte riktigt upp på den nivån. Roger får storstork och sätter nytt PB på 15kg. Livet är bara gött här ute.
Solen går ner, klockan är 12 på natten, vattnet stannar av lite och vi testar lite nya ställen att meta spätta på. Men torsken är överallt och trasar sönder de små spättetacklen. Johan tar en havskatt på detta sätt däremot. Himlen är ett skådespel av färger och de snötäckta bergen är färgade lila och rosa. Vi försöker få lite småsej att fiska med för att sålla bort småtorsken. Men ingen sej hittar vi.
Nu börjar det bli fart på vattnet igen, dags för nästa huggperiod. Men vi har ingen sej. Solen går upp igen halv två och vi bestämmer oss för att satsa på jiggarna ändå. Vi sätter oss på en drift över ett ställe Johan verkligen tror på. Ner med jiggarna, upp med torsken, i med torsken, ner med jiggarn, upp med torsken. Om och om. Men ingen flundra. När vi driftat färdigt frågar Johan om vi vill hem. Jag föreslår en drift till.
I med Jiggen, upp med torsken, i med torsken, i med jiggen, upp med … stopp. Det tar bara stopp, rycker lite. Och rusar! Flundra! Och nu får jag känna på hur en stor flundra känns. Jag är helt maktlös. Efter rusningen skall jag börja pumpa upp den men det går knappt jag tar bara några cm lina och fisken simmar ut de lika snabbt. Kommer jag alls få se denna fisk? Det här sådant jag bara hört berättas och sett på film. Adrenalin blandat med mjölksyra. Otroligt!
Jag sliter på detta sätt i 20min, vi kan se fisken på ekolodet. Jag är så trött. Så nervös. så lycklig. Och så kan vi se den. Jag får upp den till ytan och Johan säkrar den till båten snabbt. En lina genom underkäken där den inta skadar och ett rep runt stjärten så att den ligger ut med båten. Mäter 172cm!!!!
Fiskeguiden märker den i forskningssyfte innan vi fortsätter med hanteringen.
Detta trodde jag inte i mina vildaste fantasier skulle hända. Eller OK, detta är vad jag haft i mina vildaste fantasier. Och att få simma med den… En bild på mig i vattnet med en monsterflundra.
Johan frågar ”Vill du simma med den?” Han har en vattentät dräkt jag kan låna och hoppa i. Detta är bara inte sant!
Det är 5grader i vattnet och jag är inte alls glad att bada från båt, har aldrig varit. Men allt sådant struntar jag i nu. I och bada. Johan och Roger tar bilder. Sedan sätter jag mig på badstegen och vi lossar repen. Lugnt och sansat ser jag den simma ner i djupet igen. Jag tittar mot solen. klockan är halv fyra på morgonen. En stund att minnas.
Vi åker hem och är inte i säng förrän åtta på morgonen. Sover, ger oss ut och fiskar lite spätta och havskatt. Roger får sitt livs första havskatt. Vi är nära land. Vi ser tumlare och havsörn. Två dagar har helt flytit ihop och innehåller så mycket upplevelser att varje skulle vara en resa i sig.
Här kommer det andra inlägget från min vän Mikael Edland som just nu befinner sig på en fiskebåt i nordnorge.
11/5 2013
Sovmorgon idag med. Vinden har vridit sig över natten och nu håller styrkan på att avta. Därför kan vi lika gärna ta det lugnt med att ta oss ut på havet. Det är ändå ljust dygnet runt så det finns ingen sådan press.
Vi hade tänkt oss att åka ut och fiska riktat efter hälleflundra idag men ett annat gäng är sugna på att åka ut till ett ställe som heter Rosa, som är känt för sin grova fisk, främst torsk. Kruxet är att det ligger långt bort, så av säkerhetsskäl måste man alltid vara två båtar när man åker ut. I alla fall i de små båtar vi använder.
Med tanke på att ingen hälleflundra fångats under riktat fiske här ännu, utan främst som bifångst vid fiske efter torsk på djupt vatten, så kör vi på den ideen. Både jag och Roger kan tänka oss att fånga stor torsk. Före denna resa så har ingen av oos fångat någon torsk på över 10kg, så det kan vara kul att ge det en chans.
Sagt och gjort. Resan ut tar nästan en timme i hög fart. Vädret är strålande fint, jag tittar på bergens formationer. Förkastningar som delar upp bergen, diabasgångar som skär igenom bergarterna i tjocka svarta ådror. Och här och där kan man urskilja bergartsgränser från båten. Men båten är hård att sitta på, och det är rätt höga vågor, emellanåt så lyckas vi inte parera vågorna helt och båten gör ett litet hopp landar med en duns som känns rejält i ryggen. Det blir skönt när vi saktar in över Rosa och kan börja fiska.
Så fort vi släpper ner så hugger det! Roger får upp en havskatt till ytan, där det visar sig att den inte sitter på kroken utan bara biter i betet. Vattenytan är den gräns som havskatten vill vara med till, därefter släpper den och simmar ner i djupet igen. Jag får en liten lubb, som tack och lov släpper innan jag får upp den till båten. Sedan är det lugnt. Vi känner inget mer, ser inget på ekolodet och över radion hör vi att den andra båten bara får lubb. Vi söker vidare.
Och så suger det till i spöet! jag gör mothugg och det blir rejält tungt. Rullen släpper i från sig lina trots att jag ställt bromsen hårt. Spötoppen böjer sig ner i vattnet. Detta är stort! Efter första rusningen gör fisken mindre motstånd men är fortfarande väldigt tung att pumpa upp det 80metrarna till båten. Jag tittar med spänning ner mot vattnet samtidigt som jag pustar och stånkar när jag jobbar upp fisken. Ibland, rätt ofta, så tror jag fisken är större än den är s det är alltid spännande när man väl kan se den och få sina förväntningar besannade eller grusade…
Men den är stor, så stor att jag vill ta upp den i båten och väga den. Den är närmare 20kg. Den största fisk jag fångat!
Efter att ha fått upp den så väger vi den till 18kg. Och jag väljer att ta upp den för att filea och frysa in så jag kan ta med den hem. Och så lite obligatoriskt foto. Jag har lovat att om jag får en torsk på över 20kg, eller en flundra på över 25kg så ska jag ta ett bad när vi kommer iland. Vi är inte där ännu, även om det efter att ha tagit upp den fisken så är jag varm nog att känna att ett dopp skulle vara skönt. men kanske inte i femgradigt vatten.
Vi fiskar vidare. Den andra båten rapporterar att de har haft hälleflundra på. En på 110cm som de har fått upp och en större, som slitit sig… De finns här alltså… Och de är på hugget… Mina nerver pirrar lite av förväntan.
Vi fångar flera torskar på över 10Kg. Roger tar nytt personbästa på 15kg. Vågorna börjar lägga sig något och solen skiner. Det är härligt ute. I söder och väst så ser vi helt vida fjäll avteckna sig mellan det mörkblå havet och den ljusblå himlen. Fiske som det skall vara.
Efter ett tag bestämmer vi oss för att köra en satsning på havskatt och åker till de grundast topparna på ca 30m djup. Sätter på vikt och agnar en krok med lite fisk. Nu ska sänket ner och knacka mot den steniga botten. Det provocerar den revirhävdande havskatten att hugga i betet. Har aldrig gjort detta fiske förut och det tar lite tid innan jag får till känslan men slutligen hugger den första katten. En liten rackare, med vacker teckning i skinnet och ett inte riktigt lika vackert huvud. Den får simma ner och växa till sig igen. Jag får ytterligare två havskatter men de får också gå tillbaka. Den största är på ca 1,5kg och det blir inte så mycket mat på en sådan. Men grymt kul att ha fångat en ny art. det blir av detta fiske framöver kan jag tänka mig.
Nu rapporterar den andra båten att de fått en hälleflundra på 155cm, dvs ca 50kg! Det är med blandad glädje vi grattulerar. det är jättekul att de har fått dem och visat att de finns. Men samtidigt känner jag viss avund som jag sväljer. Det höjer spänningen…
Klockan har passerat åtta på kvällen och vi känner att det är dags att åka hem. Vi gör några nedsläpp till och drar varje gång upp torskar på ca 10kg. Helt fantastiskt! Och vad snabbt man vänjer sig. Igår var detta rekordtorskar för mig, idag är de ”fina” fiskar men något små…
Vi far hemmåt, Roger och jag tar varsin öl, uiden som kör båten får dricka cola. De vita bergen har nu börjat färgas rosa i kvällsljuset. Hem, tvätta båten, rensa fisk, laga mat, kolla dagen foton och sedan sova. Gott. Vem vet vad som kommer upp ur djupet imorgon…
Senaste kommentarerna