Det här äventyret var en förberedelse till Svalbard-expeditionen 2007. Den fungerade som en team building-erfarenhet, där vi lärde känna varandra och vår utrustning som skulle med till Svalbard. För några i gruppen var det en ny erfarenhet att sova ute på vintern och vi lärde oss en hel del nyttiga saker, bland annat vikten av pålitlig utrustning när man är ute i sträng kyla.
Temperaturen sjönk till -30 grader på natten men vädret var oftast klart och fint på dagarna. Vi nådde toppen av Áhkká som var ett av våra mål men tyvärr blev det ingen längre tur in i Sarek som var tänkt från början.

Nedan kan ni läsa min färdkamrats dagbok.

En tuff topp, lättaste vägen
En typisk februarimorgon i Göteborg, d.v.s. grå och ett med fåtal plusgrader, steg jag på tåget mot Stockholm. Första etappen i en resa till norra Sarek vars huvudsyfte var att testa utrustning och deltagare inför ett större äventyr på Svalbard de sista veckorna i mars 2007. Ett test som definitivt var nödvändigt för vissa av deltagarna, däribland jag själv.

Min egen erfarenhet av fjäll och äventyr i kyla var rätt begränsad innan detta. Jag har tillbringat väldigt mycket tid på sommarfjället men vintertid har jag endast två övernattningar i snöbivack med STF som tonåring samt en hel del dagsturer på längdskidor i Funäsdalens fjäll.

Här följer först en liten dagbok från turen och efter det lite tankar och en utrustningslista.

16/2 2007
Resan till Stockholm har gått smärtfritt även om jag är lastad likt en packåsna med min utrustning och en IKEA kasse med prylar som Kristoffer skall ha. I staden på Sveriges baksida möter jag först upp Christoffer som anländer fyrtio minuter efter mig och kommer från Köpenhamn, antar att det är staden på Danmarks baksida även om jag inte har någon aning om vad som ligger på framsidan. Vi äter en lunch och sedan dyker Peter upp, inföding som han är kommer han nog direkt från jobbet. Klockan 16:55 står vi på perrongen där vårat tåg skall avgå 17:00, med oss är även deltagare nummer fyra, Jonas, som ska åka upp en dag efter oss men skickar med sin pulka nu.

När vi når vår vagn är det något som inte stämmer riktigt. Vi har en egen liggkupé och vagnen vi står utanför har bara sittplatser. Högtalarna annonserar:
– tåg mot Kiruna med avgångstid 17:00 står på spår 11!

Vi står på spår 3. Nu måste vi alltså ner för en trappa, under ett spår och upp för en trappa på fem minuter. Kan tyckas lätt men med 3 fjällpulkor, 3 par skidor, 2 IKEA kassar, en 75liters ryggsäck och 3 små ryggsäckar blev det ett rätt så svettigt projekt. Men det gick även om tåget fick vänta tio minuter. Resten flyter på smidigt, Christoffer bjuder på semlor från Vetekatten och en liten avgångsöl vid namn Sarek kommer fram ur min väska.

17/2
Vi kommer till Gällivare i tid, ca tjugo i tio, och möter upp den sista själen på resan, Kristoffer som kommer från jobbet i Pajala. Vår buss mot Ritsem där vi ska påbörja resan går inte förrän 11:30 så vi går till Vetehatten i Gällivare och sätter i oss lite frukost, en smörgås och en semla, jag toppar med ett wienerbröd med banansmak. Det ska laddas innan man ger sig ut i kylan har jag hört.

Bussen kostar 208 kr och är så gott som full. Det är första bussen för säsongen och det tycks vara något särskilt på gång i Kebnats då de flesta passagerare består av barnfamiljer och blir mottagna av scooters med pälsiga passagerarvagnar. Efter Kebnats är det bara vi fyra kvar samt en tysk som tydligen planerar att vistas i Sarek i två veckor.

Väl i Ritsem så börjar packning av väskor och pulkor, jag ser rätt snabbt att jag och Kristoffer är överlastade. Vi lyckas inte hålla utrustningen till ett kolli utan måste ha två väskor, den ena på den andra. Vi ser ut som lätt lastade himalayiska sherpor i kombination med Bambi på hal is. Obalanserat och flåsande tar vi oss ner till Akkajaure som vi ska korsa innan vi slår läger för natten. Efter en snabb ompackning har jag flyttat den lilla väskan till magen istället, det ger något bättre stabilitet men är fortfarande tungt. Inser lite bistert att jag borde ha testat detta på något sätt när jag fick veta att mina och Kristoffers pulkor inte skulle hinna fram i tid till denna resa.

Vi ger oss ut över isen ungefär klockan fyra, Christoffer och Peter först, jag och Kristoffer efter i det tempo vi klarar. Till skillnad från de andra har jag inte vallningsfria skidor och min vackra stil på skidor utgör största möjliga energi till minsta möjliga rörelse. För att komma någon vart så är det att dra sig fram på stavarna som gäller.

Mörkret faller och förtruppens pannlampa skymtar i mörkret ibland, jag sätter själv på min för att se var scooterleden vi följer över isen är någonstans. Kristoffer kommer med uppmuntrande tillrop emellanåt även om han är rätt sliten han med. Mina muttrade svar till trots är jag tacksam att håller mitt tempo och inte far iväg, det hade varit psykiskt frustrerande.

Känns inte som det är värt att beskriva resten av skidandet denna dag, lärdomen var dock att om du vet med dig att underlaget kommer vara mestadels flackt och jämnt så sparar en pulka mycket energi.

Klockan nio på kvällen ser vi små kvistar och grässtrån, vi är över, jag tror det är ca 14 km till stället för vårt första nattläger. från Ritsem. Fast det känns lite avlägset med 14 km på fem timmar. Antingen var det kraftigt bakhalt, konditionen mycket dålig eller så var det längre. Vi tar oss i alla fall inte hela vägen till vårat tänkta basläger eftersom mörkret gör det svårt att lita på att vi är rätt. Tacksam för det är jag.

Christoffer drar igång bensinköket och börjar smälta snö och vi andra börjar med tälten. Jag och Kristoffer inser rätt snart vad snöpinnar till tältet är bra för. Improviserande med stavar, skidor och björkris får duga och vi har ett vindskydd för natten åtminstone. REAL turmat i orange förpackning kommer fram och kokt snö hälls över. Kristoffer använder sig av blå bands mer komplicerade version som blir mer komplicerad när vi får reda på att titankastruller inte lämpar sig för att blanda mat i. Det blir en något mer hårdsmält variant för Kristoffer som blandar i tallrik och låter det mjuka sig så mycket det går innan det blir för kallt. Vilket innebär ca 3minuter när det är -15 grader.

Av någon anledning har Kristoffers pannlampa lagt av trots nya batterier, vet inte vad det är för märke men ska ta reda på det så att jag inte råkar köpa en sådan någon gång. Sömnen faller som en slägga i fontanellen när jag krupit ner i sovsäcken.

18/2
Vaknar långsamt vid åttatiden och känner mig utvilad men lite stel, humöret är på topp i alla fall, nyfiken på hur allt ser ut i dagsljus. Jag petar på den svarta klumpen som ligger bredvid mig tills den börjar röra på sig och Kristoffer rödskäggiga ansikte tittar fram mellan lagren av försvarets dubbelsovsäck: – God morgon!

Insidan av tältet är täkt av ett lager djupfryst utandningsluft. När ytterkläderna ska på så faller ett lätt snöfall inne i tältet. Fördelen med många minusgrader är att inget blir blött. Christoffer ger oss en kurs i hur ett bensinkök fungerar och vi sätter igång att smälta frukostsnö till våra frukostblandningar.

Vid tiotiden så river vi lägret i ett lätt snöfall och vind. Christoffer drar i förväg mot vårat tänkta basläger en bit upp i deltat vid Ahkkamassivets fot. Han ska se till så att Jonas får GPS-koordinater för att kunna hitta oss när han ska över sjön i mörkret framåt kvällen.

Peter är klar först och följer i spåren av Chris (tror jag kallar han för det i fortsättningen, blir förvirrande med två Kristoffers) för att hålla värmen. Strax efteråt följer jag och Kristoffer de igenblåsta spåren, vi har fått utpekat vart vi ska så det är inga större bekymmer. Efter knappt tio minuter slänger jag stavar och väskor i ett raseriutbrott fullt av ord som jag besparar läsaren här. Jag tar ett steg fram och glider två bak, tappar balansen i ett kör och uppvisar en hel del inte så karaktäristiska drag för en friluftsromantisk människa. Jag ber Kristoffer fortsätta utan mig medan jag sätter på stighudarna på mina skidor. Sagt och gjort, ännu en lektion i fjällvett, det går tio gånger bättre, ett steg ger en meter i vägvinst och jag är snabbt ikapp.

Det är härligt att åka skidor när det flyter, jag kan till och med njuta av vinden och snön runt mig och ser på de gamla björkarnas förvridna stammar. Jag ser hur vi tar oss fram i ett vindblåst stenigt nerfryst delta. Jag skymtar de andra mellan snöbyarna och tar mig dit. När jag kommer fram till Peter ser jag att han tagit av sig skidorna och är nere till midjan i en snödriva med pulkan efter sig. Framför honom står Chris och fotar, han har lämnat sin pulka vid lägret och far fram mellan oss andra med lite uppmuntrande tillrop och en liten kamera.

Till baslägret var det ingen lång sträcka och tälten är resta runt ettiden. Vi äter lunch och rekar runt i området och fotar och njuter av att flyga fram utan packning. Vädret klarnar och temperaturen sjunker, fjällvärlden visar sig från sin vackraste sida, vit, böljande och karg.
Chris berättar fjällhistorier och beskiver morgondagens topplaner. Emellanåt tittar han ut över sjön och tänder sin pannlampa. Vid sextiden får han svar utifrån sjön, Jonas är på väg nu. Vi tar lite mörkerbilder på lägret och äter kvällsmat. Klockan åtta har jag och Kristoffer åter slutit våra kokonger och somnat. Vi missar ankomsten av Jonas någon gång runt nio tio på kvällen.

Upplysta tält vid foten av Akka

19/2
Återigen pigg och utvilad vaknar jag vid halv sju, det är tjockt med frost inne i tältet. Frukost och tillverkning av lunchpaket inför toppturen idag. Kristoffer sätter på sina stighudar, mina sitter på sedan dagen innan, vi hälsar Jonas välkommen. Han ser lite trött ut, med all rätt, men verkar glad. Det går inte så bra för Kristoffer och hans hudar men klockan nio är vi iväg. Chris far fram och tillbaka som en fårhund, han verkar ha ett outtömligt förråd av energi och tålamod, och skrämmer vid ett tillfälle upp en snöhare.

Solen skiner och Akkamassivet sträcker upp sig i motljus, i mitten ur vår synvinkel syns Borgtoppen. Den är döpt efter fjällfotografen Borg Mesh som var en av de första att fotodokumentera fjällvärlden. Hans utrustning vägde ca tjugo kilo i motsatts till min Nikon på ett halvt kilo.

Till vänster om Borgtoppen ligger Ahkkas stortopp som vi ska bestiga, i början är den skymd bakom Majklumpen (tror den heter det, rätta mig om jag har fel).
Båda Kristoffrarna har problem med sina hudar och för Pajala killen har den lossat helt på ena skidan. Något som inte är kul har jag lärt mig under tidigare dagar. Men han fortsätter stoiskt även om han ställer ifrån sig skidorna ca tvåhundra meter tidigare än oss andra. För mig går det utmärkt, jag kan njuta hela tiden och känner på hur det ska kännas att vistas här.

Efter att vi ställt skidorna så börjar en brant klättring av randmoränen till glaciären i massivets mitt. Det är en krävande klättring och pjäxorna måste sparkas in för varje steg.

Min metod blir att gå hundra steg och sedan vila medan jag räknar till hundra. Fram på slutet blir det femtio steg istället. Uppe vid glaciärkanten står Chris med en gigantisk påse med Ahlgrens bilar, något som blev ett av hjälpmedlen för att lyckas med detta projekt.

Ett hundratal höjdmeter avklarade. Det totala antalet höjdmeter från basläger till topp är ca 1400 meter.

När vi knyter in oss i repet inför glaciärvandringen så säger Peter att han inte mår så bra och att säkraste för honom är att återvända till lägret. Jonas tar följe med honom. Planen är att ta sig över glaciären, upp på kammen som förbinder Borgtoppen och stortoppen, vidare upp till toppen, fotografera, ner igen till skidorna och äta lunch. Jag är redan hungrig men ska vi upp till toppen innan det blir mörkt så bör vi ge oss av nu.

Uppe mot randmoränens kant tilltog vinden i styrka. I repet leder Chris, sedan jag och sist Kristoffer. Ute på glaciären blir sikten åt alla håll fantasisk. Ahkkajaure i norr och Ahkka och Borgtoppen i söder, i cirkelglaciärerns mitt står vi. För mig har toppar en attraktion när jag närmar mig dem, det är som om gravitationen från dem drar i mig. Trampa, trampa, trampa, vi är framme vid kammen.

Med hjälp av alpinistyxan så tar vi oss upp för den snöiga branten. Uppe på kanten så åker stegjärnen på, fingrarna stelnar snabbt i de kalla vindbyarna och känslan uppe på kammen är mycket luftig.

Vidare upp för kammen, Borgtoppen bakom ryggen är ungefär fyrtio meter lägre än stortoppen, ett bra riktmärke på hur långt det är kvar. Toppen drar och kroppen stretar emot. Ibland tar energin helt slut och vi måste stanna. När Chris tycker att vi stannat länge nog viftar han med jättepåsen med godisbilar. Frasiga, goda, energirika godisbilar, och ytterligare steg tas mot toppen.

För mig ger bestigningen samma typ av känsla som en tuff match i stickfighting eller ett längre brottningspass. Jag tror det belöningssystemet med endorfiner som matar på, det känns skönt.

Plötsligt är vi där, det går inte att komma högre, toppen bereder ut sig och är rätt stor så det är lite förvirring innan vi bestämmer oss för var högsta punkten är. Antiklimax.
Ahkka toppen ser likadan ut som Kebnekaise de två gånger jag varit uppe på den, den ser likadan ut som Galdhøpiggen när jag var där. Sikten är ungefär tre meter och har färgen av utspädd mjölk. Ett kort vill jag ändå ha, men vinden har täckt min dragkedja på jackan med snö och is, med mina stela fingrar lyckas jag inte få upp den. Jag har kameran under jackan för att skydda den, nog är den skyddad alltid. Chris filmar lite och tar fram sin kompaktkamera, så några bilder ska det finnas. Kristoffer mumsar bilar för fullt och jag tuggar på en knastrande bil och är faktiskt rätt nöjd för att vi kom upp även om det inte blev som tänkt, det blir det aldrig.

Jag och Chris uppe på toppen av Ahkka, det är mestadels vitt.

Nerfarten går fort, Chris vill att vi ska ha kommit förbi de svåra partierna innan det blir alltför mörkt, en god tanke. Stegjärnen slukar meter efter meter och på kort tid så står vi nere på glaciären igen. Nu får Kristoffer gå först med den enkla beskrivningen att följa minsta motståndets väg, det går inte att gå fel. Jag följer repet som leder till Kristoffer som leder oss över jökeln i skymningen.

Efter glaciären knyter vi ur oss och tar nedfarten till skidorna, jag och Kristoffer har glömt pannlampa, amatörer som vi är. Vid skidorna utlyser jag matpaus, jag är utsvulten. Med mig har jag några tunnbrödsrullar med djupfryst makrill i tomatsås som jag delar ut. Önskar att jag haft samma förmåga att få brödet och fisken att räcka likt en annan kille som också delade ut denna föda. Det har jag inte men det känns bättre att fortsätta nu, klockan är ca sex. Vi fortsätter med stegjärn på och bär skidorna, att åka här skulle vara dårskap bland stenar och mörker.

Jag följer Chris lampljus på tjugo meters håll, det var en häftig bestigning. I mörkret ser jag den branta ravinen skymta på höger sida. Jag håller stadigt i skidorna och sätter lugnt den ena foten framför den andra. Utanför min lilla bubbla av förnöjsamhet känner jag en viss smärta i mina fotknölar och tår, ignorerar. Jag frågar Chris om han känner sig säker på vägen och får svaret:
– självklart.
Bra tänker jag och går in i bubblan igen, vi är snabbt framme.

I lägret bjuder Peter på vatten och berättar om de kulinariska äventyr han och Jonas ägnat sig åt. Det var mycket omtänksamt av Jonas att hjälpa till med denna avlastning av Peters packning. Han ska åka imorgon eftersom han ska vara på jobbet på torsdag, tyvärr. Själv tar jag varma koppen, blåbärssoppa och stensomnar. Drömmer konstiga saker om Transformers och konstigheter.

20/2
Vaknar klockan åtta och får syn på de största iskristallerna hittills inne i tältet. Jag krumbuktar mig ur sovsäck och tält, när jag sätter på mig strumpor ser jag att det har skavt hål på fotknölarna. Av någon anledning hoppas jag att det inte ska göra ont om jag blundar för det. Jag stapplar iväg till de andra i hårda djupfrysta pjäxor, men tänkeratt det nog blir bra bara fötterna får värmt upp det stela lädret. Jag hör mig för om dagens planer med förhoppning om att ta det lugnt men får reda på att vi ska bryta lägret för att ta oss in i norra Sarek. Drar en suck inombords men inser att det är helt rätt om vi ska kunna komma dit i ett lugnt tempo. Peter ger sig av mot Ritsem och sitt arbete, vi äter frukost och bryter lägret.

Vi kommer nog hundra meter sedan inser jag att jag måste göra något åt mina fötter. Börjar inse hur korkad jag varit som inte följt rådet jag brukar ge alla andra när det gäller att gå i fjällen, tejpa alltid fötterna i preventivt syfte om du inte är helt hundra på att du slipper skavsår. Chris rotar fram sin Leucoplast, det visar sig att limmet inte är så bra i tjugofem minusgrader, han lägger rullen med sårtejp i innerfickan för att tina. Jag rotar i min necessär efter compeeden jag vet att jag stoppade ner. Hittar packet men ser då att jag tagit liktornsplåster istället för de större skavsårsplåstren. Vi fortsätter och efter ett tag har tejpen tinat, vi tejpar och jag skyddar även knölen med en filtring, men skadan finns redan där. Den blir i alla fall inte värre nu.

Vi tar oss över en mindre sjö söder om Ahkkajaure och där tar vi lunchpaus. En kille på scooter dyker upp och frågar om vi sett några rovdjursspår. Han säger att han får tvåhundratusen av staten om han lyckas lokalisera lo med unge. Han pratar lugnt och norrländskt på ett sätt som nästan är karikatyrlikt, lugnt och sävligt med långa pauser. Efter ett tag kör han vidare. Chris rotar fram sin vindsäck som alla testar med stort nöje, det är faktiskt en avsevärd skillnad i temperatur och komfort med en röd påse över huvudet. Lunchen slinker ner och består av lite soppa, knäckebröd och värktabletter. Jag fattar ett beslut med tre avgörande faktorer. Ett, smärtan är inte något jag vill gå vidare med i tre dagar. Två, infekterade skavsår skulle kunna äventyra Svalbard för min del. Tre, det finns en möjlighet att avbryta, vi har nämligen rört oss parallellt med vägen idag. Jag säger att jag kan ta mig över sjön till vägen och bussen själv, men det vill de andra inte veta av, så de lägger om rutten för att följa mig till vägen. Ingen Sarek för någon alltså.

Mina associationer sträcker sig åt Monty Pythons ”Quest for the holy grail” håll.
– Sir Robin bravely ran away

Nattens läger blir ute på en udde i Ahkkajaure som ligger fint i lä. Lite Ipren och Diklofenak och en kopp kaffe med en liten skvätt av Mcleods rökiga i och en påse frystorkat. Sover gott gör jag i alla fall.

21/2
Kristoffer vaknar med smärta i sin gamla ”krigsskada” (ramlade på rollerblades en gång i tiden) efter att burit tungt i väskan. Själv inser jag att jag måste göra det jag oroat mig för att göra i minus tjugofem rätt länge. Utan detaljer kan jag säga att det gick bra och känseln i skinkorna återkom rätt snabbt.

Det är en kall och blåsig dag, och solen skiner, utsikten mot Ahkka är fantastisk och vi förstår vad Chris menar när han säger att Ritsem är den fulaste fjällstationen men har den finaste utsikten. Kristoffer säger att han också behöver fatta ett beslut om han ska fortsätta eller inte när vi kommit över sjön. Jonas drar sig till minnes doktor Albans gamla låt, tio små moppepojkar, tragiskt men sant.

Att ta sig över sjön är görs i ett svep eftersom det blåser ganska hårt och kylan biter, jag lyckas halta på skidor vilket känns som en ny grej. Nåja, för mig görs det ett i svep, Chris far fram och tillbaka och fotar lite, blir nog rätt bra bilder kan jag tänka. Efter fotningen håller han sig rätt nära mig och mitt stapplande sist i ledet, det är lite lättare att jobba på när jag inte känner att jag är sist, någon psykologisk effekt som underlättar.

På andra sidan sjön bestämmer sig Kristoffer för att följa med mig, han vill inte riskera sin axel inför Svalbard utan avbryta medan tid är. Känner viss tacksamhet över att inte behöva vänta på bussen själv samtidigt som jag tycker det är synd att han också måste bryta. Jag tycker det är synd att de andra två inte får ta sig till Sarek och tycker extra synd om mig som länge drömt om att se Sarek vintertid. Men tärningen är kastad och Rubicon är en snötäckt uppförsbacke.

Jag och Kristoffer blir sedan belönade med tur på tur. Uppe på vägen blockerar en sopbil som glidit av vägen all framfart och där står en bil och väntar på att komma förbi. Vi får värma oss i baksätet. Plogbilen kommer samtidigt med bussen så vi slipper stå ute och vänta. Bussen körs av Kjell som visar sig vara en riktig samarit, han sätter på kaffe och bjuder på kakor, hjälper oss att hitta övernattning på till bra pris på Gällivare Bed and Breakfast och kör oss dit med bussen.

Detta avbrutna äventyr slutar med varsin hamburgare och ett par (ungefär) stora stark på O’learys i Gällivare. Smakade riktigt bra men jag kan inte låta bli att tänka hur gott det skulle vara om vi varit ute i ytterligare två dagar.
Jo, just det! Som ett litet PS kan jag ju nämna att när bussen vi åkte med till Ritsem (samma som vi åkte med till Gällivare, vi hoppade på den åt andra hållet bara) kom fram, så kommer Chris och Jonas farande som två vasaloppsåkare upp till fjällstationen. Snacka om att vi blev förvånade. De skulle egentligen mot Suorva men motvinden blev för tråkig så de åkte åt andra hållet istället. De fick kaffe och kaka som uppmuntran.

En del saker blev ju dyrköpta erfarenheter på denna resa men det var ju lite tanken också. Christoffer, Peter och Jonas är rätt så erfarna snöfarare vilket känns tryggt. Tyvärr har jag insett att jag inte hör till denna skara, men någonstans måste man börja. Trots umbäranden så var resan övervägande bra och det känns som att vi är ett stabilt och jordnära gäng. Så jag hoppas att avhoppet inte har lett till alltför mycket tvivel bland de övriga. Det var ju som sagt bättre att det hände nu än på Svalbard där det stora äventyret skall ske.

Mina två största fel jag gjorde var att jag inte tejpade fötterna innan jag gav mig ut, när jag visste att pjäxorna var helt nya och att jag inte hade några skor att byta till i läger, och att jag inte skalade ner packningen hårdare när jag visste att inga pulkor skulle komma. Med facit i hand så var det en del saker som aldrig användes och som tog onödig plats. Övriga saker att tänka på följer:

– På med stighudar tidigt om det är bakhalt, ingen mening med att kämpa mot det, skidorna funkar ändå mest som snöskor när man går med tung packning.
– Vattenflaska i plast är meningslöst i sträng kyla, bättre med två termosar.
– Mycket smågodis lättillgängligt, det går åt.
– Gärna fyra säsongers tält, de får mindre kondens när det är kallt.
– Tumvantar, mina trefingervantar som jag har när jag åker bräda gav rätt kalla pekfingrar emellanåt.
– Mössa med öronlappar, frostskadorna på mina öron håller nu på att läka.
– Kontrollera sjukväskan innan turen.
– Ät en stadig frukost, lunch och middag. Det är mycket svårt att få i sig för mycket energi.
– Håll humöret uppe och kom ihåg att det är ett äventyr och semester när det går trögt. Om det gör ont däremot, är något fel. Försök åtgärda fort.
– Att ha matolja eller smör, typ två tre matskedar, extra i turmaten låter smart när vi ska vara ute i sexton dagar.
– Dubbla strumpor, tunna underst och tjocka utanpå, på samma sätt som resten av plaggen på kroppen.

Om att ge upp
Det är ingen skam att snu, säger norrmännen. Det är väl sant men det är snöpligt när det beror på egen klantighet/obetänksamhet. Särskilt när andra blir lidande av det och måste avbryta. Vad gäller mig så vet jag att jag skulle ha klarat ytterligare tre dagar men upplevelsen skulle ha varit förstörd och mera bestå av svordomar och pillercocktails. Känns onödigt inför Svalbard, som jag ser fram emot väldigt mycket. Största problemet där kommer nog att vara att jag kommer att sakna Anna. Men vi har klarat det förut och lite saknad är bara nyttigt ibland. Jag kommer inte att avbryta på grund av det i alla fall.

Kylan
Det sticks i fingrarna, tårna är bortdomnande, den blottlagda huden i ansiktet bränner likt en solsveda och minusgraderna kommer krypande genom skalplagg och underställ. Ändå måste väskan knäppas upp, tält knytas, kök monteras, stegjärn snöras och sovsäcken måste lämnas på morgonen. Det gäller att minnas att värmen kommer tillbaka, Jag blir varm igen, bara jag fortsätter. Se bara till att det inte gör ont när det blir varmt igen, kan vara illa.