Muddus_Peter_Persson

December 2009 bestämde jag och min arbetskollega Jonas att vi skulle göra en midvintertur genom Muddus Nationalpark i Lappland. Vår plan var att korsa parken från Norr till söder, genom att skida längs frusna vattendrag och myrar. Detta visade sig dock vara svårare än vi hade trott. Snön hade nämligen lagt sig innan den riktiga kylan anlände vilket medförde svaga isar och platser med öppet vatten. Vi var därför tvingade att navigera genom skogen istället. Efter tre dagars pulsande genom meterdjup snö, insåg vi till sist att det skulle bli för tungt att fortsätta hela vägen. Vi bestämde oss därför för att lägga ett basläger och göra dagsturer i urskogen istället. Här följer ett videoklipp och lite bilder från turen.

Muddus är de stora myrarnas och urskogarnas land, en bevarad del av den svenska taigan. Här kan man uppleva orörd storskog, vilda vattenfall och ensligheten över myrvidderna, och möta ett djurliv som är typiskt för den norrländska naturen – där den lämnats i fred. Muddus nationalpark är unik genom att en så stor areal orörd skog och myr skyddats. Nästan halva parken består av myrmarker. Terrängen är flack med endast enstaka bergshöjder.

Muddus_talt
Ur dagboken: ”Datum: 27/12-2010. Position: X: 7442799, Y: 1692599. Temperatur -35°C. Kylan låg som ett lock över urskogen och vi var helt ensamma. Vi stekte bacon i absiden, drack en skvätt Whisky och njöt av den tysta vildmarken. Ett härligt sätt att avsluta året på.”

Som äventyrare har jag ofta möjlighet att testa den senaste utrustningen på marknaden. Denna vinter var det Tur Jacket och Tur Trousers från Fjällräven som skulle testas. Eftersom jag inte har haft möjlighet att testa dessa kläder under längre tid blir detta mitt första intryck av hur kläderna fungerade.

Om Tur Jacket och Tur Trousers
Detta är skalkläderna för dig som i första hand pysslar med Fjäll- och skogsturer på vintern. Både jackan och byxorna är tillverkade i ventilerande och slitstark G-1000 som är en blandning av bomull och polyester. Plaggen har även förstärkningar i Vinylon F på utsatta ställen, vilket ger extra skydd mot snö, väta och slitage. Utöver detta finner man en mängd smarta funktioner såsom genomtänkta ventilationsöppningar, rejäla fickor och justeringsmöjligheter för optimal passform.

Så testade jag kläderna
Det var i slutet av december förra året och platsen var Muddus Nationalpark i Lappland. Temperaturen pendlade mellan -15° till -35° vilket var bra förhållanden för detta produkttest. De tre huvudpunkterna som skulle testas var plaggens ventilationsförmåga, slitstyrka och vattenavvisning.

Materialet stod emot väta mycket bra under hela turen. Vi skidade mestadels genom tät skog med meterdjup snö vilket medförde att snö ofta föll ned över oss från träden. Trots detta blev kläderna aldrig blöta, det var bara att borsta av.

Slitstyrkan testade vi genom att skida med ryggsäck och pulka. Sedan passade vi på att behandla plaggen extra oaktsamt mot grenar och buskar där terrängen var snårig.

Den största överraskningen var nog ändå den extremt goda ventilationsförmågan i materialet. I jämförelse med många Gore-Tex-plagg, släpper materialet ut fukten mycket bättre vid hög fysisk aktivitet. Jag gillade speciellt de smarta ventilationerna på byxorna.

Utöver detta gillade jag passformen på kläderna som gav en otroligt skön rörelsefrihet när jag skidade. De lättåtkomliga fickorna var även ett stort plus eftersom man helst inte ville ta av sig vantarna i kylan.

Slutsats
På det hela taget är jag mycket nöjd med både jackan och byxan och jag tycker att Fjällräven har lyckats bra med att ta fram genomtänkta skalkläder för krävande vinterturer. I extremt kall väderlek (runt -20°) blir partierna med Vinylon lite stela, vilket i så fall skulle vara det enda negativa. Priset kanske sticker lite i ögonen på många men efter att ha testat kläderna på riktigt förstår jag varför Fjällräven har satt en hög prislapp. Man får vad man betalar för helt enkelt.

Kläderna kan du köpa på Naturkompaniet

I morse var jag och Fredrik och paddlade i Stockholms innerstad. Trots att det är första veckan i december ligger vattnet fortfarande öppet. En bra start på dagen helt enkelt.

Expedition_Kanada_Toppbild_Peter_Persson

Sommaren 2011 antog jag återigen utmaningen att paddla ensam genom vildmarken i norra Kanada. Denna gång var målet att paddla den avlägsna floden Keele och en bit av Mackenziefloden i Nordvästterritoriet, en sträcka på ca 40 mil. Min utgångspunkt var det lilla Oljesamhället Norman Wells vid Mackenzieflodens nordöstra strand. Därifrån chartrade jag ett pontonflygplan som tog mig långt upp i Mackenziebergen, till sammanflödet av floderna Natla- och Keele. Sedan väntade 3,5 veckors paddling genom otämjd vildmark med vilda forsar, höga berg och oändliga skogar, tillbaka till civilisationen igen. En resa som kom att bli min största utmaning hittills.

Nedan kan du läsa min reseskildring. Gillar du film kan du även se min videodagbok i sex delar. Du hittar den under vildmarksfilm i toppmenyn.

float_plane_Kanada
”Watch out for grizzlys!” säger piloten med ett snett leende innan han stänger dörren till cockpit. Han startar motorn, gasar och släpper iväg planet längs floden. Jag står kvar på sandbanken och spanar efter pontonplanet som försvinner över dalgången. Till slut hörs bara ett svagt surr och syns bara en liten prick vid horisonten.
Efter det: tystnad.
Runt omkring mig ringlar sig Keele River i smala kanaler mellan små öar av sand och grus i dalgången. Västerut reser sig Delthore Mountains drakryggsliknande klippvägg, i öster spärras dalen av bergsmassivet Steel Fox Mountain.
Sakta börjar jag uppfatta de nya ljuden runt omkring mig; vattnet som porlar, vinden som susar mellan klippväggarna, mitt hjärta som bankar i bröstkorgen.
Jag sätter mig ner på min stora duffelväska med utrustning. Försöker ta in situationen: fyrtio timmar tidigare hade jag lämnat Aspudden i Stockholm och rest via London till Calgary, sedan till Yellowknife och vidare till oljeletarnas lilla stad Norman Wells i Nordvästterritorierna.
Den sista biten, de fyrtio milen ut till Keele River, var det bara jag och piloten Warren. ”Du är galen som åker ut dit ensam,” sa en av kanadensarna i Norman Wells när jag släpade packningen till pontonplanet i hamnen.
Nu visar almanackan 15 juli 2011. Klockan är runt tre. Jag har fyra veckor på mig att ta mig tillbaka till Norman Wells.

Expedition_Kanada_Peter_Persson
När jag berättade för kompisar i Sverige att jag planerade en ensampaddling genom Nordvästterritoriet var ofta den första frågan: ”Hur ska du skydda dig mot björnar?”
Jag har varken pistol eller gevär i packningen. Inte heller något björnstängsel att sätta upp runt lägret. Det enda skyddet är en burk med björnspray, ungefär samma medel som poliser använder för att gripa våldsamma människor.
Men det är inte vilda djur som är det största hotet i ödemarken. Det är ensamheten.
Den kommer och går. Ofta plötsligt. Hunger lockar fram den ur sin håla. Den attackerar när man är trött, blöt och fryser, när man snubblar eller halkar, sätter i paddeln fel och svajar till i kanoten.
Då plötsligt inser man hur ensam man är, hur långt bort från andra människor och hjälp man befinner sig.
När jag står i leran på stranden och ser planet försvinna vid horisonten känner jag det första hugget av ensamhet. Jag sätter mig ner på stenen. Stannar upp ett slag. Fokuserar. Försöker få grepp om situationen.
Kanoten behöver packas upp. Utrustningen sorteras och packas i vattentäta påsar.
Handling är det bästa motmedlet mot ensamhet. Om man inte har något mål eller projekt kommer de negativa tankarna smygande. Jag fyller tiden i land med små projekt: bygger ett vindskydd, täljer något, planerar och genomför en kort vandring, fiskar.
Och så pratar jag mycket, med mig själv och kameran. Det blir ett slags terapi. Det är också nödvändigt för att jag ska kunna fatta beslut. Jag måste resonera med någon, även om det bara är mig själv. Jag kan inte fatta alla beslut inuti i huvudet.
Lika plötsligt som ensamheten dyker upp kan den försvinna; en chokladbit höjer humöret snabbt, regnet upphör och solen tittar fram, man tänder en eld på kvällen och känner sig plötsligt tryggare.
Men det bästa botemedlet mot känslan av att vara utlämnad är naturen.
Jag packar utrustningen i kanoten, tar en sista titt runt omkring mig och skjuter ut från en sandbank. Drar ett djupt andetag och sänker paddeln i vattnet. Äntligen på väg. En känsla av lättnad sprider sig genom kroppen, spänningen släpper. Det finns inget mer förberedelser att göra. Nu är det bara framåt som gäller.
Runt varje krök dyker det upp en ny storslagen vy. Jag passerar höga klippor; en del svarta, vissa skiftar från guldgult till rött, ibland är de helt gröna av mossan som växer i klippsprången. Jag färdas genom smala, djupa kanjoner med lodräta klippväggar, längs stora, blomstrande gräsängar och förbi mörk urskog.
Expedition_Kanada_2
Det är andra gången jag gör en lång ensampaddling i Kanada. I juni 2010 paddlade jag arton dagar på Blackstone River i Yukon. Jag har alltid känt en dragningskraft till den vilda naturen. När jag var i sjuårsåldern drog jag på mig en ryggsäck som jag hade hittat på vinden i sommarstugan i Järvsö och vandrade runt ensam i skogen i flera timmar. Jag kunde sätta mig på en sten eller under en tall och bara titta på växter och träd runt omkring mig, njuta av tystnaden och att vara helt ensam. Hemma i bokhyllan hittade jag en gammal bok om Sarek av Edvin Nilsson. Jag satt ofta och bläddrade i den och tänkte: ”Dit ska jag”.
När jag var 17 år gjorde jag min första solotur i fjällen, sju dagar på Kungsleden, från Saltoluokta till Kvikkjokk. Knappt halvvägs, vid Aktse, gjorde jag en sväng in i Rapadalen. Det var en första test, ett smakprov på Sareks nationalpark.
Året därpå var jag tillbaka och försökte ta mig genom hela nationalparken, men vädret var för dåligt, jag bar på för mycket utrustning och allt blev för tungt och jobbigt, så jag vände om.
Det var först ett par år senare som jag lyckades ta mig igenom hela Sarek. Några år senare åkte jag skidor ensam genom hela nationalparken i nio dagar. Sedan dess har jag återvänt nästan varje år.
Att färdas ensam genom orörd natur är som att meditera. Man är helt bortkopplad från det övriga samhället och andra människor, all uppmärksamhet är fokuserad på här och nu.
Jag har rest tillsammans med andra och det har sina fördelar. Man kan hjälpas åt och att man har någon att dela sina erfarenheter och upplevelser med. Men helst färdas jag ensam. Insikten att du klarar dig helt på egen hand stärker dig som person. Upplevelserna blir mer intensiva. Det är bara du och naturen, det finns ingen annan där, inget småsnack eller annat som lägger sig som ett filter mellan dig och landskapet runt omkring.
Redan andra dagen i Nordvästterritoriet ser jag de första spåren av varg och grizzlybjörn i leran vid strandkanten. På nätterna hör jag vargar yla. Men jag känner ingen rädsla. Tanken på att det finns vilda djur där ute, att jag inte är den enda levande varelsen som färdas genom de här urmarkerna, ger mig istället en känsla av trygghet.
Expedition_Kanada_3
Några dagar senare tar jag en dagstur upp i bergen ovanför Keele River. Jag känner att någon iakttar mig. Plötsligt ser jag en stor, grå varghanne femtio meter framför mig. Jag står blickstilla. Han vädrar. Tjugo sekunder senare vänder han och springer bort över en stenig platå.
Den enda gången jag känner rädsla för rovdjuren är den tionde dagen vid Sheep Mountain. Jag har gått i land en timma tidigare, slagit upp tältet, fått upp två fiskar och börjat laga mat när jag upptäcker massor av spår av grizzlybjörn i närheten av tältet.
Flera spår är alldeles färska. Det verkar som om björnarna rör sig här dagligen. Jag bryter lägret, paddlar lite längre ner och sätter upp tältet på en öppen äng. Men även här känner jag mig osäker. Jag går runt och letar spår och nere vid strandkanten ser jag nya spår. När jag tar upp kikaren och tittar mig runt ser jag också en björn lufsa runt på andra sidan floden.
Det har redan börjat skymma. För sent att dra vidare. Jag lägger maten och soporna under en gran, 150 meter från mitt läger och sätter upp tältet. Sitter länge vid lägerelden och spanar ut med kikaren i mörkret. När jag till slut drar mig in i tältet ligger jag på helspänn i sovsäcken, tittar ut genom tältöppningen och lyssnar efter ljud i närheten.
I gryningen lagar jag en snabb frukost, packar ihop tält och utrustningen och beger mig ut i kanoten igen.
expedition_Kanada_4
Den större delen av dagarna tillbringar jag på floden. Förmiddagspasset brukar vara mellan tio och tolv. Efter lunch paddlar jag cirka fyra timmar till innan det är dags att slå läger. Jag känner mig trygg där jag sitter i aktern på min uppblåsbara kanot, en fyra meter lång öppen farkost av märket Gumotex.
Landskapet glider förbi, solen skiner ofta på förmiddagarna och byts ut mot moln och regnskurar på eftermiddagarna. Tempot växlar, från lugnt flytande vatten i en bred strömfåra till smalare passager med rejäla vågor och forsar.
Det är i de strida forsarna som den verkliga faran på resan finns; en lärdom från paddlingen i fjol. Den sjunde dagen på Blackstone River var varm och solig när jag närmade mig en krök där strömmen var strid. Jag missbedömde avståndet och kom för långt ut i en sväng, pressades mot ena stranden.
På några sekunder förändrades en lugn och fin färd nerför en vacker flod till en situation som handlade om liv och död. Kanoten fastnade under en trädstam som hängde ut över vattnet, forsen pressade på bakifrån och jag kände hur jag höll på att krossas mot trädet.
Det fanns bara en utväg: jag var tvungen att välta kanoten. Jag tog tag i relingen och kastade mig åt sidan. Plötsligt låg jag i vattnet, med alla mina grejer flytande runt omkring mig. Det var iskallt, jag fick kallsupar och tumlade runt. När som helst kunde jag fastna i en stock eller sten och drunkna. Men jag kunde inte göra någonting, det vara bara att flyta med i forsen och hoppas på att vattnet skulle lugna sig lite längre ner.
Jag försökte ligga så platt som möjligt på ytan och hålla upp benen. Minuterna gick. Det kändes som om jag såg på mig själv i en film. Plötsligt såg jag kanoten upp och ner-vänd framför mig. Jag började simma så fort jag kunde för att komma ikapp. Efter femtio meter fick jag tag i den, klättrade upp på botten, tog ett livtag om kölen och vände den genom att dra den runt med min egen kroppsvikt.
Uppe i kanoten började jag paddla med händerna för att komma i kapp paddeln, som for runt framför mig. Jag fick tag i paddeln och kunde styra vidare ner mot lugnare vatten. Där hittade jag det mesta av min utrustning, men kamerorna var borta.
Upplevelsen i Yukon gör mig extra försiktig när jag paddlar nerför Keele mot Mackenzie River. Jag skärper mig extra mycket i flodkrökarna och försöker vara noggrann med hur jag sätter i paddeln.
Men för det mesta njuter jag av att färdas i min egen takt genom det vackra, ödsliga landskapet.

Det närmaste man kommer sådan här natur i Sverige är Sjaunja i Lappland. Det är ett av Europas största sammanhängande myrområden och förmodligen landets minst besökta trakt. Jag paddlade ensam genom naturreservatet tolv dagar 2009. Ett par år tidigare hade jag paddlat med två kolleger genom Lemmenjoki – Finlands största vildmark – och det var då drömmen om Kanada började växa.
Men både Sjaunja och Lemmenjoki är små i jämförelse med de enorma områden som ligger öde i norra Kanada och Alaska. De tillhör de sista orörda utposterna på jordklotet.
Nordvästterritoriet utgör en tredjedel av hela Kanadas yta, men här bor bara 50 000 människor. Indianer och inuiter utgör 60 procent av befolkningen. Fram till 1950-talet var området en av världens sista oexploaterade vildmarker.
Den som färdas genom Nordvästterritoriet färdas också genom en historia full av äventyr. Bergsindianerna använde de här vattenvägarna när de jagade och fiskade eller bytte boplats. I början av 1800-talet började området utforskas av pälsjägare och äventyrare som John Campell och i slutet av århundradet kom guldgrävarna.
Många försvann på floderna, i olyckor som den jag råkade ut för i Yukon. Andra blev sjuka och dog eller dödade varandra.
På 1940-talet kom oljeletarna till territoriet. Mellan 1942 och 1944 byggdes en oljeledning mellan Norman Wells och Whitehorse, 20 kilometer norr om Keele River. Det byggdes efter påtryckningar från den amerikanska regeringen, som ville säkra tillgången på olja under andra världskriget. Men ledningen blev mycket dyrare än beräknat, läckte och gick sönder. Efter kriget stängdes den av, efter 18 månaders drift.
Plåtskjul, rostiga lastbilar, bulldozers och andra rester efter oljeprojektet står kvar i landskapet. Nya spår av människor i form av bränsletunnor och gamla jaktstugor möter mig ju närmare Norman Wells jag kommer.
I dag letar gruvbolagen efter mineraler och oljesand i Nordvästterritoriet, en verksamhet som har kritiserats hårt av bland annat miljöorganisationer. Det finns planer på att bygga en bilväg genom ödemarken för att knyta ihop de olika samhällena.
Kanske kan det innebära ett lyft för lokalbefolkningen, som plågas av arbetslöshet, alkoholmissbruk och andra sociala problem, men för mig innebär utvecklingen en stor sorg.
Det finns en frid över platser som Keele River, som vi behöver. Vissa platser på jorden måste få lämnas ifred, allt behöver inte vara tillgängligt för alla.
Expedition_Kanada_5
Näst sista kvällen vid Mackenzie River sitter jag vid lägerelden då jag hör hur det knakar i buskarna. Ur mörkret kommer en stor svart varg lunkande. Han stryker fram och tillbaka, mellan utkanten av min lägerplats, kanoten och sedan upp i skogen igen.
Det går någon minut, sedan kommer varghannen tillbaka. Det är vindstilla, jag sitter kvar vid elden och ser den stora svarta skuggan vandra förbi, tjugo meter från mig.
Vargen stannar hela natten i närheten av min lägerplats. Mitt i natten börjar han yla. Från andra sidan floden hörs andra vargar yla till svar.
Jag ligger i sovsäcken och tittar upp i tältduken. Känner ingen rädsla, bara spänning. Åtta månaders förberedelser, femton år av resor in i vildmarken, 40 000 kronor och drygt 40 mils paddling genom en av världens vildaste vildmarker – det var det här jag sökte.
Peter_Persson_Kanada

Mer om Nordvästterritoriet:

Hur tar man sig dit?
Flyg Stockholm – London – Calgary – Yellowknife – Norman Wells. Från Norman Wells chartrade jag pontonflyget in i Mackenziebergen.

När ska man åka?
Bästa tiden är från slutet av juni till slutet av augusti.

Finns det organiserade turer?
Ja, Canoe North Adventure anordnar gruppexpeditioner till flera av floderna i Mackenziebergen men även i Nordöstra Yukon.

Ensam_genom_sjaunja_Peter_Persson

”Det är något magiskt med Sjaunjas urskogar. Jag är på väg genom skogen med kanoten på ryggen, på väg till den stora myren där jag skall lägga i och fortsätta min paddling. Det känns kusligt men samtidigt otroligt spännande att vandra ensam här. Jag kommer på mig själv när jag knappt andas. En magisk tystnad infinner sig. Helt plötsligt börjar stora snöflingor dala från skyn och inom loppet av några minuter är skogen klädd i ett vitt snötäcke. Det ända som hörs nu är ljudet av snöflingor som träffar min skaljacka. Det är ett sagolikt vackert ögonblick. Här står jag mitt ute i ingenstans med en kanot på ryggen medan snön faller på marken – jag är lycklig!”

Sjaunja_1

Kort om Expeditionen
Sjaunja är verkligen ett mäktigt ödemarksområde i en klass för sig. Det var här jag genomförde min sista övningstur innan paddelexpeditionen till Kanada 2010.
I 12 dagar paddlade jag ensam genom Sjaunjas enorma myrkomplex, utan att stöta på en enda människa. Expeditionen genomfördes i början av Juni, då vattnet var högt och myggen fortfarande låg och sov. Något jag starkt kan rekommendera om du någon gång blir sugen på att paddla i området.

Tungt_lastad

Det finns flera vägar in till Sjaunja men ingen av dem är lätt. Jag valde att starta paddlingen vid sjön Satihaure, det är den snabbaste vägen in och man får mest paddeldagar. Dessutom paddlar man medströms hela vägen vilket dom flesta föredrar. Turen bjöd på varierande, medelsvår paddling med flera tågningar. Forsarna var oftast lätta om man rekade innan och dom svåra tågades förbi. Det krävdes ett par landtransporter och dessa gjorde jag genom att bära kanoten på ryggen (hade även funkat med kanotvagn). Vädret var växlande med allt från hagel och snö till gassande solsken. Sjöfåglar stötte jag på överallt och betande älgar stod runt var och varannan flodkrök. Sjaunja har även en stabil björnstam men tyvärr så fick jag inte se någon nalle den här gången. Vetskapen om att rovdjuren fanns i området satte dock lite extra krydda på turen.

Det här är inte den lättaste paddelturen direkt. Sjaunjas natur ställer krav och är inget för ”mysturism” men för den som inte är rädd för slit och strapatser kan Sjaunja bli en evig kärlek och längtan.

Kort fackta om turen:
Turens karaktär: Forspaddling
Svårighetsgrad: Medelsvår-svår.
Från-till: Satihaure – Stora Lulevatten.
Vattenvägen: Längd 130 km, sjöandel 10%.
Lyft: 9- lyft / 0.1- km.
Stränderna: Öppet / Obygd.
Antal dagar: 9-12

Här kan ni se filmen från turen:

SPOT II Satellite GPS Messenger är en av mina absoluta favoritprylar och en ständig följeslagare när jag ger mig ut på äventyr. Jag har använt den både i Sverige och i nordligaste Kanada i områden långt bort från bebyggelse i oländig terräng. Eftersom jag numera vet att den fungerar riktigt bra ger den både mig och mina vänner sinnesro eftersom jag kan meddela omvärlden var jag befinner mig, om jag behöver hjälp och även skicka ett SOS-meddelande för räddningsinsatser. Efter mer än ett års användning och slitage är jag redo för att göra en skriftlig utvärdering av min senaste SPOT-sändare.

För något år sedan kom en ny version (SPOT II) ut på marknaden och jag bestämde mig för att uppgradera till den nya modellen. Den nya enheten är mindre (inte mycket större än en mobiltelefon) och lättare (väger endast 120 gram). Modellen har flera genomtänkta uppdateringar i designen. En av dessa är en extra funktion för meddelande som gör den än mer funktionell. En annan är plastskyddet som täcker knapparna »Hjälp” och »SOS« för att förhindra att man oavsiktlig aktiverar dem. Plastskydden kan dock vara svåra att öppna och speciellt när enheten är i ett fodralet eller om du bär handskar på grund kylan. Dessa mindre knappar är dessutom väldigt små varför det kan vara nog svårt att trycka på dem i vissa situationer. Jag överväger faktiskt att ta bort plastskydden när jag paddlar under kyliga förhållanden eller under skidturer på vintern.

SPOT II är som sagt var konstruerad med minimal vikt och storlek. Till den nya modellen använder jag tre AAA-litiumbatterier i stället för två AA-litiumbatterier till den tidigare varianten. Trots dessa förändringar har funktionaliteten inte äventyrats.

SPOT II är en relativt billig nödsändare men inte så billig att du köper den på impuls. Kostnaden är ca 2 000 kr i inköp av själva produkten plus 1 000 kr per år i serviceavgift.

Sommaren 2010 genomförde jag en lång solopaddling genom norra Yukon i Kanada. Med på turen fanns min SPOT II som jag bar på armen när jag paddlade. Detta var ett mycket smidigt sätt att bära den på. Ungefär som att bära en iPod på armen. På så sätt hade jag den alltid nära till hands och sändaren hade alltid fri sikt mot himlen. En bit in på turen slog jag runt med kanoten i en av forsarna och var mycket nära att råka illa ut. Sändaren hamnade helt under vatten men höll tätt utan problem. Som tur var behövde jag aldrig aktivera SOS-knappen men det kändes ändå otroligt skönt att ha denna möjlighet att kunna tillkalla hjälp.

Jag paddlade på egen hand i tre veckor och behövde bara byta batterier en gång – något som var positivt överraskande. Större delen av turen hade jag dessutom funktionen »spårning/tracking« påslagen. Jag misslyckades aldrig med att skicka ett »OK«-meddelande och jag skulle gissa på att 80-90% av spårningspunkterna kom fram.

På det hela taget är jag mycket nöjd med min SPOT II Satellite GPS Messenger och jag tycker att det både är en vettig och rolig pryl som är lätt att ha med sig vart man än går. Man ska naturligtvis komma ihåg att detta är en pryl som kan gå sönder och som man inte ska förlita sig på som en lösning på allt. Man måste alltid planera sin tur noga och se över riskerna och aldrig bara ge sig iväg utan att ha tänkt efter. Men visst är det en fantastisk extra säkerhetslina att kunna få räddningsinsatser till sin exakta position med en enkel knapptryckning. Och kanske viktigast av allt. Att låta andra veta var man befinner sig och att allt är ok.

Nu är jag tillbaka från min 4 veckor långa expedition i norra Kanada. Det blev en lyckad tur med många spännande upplevelser och massor med filmmaterial. Här kan ni se första delen av Expedition Kanada 2011. Ni hittar alla avsnitten under video i toppmenyn.

Nu är det endast fem dagar kvar tills jag ger mig av till Kanada. Det är en hel del utrustning som ska med och allt måste gås igenom mycket noga innan avfärd. Jag kommer att paddla en uppblåsbar kanadensare av märket Gumotex. Ihoppackad är den inte större än en 80 liters ryggsäck vilket gör den mycket enkel att transportera.

palava

Det är även en hel del elektronisk utrustning som ska med: Systemkamera, videokamera, GPS, telefon och nödsändare. För att slippa massa extra batterier i packningen väljer jag att ladda min utrustning med solenergi istället. En kraftfull men smidig solpanel från Brunton får följa med på turen. Panelen kan antingen fästas på kanoten eller läggas utanför tältet, och eftersom det är midnattsol även i Kanada, kan utrustnigen laddas dygnet runt.

kamerautrustning

I Kanada finns ca 25.000 grizzlybjörnar och ca 400.000 svartbjörnar. Detta ställer krav på människors friluftskunskaper. Jag måste förvara mat och sopor minst 100 meter från tältet för att vara på den säkra sidan. Jag har även med mig pepparspray och knallskott för att skrämma iväg en eventuellt nyfiken björn.

bjornspray_Kanada

Nu ska man inte överdriva riskerna. Björnen är normalt sett ett skyggt djur som springer när den känner lukten av en människa. Ett sunt förnuft och grundläggande friluftskunskaper kommer man långt med.

Den 13 juli beger jag mig iväg på en fyra veckor lång solopaddling genom den Kanadensiska vildmarken. Färden går längs två långa floder (karta kommer) i Nordvästterritoriet, cirka 50 mil utan någon som helst kontakt med bebyggelse eller människor. Det är en av världens sista orörda vildmarker med helt intakta ekosystem.

Utgångspunkten blir det isolerade oljesamhället Norman Wells vid Mackenziefloden. Därifrån lyfts jag med ett litet pontonflygplan rakt ut i obygden till en glaciärsjö långt upp i Mackenziebergen, för att sedan paddla tillbaka. Första veckan kommer jag att lägga ett basläger för att sedan göra vandringar bland bergen. Sen väntar en 16 dagar lång paddling ner till låglandet och Mackenziefloden där jag avslutar min tur.

Kanadensaren, en uppblåsbar Gumotex Palava, är lastad med frystorkat och utrustning för fyra veckor, men jag har tänkt leva av naturen och fiska så mycket det går.

Jag kommer att dokumentera hela expeditionen med både video- och systemkamera, och all elektronik kommer att laddas med hjälp av en solpanel från Brunton. Med på turen finns även en s.k ”Spot Tracker” – en nödsändare som kan följas via kartan som släpps här på bloggen vid avfärd.

Läste nyss på nätet att ett avverkningstillstånd har utfärdats för urskogen i Änokdeltat utanför Sareks Nationalpark. Ett tydligt bevis på att man låter folk utan hjärna få bestämma. Änokdeltat ligger i hjärtat av våra sista vildmarker, bara ett stenkast från Sareks Nationalpark i världsarvet Laponia. Skogarna i och runt deltat anses vara några av de finaste urskogarna i landet med höga bevarandevärden, och dessa har nu skogsstyrelsen givit tillstånd att avverka.

En liten ljusglimt i mörkret är att miljöorganisationerna nu har kallat till upprop för att bevara värdefulla områden som Änokdeltat. Mer än 200 forskare stöder uppropet ”Skydda Sveriges Gammelskog”. Du kan läsa mer på hemsidan: protecttheforest.se. Om du vill skriva på uppropet direkt kan du göra det via den här länken: http://protecttheforest.se/upprop/sv/skriv-pa