Häromdagen såg jag en inspirerande film som heter ”The Hunter” med skådespelaren Willem Defoe. Filmen handlar om en legosoldat som skickas på ett topphemligt uppdrag till den tasmanska djungeln med uppgift att söka efter ett rovdjur som varit utrotat sedan 1930-talet. Men väl långt ute i ensligheten inser han att uppdragsgivaren har en dold agenda.

Handlingsmässigt var filmen helt okej men det som verkligen fångade mig var den fantastiska naturen på Tasmanien och det mytomspunna djuret som vissa fortfarande tror lever långt ute i vildmarken.

Den tasmanska tigern eller pungvargen, är ett rovdjur som det en gång fanns mängder av i Australien. Men när de Australiensiska nybyggarna kom till landet och fåravel blev en viktig del för den australiska ekonomin började jakten på det köttätande pungdjuret. Man trodde nämligen att den tasmanska tigern huvudsakligen livnärde sig på får. Under mitten och slutet av 1800-talet utgavs till och med statliga skottpengar för varje skjutet exemplar.
Arten är i dag klassad som utrotad, men fortfarande rapporteras det om människor som säger sig ha sett djuret. Bland annat har det talats om att man ska ha funnit en död tasmansk tiger 1965. Inga konkreta bevis på detta finns dock.
För en tid sen påstod även en man att hans bror, att dem hade sett och lyckats fota en tasmansk tiger med sin digitalkamera under en vandring i den tasmanska vildmarken. Det har inte gått att bevisa att fotot är äkta, men händelsen har fått många att hoppas att arten överlevt långt inne i vildmarken.
Det sista kända exemplaret dog i fångenskap 1936 på Hobart Zoo i Tasmanien.

Min nyfikenhet på Tasmanien och det mytomspunna rovdjuret har vuxit sig så starkt att jag nu har börjat planera en expedition till ön. Mer information om det hittar du under ”Expeditioner” i toppmenyn. Bloggen kommer att uppdateras löpande med det senaste från planeringen.

ha en fin dag/ Peter

vindsack

Om man själv eller hela gruppen med turkamrater råkar ut för hårt väder på kalfjället gäller det att snabbt söka skydd från vinden. En viktig säkerhetspryl som alltid skall packas med är vindsäcken.

Vindsäcken är konstruerad för att fungera som en bivacksäck i nödsituationer men kan även vara lika användbar som ett bärbart, tillfälligt skydd i hårt väder vid skidturer. Allra bäst är att gräva ut en plats i snön eller hitta en plats som erbjuder visst skydd mot vinden. På plats inuti vindsäcken kan du äta ett mellanmål eller ta en vilopaus, byta kläder och till och med fixa utrustningen eller utföra lättare första hjälpen. Vindsäcken kan också användas som ett sovsäcksöverdrag när man använder en tarp eller övernattar i snöbivack.

Att gå i vindsäck är dock någonting man måste öva på för att säkert kunna genomföra i hårt väder.

Tänk på detta när du rastar i hårt väder:
1. Förankra skidor och ryggsäckar.
2. Bygg ett vindskydd i form av snöblock eller sätt upp vindsäckar.
3. Sätt på förstärkningskläder och kontrollera ev. vita fläckar på bar hud som är första tecknet på köldskada.
4. Drick varmt
5. Fatta nytt beslut hur gruppen skall fortsätta med olika säkerhetsalternativ

“Throughout this land, for thousands of years, it’s been said that everything has a spirit. Not surprisingly, it’s where you might find your own”

Bild från min och Christoffers övningstur till Tarfala i februari 2006. Målet var att bestiga berget Kaskasatjåkka (2076 m.ö.h) och samtidigt testa utrustning inför en större expedition till Svalbard. Tarfaladalen välkomnade oss med extrem kyla och kastade sedan ut oss 3 dagar senare med hjälp av en rykande snöstorm. Moder natur var inte på bra humör den veckan helt enkelt.


Tarfalastugan och fjället Kaskasatjåkka (2076 m.ö.h)


Så här såg min tå ut när jag kom hem. Köldskador är inte att leka med.

Vill man krydda skogsturen med lite extra utmaningar är övernattning i snökoja en häftig upplevelse. Snökojan är en typ av bivack som man bygger uppe på snön. Den har sitt ursprung hos skogsindianerna i Alaska och norra Kanada där den kallas Quinze. Den används framförallt i skogslandet där snön är lös och djup och där man inte kan skära block av snön. Denna bivack är bäst att bygga när det är riktigt kallt (kallare än minus 10 grader) för att snökristallerna skall kunna frysa ihop. Snön är då även torr, vilket gör att kläderna inte blir onödigt blöta vid kontakt med snön.

Gör så här:
1. Det första man gör är att märka ut snökojans plats genom att rita upp en cirkel med skidstaven.

2. Trampa till snön i cirkel och börja skotta. Skotta upp en snöhög som är ca 1,5-2,2 meter hög och klappa till snön med spaden. Stick in ca 10 stycken 30 cm långa pinnar jämnt fördelade över snöhögen. Pinnarna skall hindra dig från att komma för nära ytterväggen när du gräver ut snöhögen.

3. Låt snöhögen frysa ihop i 2-3 timmar. Gräv därefter ur snöhögen tills du stöter på pinnarna. Har du inga pinnar får du kräva försiktigt mot väggarna. Börjar ljuset lysa igenom har du grävt för nära ytterväggen, då måste du förstärka kojan med mer snö från utsidan.

4. Gör ventilationshål vid ingången.

Här kommer ett litet filmklipp från ett bivackbygge i Muddus förra året.

Banner_Svalbard

I 15 dygn kämpade vi över stora glaciärer, genom djupa dalgångar och isfyllda fjordar. Vädret var varierande med allt från bitande kyla till rykande snöstormar. En tuff utmaning i en av världens vackraste vildmarker.

Vårt mål med expeditionen till Svalbard 2007 var att bestiga det högsta berget (Mt Newton 1717 m.ö.h) och samtidigt få chansen att uppleva en äkta arktisk vildmark.

Expeditionen kom att bli ganska dramatisk när vi efter en vecka drabbades av hårt väder på den väldiga Lomonosovglaciären. Ett av tälten kollapsade vilket gjorde att alla deltagare fick tillbringa nästan tre dygn insnöade i samma tält. Vid detta tillfälle var vi endast en dagsetapp från Mt Newton men hade tyvärr bränt för många reservdagar för att kunna fortsätta mot toppen. Vi var därför tvungna att vända om mot Longyearbyen igen för att inte missa flyget hem till Sverige.

Trots detta var alla deltagare vid gott mod och mycket nöjda med turen. Vi fick uppleva Svalbards mäktiga natur på nära håll med många spännande stunder och fin kamratskap. Trots hårda strapatser kunde jag lyckligt konstatera att min kärlek till den arktiska vildmarken fortfarande levde starkt.

Fakta:
Deltagare: Peter Persson, Mikael Edland, Christoffer Jespersen, Jonas Ahlman och Kristoffer Johansson.
Målsättning: Att bestiga Svalbards högsta berg, Mt Newton (1717 m.ö.h)
Längd: ca 30 mil
Antal dygn: 15
Lärdom 1: att vara mentalt förberedd
Lärdom 2: att aldrig välja den näst bästa utrustningen
Bäst: Det vackra landskapet och det fantastiska teamet

R00100533
Redo för avfärd i utkanten av Longyearbyen

SNÖ, SVETT OCH FRYSTORKAT!

Denna reseskildring är skriven av Mikael Edland som var en av deltagarna på Expeditionen.

Hur hamnade jag här då?
Jag och Anna, min flickvän och boendekamrat, var ute i Utby och klättrade sommaren 2006 tillsammans med två av hennes klätterkompisar. De är ett gäng som håller kontakt via Internetsidan Klätterkontakt.se där de bokar upp sig för klättringar runt om i landet. En av hennes vänner är Christoffer, doktorand på Chalmers med en svårbestämbar dialekt som visar sig vara en dansk brytning. Vi halkar in på ämnet skidåkning på turskidor samt övernattande i vinterfjäll. Frågan dyker upp om jag är intresserad av att åka till Svalbard på expedition och bestiga Newtontoppen. Ett äventyr som låter väldigt frestande men jag har lite betänkligheter angående min erfarenhet och vad det ska kosta ekonomiskt.

Lång historia kort:

Efter en ”get to know each other” tur till Sarek och Akkamassivet (finns beskriven i en separat reseskildring) så sitter jag med en arktisk expeditionsutrustning jag lånat och köpt ihop och skall använda den på Svalbard tillsammans med Christoffer AKA Chris, Kristoffer AKA Stoffe, Peter och Jonas.

Detta är min berättelse, skrivet under mer än ett halvårs tid, då jag haft inspiration och tid, med stöd från min dagbok, mina rekonstruerade minnen och fotona som huvudsakligen är tagna av Stoffe och Jonas, utom gruppfotot som togs av snöskoteråkaren/frozen five killen som vi hjälpte. Mer om det i texten.

Gästboken ser emellanåt ut att ligga fel i tiden detta till följd av att det kunde förflyta viss tid mellan att informationen skickades till dess att den kom på upp nätet, jag har valt att lägga allt efter de datum som inläggen är registrerade under.

Vill bara passa på att säga tack till de andra i expeditionen, med ett extra till Chris som möjliggjorde äventyret, samt Anna som agerade kontaktperson och uppdaterade hemsidans gästbok, till nöje och trygghet för nära och kära, så gott som dagligen trots affärsresor och annat, Helena Svenningsson ska ha ett tack för hjälpen på Svalbard och Olle, Stoffes far, för att han hjälpa oss låna pulkor från försvaret och resan till Köpenhamn. Lite pretentiöst är det kanske med tacklista och sånt, men off we go!

Gruppfoto_Svalbard
Gruppbild med Tempelfjorden i bakgrunden.

13/3 Göteborg
Stoffes föräldrar kör mig och Stoffe till Köpenhamn med all utrustning. Där träffar vi upp De övriga deltagarna Peter, Jonas och Chris. Mycket prylsnack och oroande för övervikt på baggaget följer. Vi tar en promenad i Köpenhamn för att köpa ammunition och titta på knarkare. Chris införskaffar ammunition för övningsskytte och försvar mot isbjörn. Peter får sig en utskällning av en anställd i butiken för att han filmar inhandlandet. Vet inte om det förelåg ett missförstånd eller om de hade något att dölja… En stående regel är å andra sidan att alltid fråga om lov vid filmning i affärer, har jag sett på TV.

Tillbaka i Chris lägenhet packas pulkorna och jag och Stoffe tar oss en matbit i ett köpcentrum i närheten. Fram på kvällen tar Chris med oss till skjutbanan och plockar fram två revolvrar, kaliber .22, samt femtio kulor var. Vi skjuter på och visar varierande begåvning på området, själv hade jag svårt att träffa den gula lappen som kallades måltavla men lyckades å andra sidan skjuta av pinnen den var fäst vid. Stoffe verkade däremot inte ha några större problem med att träffa i den lilla svarta cirkeln som befann sig mitt på den gula lappen. Det är kul när det smäller och alla hade bra skoj. Vi kommer till sängs någon gång runt midnatt.

14/3 Köpenhamn
Upp 4:00 för att lasta Taxin som är bokad till 04:30. Taxin visar sig vara för liten trots att mannen i andra änden av telefonlinjen låtit nästan förnärmad kvällen innan, när Chris frågade två gånger om allt verkligen fick plats. Det tar en halvtimme innan det kommer en taxi till. Vi anländer till Kastrup klockan 05:20, planet ska lyfta 06:30. Vi börjar checka in vårat otympliga bagage som består av överviktiga pulkor och skidfodral. På vägen dit åker vi business class vilket ger oss 30 kilo var att röra oss med istället för 20 kilo, vi lyckas prestera 30 kilo övervikt tillsammans ändå.

Pulkor_flygplats
Incheckning av bagage på Kastrup i Köpenhamn.

Att väga, märka och flytta bagaget tar sin tid och till råga på allt så vet de i disken inget alls om incheckning av vapen. Deras okunnighet gör att vi blir skickade hit och dit på flygplatsen och gruppen splittras. Vet inte om det som händer sedan ska skyllas på morgontrötthet, klantighet eller flygpersonalen men Chris och Stoffe är och checkar in vapnet och springer till säkerhetskontroll och gate. Under tiden står jag, Peter och Jonas och väntar på dem utanför säkerhetskontrollen. Jag försöker stressat ringa dem när det är en kvart kvar till avgång men får inget svar.

06:20 Springer jag och Peter i full karriär förbi hela kön till säkerhetskontrollen och ska ta oss igenom iförda pjäxor och dunjacka. Jag tar mig igenom utan problem men Peter som är genomsvettig, stressad och vill igenom fort, visar alla tecken som säkerhetspersonal är tränade till att känna igen som nervositet. Nervositet tycker säkerhetspersonal är mycket intressant, särskilt bagaget hos en nervös person. Peter får tömma sin väska och introducera vakten för sin glaciärutrustning med karbiner, sele och slingor. Vakten blir ännu mer intresserad av Peters reparationssats till Primusköket och bestämmer sig för att behålla den. Det räckte tydligen med en för den andra som var med i Chris eller Jonas handbagage ville de inte ha. Under tiden har jag lyckats ta mig till gaten för att se planet rulla bort, jag funderar på att vinka till dem men tycker inte det är värt det. Tar mig tillbaka och tittar på Peter som fortfarande är fast i kontrollen och inte vet att planet har gått. Han försöker därför skynda på säkerhetspersonalen mer och mer. Lite kul att se är det faktiskt, det är lite som att dra i ett buntband, ju mer man drar desto hårdare sitter man.

Efter denna motgång tar vi oss till SAS informationen där vi får ett mycket vänligt och hjälpsamt bemötande och dessutom en vänlig kommentar om hur korkade vi varit som inte haft större tidsmarginal. Jag tackar och håller med kvinnan bakom disken medan hon kringgår både den ena och den andra regeln för ombokningar och missade plan för att lyckas ge oss en chans att komma fram.

Eftersom det här är skrivet så räcker det nog med att säga att vi kom fram på rätt dag och lyckades ta oss igenom Gardemoen, Oslo flygplats, på de 45 minuter vi hade.

Longyearbyen tar emot oss med -4ºC och sol. Vi äter middag på Huset, Gruvbusarnas gamla inneställe. Planer börjar smidas och affärer granskas. Själv tar jag mig en förkylning med feber.
Longyearbyen
Longyearbyen, Svalbard

15/3 Longyearbyen
Longyearbyen är ett märkesparadis. Bara de bästa och dyraste märkena syns och säljs, på ett sådant här ställe är märken som Haglöfs och Fjällräven budgetvarianter, känns det som.

Det är vackert väder och dagen går åt till att införskaffa mat och godis. En något oväntad incident var att butiken, Ingenjör G Pålsen, som sålde den frystorkade maten vi ville ha, inte hade lust att sälja till oss. Inte den mängden vi önskade i alla fall. Chris hade varit i kontakt med företaget som tillverkar maten och fått beskedet att det inte skulle vara några problem att få tag på i Longyearbyen, men när vi ville ha femtio påsar så fick vi beskedet att vi skulle ha förbeställt. Dessutom verkar säljaren i butiken och Chris ligga på två fullkomligt olika våglängder vad gäller humor så förhandlingsläget blir inte idealiskt att börja med precis. Men försäljaren vill efter ett tag ge oss den hjälp han kan, utan att tömma sitt förråd av frystorkat, och vi får istället plocka vad vi vill ha från militär proviant, som blivit över från någon tidigare expedition, helt gratis. Vi tog huvudsakligen mat, jordnötter och väldigt mycket ”Flap Jacks” som består av kokosfett, havregryn och choklad, härlig kaloribomb alltså. Lösningen blir i slutändan att vi köper en del av provianten hos Ingenjör G Pålsen och en del uppe i svalbardbutikken samt en del gratis militärproviant.

Vi besöker museet som är mycket sevärt. Bland annat finns där geväret med kulan som hade ihjäl fyra personer utan att ens bli avfyrat. Kort beskrivning lyder så här: Kulan fastnar när den skall användas i försvar mot isbjörn, isbjörnen överlever vilket innebär att ägaren till kulan inte gör det. Tre personer saknar den avlidne, två ger sig av för att leta efter honom. De två förolyckas när de driver ut till havs i sin båt under eftersöket. Mannen som är kvar tar slutligen sitt liv i skuldkänslor över de saknade personerna. Jobbigt läge…

Jag går till läkaren för att kontrollera att jag inte har någon bakterieinfektion i halsen. Resultatet är positivt, för mig, inga bakterier men vila bör jag för att bli av med feber och snuva och halsblåsor. Bäddar ner mig och ägnar mig åt självömkan medan de andra går till Huset och äter. Kvällen ägnar de åt att packa och förbereda för avfärd. Själv intar jag maltbaserad medicin och hoppas på ett snabbt tillfrisknande.

16/3 Longyearbyen-Adventsdalen
Chris, Jonas, Peter och Stoffe får ge sig av utan mig. De lämnar ”Gjesthus 102” klockan 10:30 och jag känner mig riktigt mesig men vet att jag inte kan ge mig av så som jag mår. Klockan tre på eftermiddagen ringer telefonen och jag ser att det är Stoffe som ringer. De sitter då på Kroa” nere i byn och äter pizza. Allt har tagit mycket längre tid än väntat, vilket borde varit väntat, eftersom alla detaljer hittills har tagit längre tid än väntat. Klockan åtta på kvällen ringer han igen och ger mig koordinaterna. De befinner sig i Adventsdalen och kan se Longyearbyen och har full täckning på sina mobiltelefoner. De kom iväg först klockan fem och har tagit sig sju kilometer i kraftig motvind innan de slog upp sitt läger och minerade det till skydd mot isbjörn, eller åtminstone som varning om björnen kommer och snubblar in.

Ur gästboken:
2007-03-16 17.14 – Mikael Edland,
Svalbard-07!

Efter en del fördröjning gav sig Jonas, Christoffer, Kristoffer och Peter sig av från Longyearbyen ungefär klockan tre idag eftermiddag. Planen är att börja ge sig ut i Adventsdalen och vidare mot Fredheim. Ganska tjockt snöfall och mulet idag. Satellittelefonen kan inte skicka sms så mellan 21:00 och 21:30 kommer position och status ringas till kontaktperson som lägger upp det här på sidan. För tillfället är det jag som är kontaktperson då jag stannat i Longyearbyen på grund av sjukdom. Hoppas att kunna leja skoterförare och ansluta till de andra då jag är frisk.

Hälsningar Mikael Edland

17/3 Adventsdalen.
Vinden har varit, och stundom är, tjugo till tjugotvå meter per sekund, det är stormstyrka, och det faller en del snö. Det innebär att de i tältet inte har kommit någon vart och ligger och trycker i detta nu. Det innebär också att om detta väder fortsätter så kan jag eventuellt ta en taxi till lägret imorgon, siktar in mig på detta och testar min kondition med att promenera de två kilometrarna från Nybyen till Longyearbyen. Det är dramatiskt ute, stormen sliter med sig snömängder som tar bort all sikt ner till den närmaste metern, folk går dubbelvikta mot vinden. Men för första gången sedan jag kom hit njuter jag av promenaden och inser att den inte är så hemsk trots att jag gått den två gånger innan. Nere i Svalbardbutikken handlar jag mjukt bröd för lunchportioner samt medicin i destillerad och odestillerad form.

Väl tillbaka på mitt rum får jag ett sms om att de inte brutit läger och nog inte kommer att göra det idag heller, klockan är två på eftermiddagen och det blåser fortfarande hårt. Detta gör mig än mer bestämd om att bli frisk och det mesta av dagen går åt till att tillverka portioner för de framtida dagarna. En bekvämlighet som jag numer anser är nödvändig, den extra vikt som tillkommer i form av plastpåsar är det värt, samt att det dyker upp användningsområden för påsarna stup i kvarten.

Jag och Helena, vår (wo)man i Longyearbyen och dessutom studiekamrat till mig och Stoffe under ett flertal kurser i Göteborg, tar oss till Huset och beställer ”Lördagsbiffen”. Denna rätt är en orgie i matfetter och kött som jag fortfarande njuter av att jag ätit. Sänder en tanke fylld av sadism och medlidande till mina vänner i tält som äter frystorkat.

Jag går sedan till mitt rum och ägnar mig åt självmedicinering och att titta ut genom fönstret. Under kvällens lopp så far Döden förbi på gatan i kammoflagemönstrad kåpa och lien i högsta hugg, en träställning översållad av finska flaggor och unga folk i skalplagg glider ner för gatan ner mot Longyear- byen i en ganska hög hastighet. Träställningen får möte av en skoter med två unga män klädda i nattlinne. Genom natten ekar smällar av fyverkeriskott och gevärseld. Jag snurrar den bärnstensfärgade vätskan i glaset jag håller och tänker att hela Nybyen verkar vara på medicin.

Från Gästboken:
2007-03-17 16.31 – Mikael Edland,
Svalbard -07

78N 11.67 15E 54.11
Våra hjältar kom inte iväg förrän 16:59 igår efter att ha införskaffat minor, signalpistol och tillstånd från sysselman. De slog läger 19:20 ungefär 8 km från byen, de ringde på mobil och kunde se ljuset från byen. Inatt och idag har det varit snöstorm så de lär inte ha rört sig förrän nu om de har rört sig alls. Själv mår jag mår bättre och räknar kallt med att komma iväg imorgon om det går. Då tar Anna över kontaktrollen. Uppdatering sker imorgon igen.
/Mikael

 

18/3 Adventsdalen-Eskerdalen
Jag har bokat en taxi till halv nio, som ska ta mig till stället mellan Tvådalen och Bolterdalen där mina vänner befinner sig. Taxiföraren gör så gott hon kan och lyckas köra fast i en snödriva lagom där Chris kan komma och möta mig, det blåser fortfarande hårt, säkert en tio till femton meter per sekund. När jag packar ur taxin kommer en plogbil och kör i princip över mina skidor som jag ställt i en driva. Att han dessutom gör detta med en sur blick får mig att tänka på många inte alltför rumsrena sätt att likvidera föraren och samtidigt klargöra att han dog för ett par skidor. Att skidorna är oskadda gör att jag koncentrerar mig på vad jag har att göra istället för att fantisera.

Chris möter upp mig och tar mig till lägret där jag får vänta i en och en halv timme på att vi ska komma iväg. För tillfället förstår jag dem, jag skulle inte heller gått ur tältet i onödan och jag har dunjacka att sätta på mig. I framtiden lär jag mig däremot att Kristoffrar är konstant och katastrofalt slöa på att ta sig ur tält. Klockan elva och femton är vi på gång och kan sikta in oss på en tuff men vacker resa.

Under dagen får jag bekanta mig hur det känns att dra på en pulka som väger si sådär en fyrtio till femtio kilo, jag får känna på motvind som biter hårt i ansiktet och kylan som man drabbas av så snabbt ett stopp blir längre än fem minuter. Stoffe blir tvungen att plåstra om ett nytt skavsår och vi får se Chris göra en mycket underhållande och desperat jakt på sin toarulle, när naturen har kallat honom, men bestämt sig för att blåsa rullen till en annan plats än han tänkt sig. Jag minns att jag vid ett tillfälle säger till Jonas:
– Jag känner att oavsett vad som nu händer så har det varit värt det. Så jag antar att jag vid detta tillfälle trivts väldigt bra.
svalbard30

Framemot slutet av dagen tittar Jonas suspekt på mig och undrar om de där vita fläckarna i ansiktet verkligen ska vara där, han försöker få upp värme i de nedkylda områdena med sina händer och vi ser till att de täcks av tyg den återstående biten av dagen. Resten av turen så har jag ett par mörka frostfläckar i ansiktet, ser mycket expeditionsaktigt ut. Vi slår läger och jag tar första passet som kökspojke, det vill säga att jag sköter smältningen av snö för idag och imorgon frukost, det är även jag som sover närmast utgången då, vilket är bra om jag behöver gå ut men mindre kul om någon av de andra vill ut mitt i natten. Det fungerar bra som tur är och innan vi somnar så ringer jag Anna från satellittelefonen och rapporterar vår status. Somnar lika väl som en nyklubbad sälkute.

Från Gästboken:
2007-03-18 00.50 – Siv Persson,
Hejsan, jag är mamma till Peter och följer också med i erat äventyr. Lycka till.

2007-03-18 15.36 – Hanne Ringhöj,
Anna eller Mikael! Hör Ni från CKJP varje kväll? Kan man önska att få höra
hur det går (varje kväll)? Är alla friska? Hur är vädret? Fungerar utrustningen? osv.
Hälsa till de alla från Christoffers mamma.

 

19/3 Eskerdalen-Fredheim
Vi vaknar runt sju och börjar göra oss i ordning, jag smälter snö och kokar till vatten för frukost och lunchbruk. Kristoffrarna rullar liggunderlag och packar sovsäckar. Nåväl, vi är i alla fall färdiga en dryg halvtimme efter Stockholmarna i det ”blå laget” (ett namn de får av sitt blåa fjällräventält och Peters blåa vinterställ, också från fjällräven.) Detta innebär att vi startar fyrtio minuter senare än beräknat och jag och Stoffe måste stanna innan vi ens har börjat för att ordna med en stav som bråkar. Någon gång strax efter elva är alla iväg, vi hade planerat att komma iväg klockan nio.

Vi har fint väder, om än kallt, och vinden har avtagit något från igår. Allt går fint när vi väl har kommit iväg och vi tar lunch en bit in i Eskerdalen och sätter oss i vindsäcken. En vindsäck är som namnet antyder en säck som används för att stänga ute vinden, den är tillverkad i samma material som tältduk och har plats för tre personer i detta fall. Skoterspåret löper alldeles i närheten och på grund av det rådande isläget på Isfjorden, så går nästan all turer som skoterturisterna tar, förbi oss. I normala fall så ligger det is på Isfjorden och skoterlederna går rakt över fjorden men som det är nu måste alla åka runt. Lukten av bensin förtar en del av natur och vildmarksupplevelsen men visuellt är det fantastiskt, vilket antagligen skoterturisterna tycker med…

Vi ser liket av en skoter strax innan vi kommer ner i Sassendalen och inom oss pyr en liten glöd av skadeglädje mot den late satan som fick stopp tre mil från Longyearbyen. Vi har nu ställt in oss på att nå Fridheim, Hillman Niös gamla fångstläger, det ska enligt kartan ligga på andra sidan Sassendalen och verkar för närvarande var ett realistiskt mål för dagen.

En bit in i Sassendalen möter vi Avståndet med stort A. Vi har inget att bedöma skala och perspektiv ifrån och tycker då att Sassendalen är betydligt mindre än den är. Någonstans en fjärdedel in i dalen inser vi att vi inte har kommit någon vart och att vi trodde att det var lägerdags om en halvtimme men det är åtskilligt kvar om vi vill slippa slå upp tält och montera minering, även om mineringen är något som Chris sköter om självpåtaget varje kväll.

Det förbannade Fridheim blev med tiden en hägring som aldrig syntes, den gömde sig alltid bakom nästa krök. Jag kände hur huden långsamt började lämna mina hälar men tänkte att det är ju bara en halvtimme kvar, detta tänkte jag i fyra timmars tid. Någonstans under denna tid gick Stoffe in i väggen, vilket jag tror beror på hans ovilja att bära något på sig, inklusive godis, det vill säga kolhydrater. Jag gav honom min påse med Werthes karameller och en dryg timme senare verkade han ha återfått kampviljan åtminstone.

Ingen av oss var vid särskilt god vigör när klockan närmar sig halv åtta och Fridheim är fortfarande bakom nästa krök. Jonas klagar för första och enda gången under resan och säger att han tycker att det är mycket orutinerat att tvinga sig fram redan andra dagen på en expedition. Även Chris nämner att vi nog skulle ha slagit läger för en halv timme sedan om vi vetat hur långt det var kvar. Jag, Peter och Stoffe ägnar oss mer åt att sätta den ena foten framför den andra, det är lite svårt att definiera känslan som drev de sista halvtimmarna till stugan men jag tror att vi hade liknande känsla allihop.

Klockan tjugoett är vi i alla fall framme och en av de gamla stugorna är öppen för oss att gå in i. Vi sätter omedelbart gång att smälta snö för mat, jag måste smälta rätt mycket extra snö för att stilla min vätskebrist. Jag ringer Anna runt halv tio och kryper sedan ner i min sovsäck skavföttes med Stoffes grönsvarta sovsäck på en madrass. Somnar omedelbart och lämnar alla tankar på dagböcker och anteckningar till morgondagen.

Från Gästboken:
2007-03-19 09.06 – Anna Faber,
Exp Svalbard

78N 11.32 16Ö 31.31
Vädret är klart till mulet med -16*C. Det är motvind 5-10 m/s. De slog läger runt 17 tiden igår i Adventsdalen inärheten av Eskerdalen.

Till alla er som följer Svalbardexpeditionen. Tanken är att jag ska få info mellan 21-21.30 varje kväll. Jag kommer lägga det här på klätterkontakten senast runt 9 dagen efter. Om ni har några frågor så är ni välkomna att ringa mig på 0739-340636 eller maila.

2007-03-19 19.39 – Maria,
Anna! Kan du hälsa grabbarna? framför allt då Jonas!!:-)Tack för att du ”axlat” rapport manteln.
Hans faster Maria.

2007-03-19 23.23 – Siv Persson,
Hej Anna, om du ändå ska hälsa till killarna hälsa från mig också. Peters mamma och övriga i familjen. Kul att höra att Micke är frisk och har kommit iväg.
Mvh Siv

Stuga_Svalbard
En gammal fångstman-stuga vid Tempelfjorden

20/3 Fredheim- Boltonbreen

Vi lämnar Hilman Niös stuga klockan elva. Den sena avresan är en följd av gårdagens strapatser och den utmattning som fortfarande känns i vissa muskler. På Tempelfjordens is syns sälar som små svarta prickar här och var och vi gör dem sälskap ut på isen… (förlåt, kunde bara inte låta bli, he he, SÄLskap…get it?).

Som hjälp med avstånd och skala i detta ofta oändliga landskap finns en infrusen Holländsk valfångare vid namn Norderlicht. Dess dagar som jägare är över och nu agerar skeppet mest fälla för turister, stationär i is om vintern och mobil om sommaren. Den är ett vackert rött inslag i en svartvit miljö.

Tempelfjorden
På väg över Tempelfjorden.

Under förmiddag hostar jag ut det sista av min förkylning i kiknande attacker men efter lunch är den tack och lov borta. Den fantastiska miljön, vädret och upplevelsen börjar också kompensera upp mot lidandet och jag känner hur min inställning gradvis blir mer positiv trots att en rätt kraftig stigning i höjdmeter väntar där glaciären väntar oss på andra sidan fjorden.

När vi väl är över fjorden och har passerat både båt och sälar och återigen har fast mark under fötterna så tar vi lunchpaus. Jag, Stoffe och Chris använder flitigt den röda vindsäcken, när vi sitter tre personer i den så blir det riktigt varmt och trevligt. Team Stockholm delar inte denna varma manliga gemenskap på lunchen och jag misstänker att de blir både frusna och irriterade på att vi sölar när vi tar paus i den röda säcken.

Med fulla magar och utvilade ben ger vi oss sedan på stigningen upp för Boltonbreen, fyrahundra höjdmeter ska klaras av. Ville vi ha skidat på ett platt ställe skulle vi inte ha åkt hit.

Första biten av stigningen är den brantaste och vid en passage får vi ta av oss skidorna för att lyckas ta oss upp med pulkorna. Annars är det en rätt flack stigning och efter ett tag är det danska fjällmonstret, Chris, bara en liten punkt mot det vita. Vi litar på att han är en så duktig skytt som hans troféer skvallrar om och vid en eventuell isbjörnsattack ska han väl kunna lösa det ändå. Onödigt att oroa sig, vi övriga fyra försöker undvika att bli stressade och tar det i ett tempo som passar oss, svettiga blir vi ändå. Vädret är vackert och vinden obefintlig, minusgraderna är mellan 16-20ºC. Halv sju slår vi läger på en plats med vacker utsikt mot fjorden och det visar sig att vi dessutom har mobiltäckning, vilket är bra då satellittelefonens batterier inte tål kyla och vägrar ge någon ström. Stoffe tar köksräckningen och jag placerar mig längst in i tältet och väntar på att bli serverad.

Från gästboken:
2007-03-20 08.18 – Anna Faber,
Exp Svalbard

N78.21.23Ö16.55.38
Pojkarna är i Svedheim, övernattar i en stuga. De bröt läger klockan 11 igår och slog läger först klockan 21. Vädret är soligt men -20*C och det blåser 3-5m/s
Alla mår bra och hälsar tillbaka

2007-03-20 19.34 – Jonas faster!,
Burr och fy vilket väder! Tok grabbar.:0)Men skönt att höra att dom mår bra,tack Anna.

2007-03-20 20.41 – Sara Ahlman,
Kul att kunna följa med på deras resa så här från hemmaplan:) De är galna… /Jonas syrra

2007-03-20 22.04 – Ingrid Johansson,
Följer med spänning grabbarnas äventyr bland snö och is. Ser med spänning fram
emot varje morgon när man hör ifrån dem. hälsa Kristoffer och de övriga om det går.
Ingrid Olle och Martina

2007-03-20 22.29 – Siv Peters mamma,
Jag tycker också att det är jätteroligt att följa killarna, håller med om att de verkar lite smågalna :)).
Men det är otroligt spännande. Tur att vi har dig Anna, som hjälper oss lite smått pirriga föräldrar, syskon och släktingar, att hålla oss uppdaterade.

2007-03-21 08.56 – Maria,
Visst är vi lite avundsjuka Anna? Hälsa Kristoffer och Micke. Säj att våren kommit till Västerbotten

pratstund
Jonas och Micke tar sig en pratstund.

21/3 Boltonbreen-Gipsdalskongen

Vi vaknar till en strålande morgon, vädret är klart och allt ser bra ut. Vi kommer iväg senare än planerat, som vanligt, men det fina vädret gör det till en överkomlig fördröjning. En av anledningarna till förseningen, utöver Chris och Stoffes långa och inte särskilt intressanta diskussion om gamla dataspel som de företog i lugn och ro över sin frukost inne i tältets värme, var att vi invigde solpanelen som Chris hade med för att kunna ladda satellittelefonen. Något som verkar fungera mycket bra utöver att kylan drar ner effekten.

Själva skidandet börjar med samma flacka motlut som dagen innan och kroppstemperaturen stiger fort. Mössan kan plockas undan och skaljackan åker av i solen och ansträngningen. Dagens sträcka består av att vi ska ta oss upp till den andra av två passager från Boltonbreen ner till Gipsdalen. Anledningen till att vi inte tar den första är att vi har hört att den ska vara något isig och i värsta fall blöt. När vi når passagen är vi på ungefär 450 m.ö.h. ner till Gipsdalen är det ungefär samma höjdskillnad som vi avverkade uppåt dagen innan. Nedförslutet är tack och lov relativt flackt utom i slutet där vi blir tvungna att ta av skidorna igen för att inte riskera några avbrutna skaklar eller skidor.

Peter_Persson_Svalbard_2
Peter Persson tittar ut över Gipsdalen.

Väl nere i Gipsdalen så har vi dagens etappmål nästan inom synhåll, det ligger 600 meter upp och en mil bort, beläget på krönet av en brant och glaciärtäckt backe i slutet på Gipsdalen. Lejonparten av milen vi avverkar ligger flackt i dalen för att sedan stiga brant på slutet. Gruppens inställning känns positiv, det finns inget av det vanliga resonemanget att om vi inte hinner dit så kan vi alltid stanna tidigare, utan alla strävar målmedvetet vidare och stålsätter sig inför backen som Chris med sadomasochistisk njutning berättar om som den värsta biten av hela vår färd.

Vägen till backen är rätt händelselös, lunch intas och vi diskuterar huruvida det var en gammal fångst stuga vi såg förut och kommer fram till att det var det och att det kan vara bra att ha i åtanke under återtåget. Skotrar far förbi emellanåt och återigen upplevs känslan av att perspektiven har stulits och att vi inte förflyttar oss i rummet utan bara i tiden. Det är vackert och exotiskt trots skotrarnas intrång i friden. Till slut så når vi änden av dalen och står vid foten av utmaningen. Det positiva positiva med backen är att den också innebär att vi kommer iväg från skoterleden och därmed in i vildmarken.

Vi sätter igång och stighudarna får slita rejält nu när vi går på rakt upp mot lutningen. Det verkar dock som om vi oroat oss i onödan och under samtal så klarar vi av det mesta av backen, Chris blir snabbt en punkt i fjärran däremot. På slutet av stigningen så börjar energin tryta men inte till den grad den tog slut för två dagar sedan på vägen till Fridheim. Läger sätts till en fin solnedgång och Chris blir köksa för kvällen. Jag talar in ett meddelande om position i Annas mobil.

Ur Gästboken:
2007-03-21 09.09 – Anna Faber,
Exp Svalbard

N78 28.60 Ö17 06.50
Stugan lämnades igår klockan 11 och de tog sig över Tentafjorden där de kunde se många sälar på isen. Där fanns även en gammal infrusen holländsk valfångare som numera är turistattraktion. Vädret är soligt med -16-20*C och vinden är 0-2m/s. De slog läger vid (eller på) Boltonbren som är en glaciär.

P.S det är mycket möjligt att det förekommer massa stavfel då det gäller namn på glaciärer, byar, ställen etc. Mottagningen är rätt dålig och det är inte alltid jag uppfattar helt korrekt.

2007-03-21 14.28 – Hanne,
Christoffers mamma och kollega Emelie hälsar fran Frankfurt pa väg till Barcelona.

2007-03-21 14.49 – Gustav Hallabro & Stefan Johansson,
Geovetarcentrum, Göteborg.
Jag och Stefan sitter och följer med spänning äventyren på Svalbard. I början fick vi direktrapporter via Helena som är på plats i Longyearbyen men nu är vi hänvisade till nätet.
Vi hittade av en slump en sida med norrmän som åkt en liknande rutt förra året. Men de fuskade och åkte skoter.
Där finns dock en bra karta över området att beskåda samt många snygga fotografier. http://www.kjiver.no/Svalbard1.htm
Ser fram emot fortsatta rapporter.
/Gustav & Stefan

2007-03-21 15.30 – Micke C,
En hälsning från Göteborg
Ville bara tacka Kristoffer och Mikael för det jättefina vykortet. Motivet är en vit(röd) belåten isbjörn med en mindre nöjd säl. Vad som står på baksidan behåller jag för mig själv.
Önskar skidgänget en lyckad vistelse på Svalbard!

2007-03-21 22.22 – Anna Persson,
Peter- du är bäst! : ) / Anna (syrra)

22/3 Gipsdalskongen-Lomonosovfonna

Dagen börjar med klart väder med vissa tunna molnslöjor, utsikten mot Tempelfjorden och gipsdalen är magnifik. För en gångs skull flyter morgonen riktigt fint med bara en liten försening, som antagligen berodde på mig då jag kom på att jag ville ha mitt godis som var nerpackat under solpanelen som jag surrat ovanpå pulkan.

Den här dagen vet vi att det bara kommer vara en liten stigning och ett hyfsat bra före. Det är -8ºC, vilket kan tyda på en väderförändring, och en svag vind snett bakifrån. Chris tar GPS punkter alltefter vägen. Till en början så håller vi ihop men allteftersom tiden går sprider vi ut oss i eget tempo. Stoffe befinner sig mycket långt fram, jag är en bit bakom och Peter och Jonas ytterligare en bit bakom. Chris kör sin fårhundstil och rör sig fram och tillbaka mellan deltagarna utan att säga särskilt mycket. Jag tror det beror på att han är tunt klädd vilket gör att han behöver röra sig fort för att få upp värme.

Föret är inte lika bra som vi trodde, vinden på glaciären har skapat drivor som det knappt går att se förrän skidspetsarna går in i dem. Emellanåt är de dessutom täckta med lössnö som gör de ännu svårare att upptäcka. Framåt eftermiddagen så tätnar molnslöjorna och efter ett tag är inte horisonten urskiljbar längre och allt blir vitt, bergstopparna vi kunnat se förut försvinner och vi kortar ner avståndet sinsemellan. Efter ett tag så får vi börja ta kompassriktning och skida på linje. Sista man kontrollerar med hjälp av linjen och kompassen att vi håller rätt riktning. Största delen av dagen har jag varit första man och får korrigera mig efter anvisningarna som förs framåt från Chris som är längst bak.
-Fem grader vänster!
-Tio grader höger!
Efter ett tag hittar jag ett sätt att hålla rak riktning utan att behöva rättas alltför ofta. Vinden har gjort små drivor i snön och genom att skida i en särskild vinkel mot dem kan jag hålla en relativt rak kurs.

Dagen flyter på och vi håller bra fart, det enda som jag ser på hela dagen är mina egna skidspetsar. Temperaturen stiger lite ytterligare och ett lätt snöfall börjar. Snöfallet tätnar och vinden tilltar i styrka och vid sjutiden avgör vi att det är dags för läger innan det blir för svårt att sätta tälten rätt. Det visar sig vara svårt nog men alla är på gott humör. Den sedvanliga kvällsmaten i form av Drytech med extra matolja intas och till efterrätt kommer flaskan med whisky fram och skickas mellan tälten. Det känns som om det drar ihop sig till storm. Otroligt men sant, mobilen har fortfarande täckning, ringer Anna och ger henne koordinater samt en lägesrapport. Somnar lika bra som vanligt om inte bättre med vinden som slår i tältet. Hilleberg, det känns tryggt.

Ur gästboken:
2007-03-22 09.20 – Anna Faber,
Alla som vantar pa uppdatering fran Svalbard. Kommer lite senare uder dagen. Jag är för tillfallet i Rumanien och har vissa problem att lyssna av mina meddelanden. Hoppas att lösa problemet under dagen.

2007-03-22 16.18 – Benny… En god vän till Peter.,
Äntligen hittade jag rapporteringen från svalbard!
Här ska följas var dag!
Kör hårt Peter!

Snostorm_1

23/3 Lomonovsovfonna
Vaknar klockan sju och hör att det blåser kraftigt, det är rätt varmt och jag har under natten öppnat min sovsäck helt och sover bara i kalsonger. Ingen gör någon ansats att gå upp men med tanke på att vi tog oss 4km längre än planerat igår så kan vi ta det rätt lugnt. Vi uppskattar att det är ungefär två mil till platsen där vi vill sätta baslägret för en topptur och terrängen ser rätt bra ut på kartan åtminstone. Vi kan kosta på oss att vänta ut blåsten ett par timmar.

Klockan tio är vi fortfarande kvar i tältet, vi har planerat en rutt på ungefär 14km för idag men än så länge blåser det för kraftigt. Jag skickar ett sms till Helena i Longyearbyen för att få en väderprognos. Hoppas på ett snabbt svar.

Klockan elva, jag har fått besked från både Anna och Helena om att vi har kuling till storm att vänta med kraftigt snöfall. Prognosen säger att detta kommer att fortsätta i två dagar. Inget att göra åt, dagens projekt blir att vrida tältet eftersom vinden har vridit sig nittio grader och med tanke på den rådande vindstyrkan kan det vara viktigt att ha kortsidan mot vinden. Jag läser populärmusik från Vittula och grämer mig lite över att det nog inte blir någon topp om detta ska pågå i två dagar. Även om jargongen i tältet skämtsamt säger:
– Toppen till varje pris och så är hemfärden ett senare problem.

Under slitande vind och virvlande snö så försöker vi bit för bit vrida tältet nittio grader. Någon form av kommunikation är omöjlig då stormen stjäl allt ljud som vi utstöter. Efter lite missförstånd och nervkittlande försök står tältet slutligen som det ska, något sånär i alla fall. När vi ska tillbaka in i tältet sticker Chris iväg med en toarulle och Stoffe klär av sig sina snöiga ytterkläder. När jag nästen fått av mig allt så hör vi ett avlägset rop. Efter hand lyckas vi urskilja att det är hjälp som efterfrågas, desperata röster kommer från det blå tältet bredvid vårt. Eftersom jag är lite påklädd så har jag enklast att komma ut. När jag tagit mig fram till det andra tältet ser jag att något är fel. Tältet ser halvt ut, buktar inåt liksom, och ropen kommer ur snön som täcker halva tältet:
– Gräv ut oss!
– Försiktigt!
– Vi är fast och kan inte röra på oss…

Jag tar mig tillbaka och hämtar spaden och gräver ut tältet så pass att vi kan flytta deras saker till vårt tält, reparation är inte att tänka på. Så Hilleberg Keron 4 GT blir ett 5 GT nu vilket Jonas fixar genom att bygga en nedervåning som han flyttar in i. Fjällräven får lite arga kommentarer men alla finner sig snart i den stillaliggande koma som styr de stormiga dagarna, ligga still på den begränsade ytan och sova, äta, läsa och någon gång motvilligt gå ut när naturen kallar.

Kvällsanteckningar lyder som följer:

Vinden tilltar och den har återigen vänt nitti grader trots besväret med att vrida tältet tidigare idag. Det andra tältet kollapsade av snö och vind tidigare så nu är vi fem i tältet som var trångt innan. Stämningen är bra men en viss oro föreligger, åtminstone hos mig. Detta är inget väder jag vill ut i, inte ens för att gräva skydd. Jonas har grävt ner sig och flyttat in i absiden på tältet, lika glad som vanligt, börjar misstänka att han tatuerat in det där skrattet och opererat hjärnan till att vara konstant positiv, till och med när det är negativt. Peters sovsäck är blöt och han har svårt att få upp värmen, det är dessutom plusgrader i tältet så det mesta är blött. Men lugnet sänker sig till slut och bryts bara av prasslet från godispåsar när någon tröstar sig med en bit, samt ljudet när de andra i tältet hungrigt tittar ut från sina sovsäckar för att kanske snappa åt sig en bit. Annars är det bara vinden som rycker i tältet så att duken smäller. Hoppas på en lugnare morgon dag.

Ur Gästboken:
2007-03-23 09.07 – Anna Faber,
Exp Svalbard

N78 48.47 O17 37.84
Det ar -8*C och blaser 10-15m/s. Allt är vitt, syns ingen horisont, ingen mark, ingen himmel.
Allt pojkarna kunde se var toppen pa sina skidor. De befann sig igar ca 2 mil söder om
Newtontoppen på ett ställe som heter Lomonosovstomma (antagligen stavfel).
Fick ett sms idag att de blåser nastan storm men att de ska forsoka ta sig en dryg mil framat.
De måste vända på söndag.
Nästa uppdate kommer antagligen lördag sent på kvällen eftersom jag kommer sitta på flyget hela dagen.

 

24/3 Lomonovsovfonna ”Kerons Elddop”
Stormen har oss i sitt grepp. Peter fick luta sig i fyrtiofem graders vinkel mot vinden när han var ute för att urinera. Tältduken smäller och tältet är platt som en bandmask. Vi ligger i våra säckar och väntar…

Låter bilder berätta om denna dagen. Inget i Gästboken.
Pressat_boende
Pressat boende på Lomonosov
Frost_I_Skagget_Peter_Persson
Stormen_lomonosov

25/3 Lomonosovfonna-Gipsdalen
Vinden har avtagit och alla väderrapporter pekar på en lugn dag med blåst på ca 5m/s. Vi bestämmer oss för att vända och ge oss tillbaka. Tyvärr är tiden inte tillräcklig för de tre dagar vi skulle behöva för en toppbestigning.

Om jag tyckte det var segt och söligt när tre personer skulle ur ett tält så är fem personer katastrofalt (jag vet, jag gnäller). Jag ger mig ut först för att leta efter pulkor skidor och stavar som är täckta av en halvmeter snö. Det tar flera timmar innan vi har lyckats lokalisera allt och är färdiga för avfärd. Jag har tappat känseln i fingrar och tår och är mycket otålig på att komma iväg, vilket vi gör klockan kvart i tolv.

Vi har vinden rakt i ansiktet så det är inga problem att hålla riktningen. Idag vill vi framför allt komma ner från glaciären för vi har fått blandade väderrapporter, en som lovar fint väder och två som utlovar storm och snö igen. När jag nästan har fått tillbaka känseln i fingrarna och tårna tar vi lunch, jag har inte alls lust att stanna men inser att det är rätt läge. In i vindsäcken och där äter jag två lunchransoner, har en över sedan i går då jag nästan inte åt alls.

När vi sedan fortsätter så börjar molnen trasas sönder och nunatacker, bergstoppar som sticker upp ur glaciären, ses i luckorna av blå himmel. Vinden avtar och det blir mycket vackert. Vi har hela tiden att svagt medlut som gör att det flyter lätt och medhjälp av GPS punkterna som Chris tog på vägen upp så finner vi vägen tillbaka med lätthet. Klockan åtta är vi vid stället vi hade läger vid sist, Gipsdalskongen, på grund av vädervarningen så bestämmer vi oss för att ta oss ner från glaciären och siktar på fångststugan vi skymtade på vägen.

På vägen ner bryter Jonas sin ena skida och får fortsätta först på monoski och sedan till fots, det funkar rätt bra eftersom snön är hårt packad. Vi börjar bli rätt sega och vissa i gruppen börjar känna av utmattningssymtom i ljumskar och knän. Men vi fortsätter i månens sken, det är otroligt vackert med allt i blått och svart utom månen som är skinande vit.

Klockan tolv (vi vet ännu inte att det är sommartid) så når vi slutligen fram till stugan, och det blir ett antiklimax, den består av tre väggar och inget tak fyllt med massa skrot. Peter lagar tältet provisoriskt för att klara en vindstilla natt och det ser ut att hålla. Jonas och Stoffe smälter vatten och Chris sätter upp tältet och minerar området. Jag ringer Anna på satellittelefonen och ger läget. Anar en viss oro men också lättnad över att få höra något. Nu är alla mobiler urladdade och vi har bara satelliten att förlita oss på, lite svårt eftersom batterierna är opålitliga. Vi har fortfarande nödsändaren.

Efter att ha intagit en dubbel ranson av middag i månsken så somnar jag gott när min klocka visar 03:00.

klart_kallt
Ur Gästboken:
2007-03-25 00.07 – Anna Faber,
Exp Svalbard

Expeditionen befinner sig på samma plats som igår. Det blåser storm och ett tält har blåst sönder. Så nu delar de på två tält. Det kommer inte bli en toppbestigning och killarna väntar bara på bättre väder så det kan vända om.
Pratade kort med Micke runt midnatt och de nu spenderat två dagar i tält och stormen blåser för fullt fortfarande.

2007-03-25 01.44 – ”Jonas faster”.,
Fy vad det blåser vilken otur ni har killar,ni är så tuffa som kämpat så här långt..:0)

26/3 Gipsdalen- Boltobreen

Vaknar klockan tio till en lätt bris. Vädret är mycket fint men vi tar det mycket lugnt med tanke på gårdagen. Dagens projekt är att ta sig upp på Boltonbreen, det är en brant passage men också det enda tunga idag.

Runt två på eftermiddagen ger vi oss av, och vad får vi se efter femhundra meter, om inte en fullt övernattningsduglig koja. Vi tog fel i mörkret. Vi sväljer förtreten och tar oss vidare. Det är en mycket vacker dag med perfekt temperatur runt tio minus och den enda strapatsen är väl att vi måste ta av skidorna igen på det första partiet eftersom det är brant. Jonas går utan skidor och vi träffar på en och annan skoter.

Fram emot kvällen så är det en viss diskussion om huruvida vi ska satsa på Hilman Niös stuga eller slå läger på Boltonbreen. Men vissa av tidigare stugsatsningar och en ovilja att korsa fjorden i mörker så väljer vi breen. Över telefon har jag fått begäran om att inte gå ut på is överhuvudtaget då det har kommit rapport om en skoter som gått igenom isen på Tempelfjorden. Så jag vill inte göra det i mörker i alla fall.

Ur Gästboken:
2007-03-26 09.18 – Anna Faber,
Exp Svalbard

Har inte så mycket nytt info. Fick ett meddelande 0200 i natt att gänget har tagit sig ner från platån vid Mt Newton ner till Gipsdalen där blåsten var något mindre.

2007-03-26 19.17 – Peter Kanmert,
Hoppas ni kan slutföra expeditionen utan några förfrysningsskador. Från ett soligt funäsdalen. Lycka till Ahlman

2007-03-26 23.14 – Siv ”Peters mamma”,
Heja på killar, tänker på hela tiden. Hoppas att det har lugnat ned sig med blåsten och att ni alla mår bra.
Kram på er!

2007-03-26 23.22 – Jonas faster igen! :-),
Hoppas ni har det lite lugnare idag! och att ni nu varit med om den värsta blåsten & kylan.Vårhälsningar från Nacka.

27/3 Boltonbreen- Kap Schultz

Detta blev en lugn dag, vi kände att vi hade gott om tid och tog det i lugnt tempo. När vi kom ner från glaciären och tittade ut över fjorden så såg vi att isen låg över en mycket mindre yta än när vi korsade den sist. När vi kom till Norderlicht såg vi, samt fick efter förfrågan reda på, att vi inte skulle kunna komma till Fredheim och Hillman Niös stuga. Det var öppet vatten där och vi började nog oroa oss lite för om vi kunde komma hela vägen över fjorden över huvud taget, fast det gäller nog mest mig som inte är helt bekväm med att färdas över is. Ett västkust fenomen gissar Jonas på. Problemet är inte om man går igenom isen, problemet är om man inte kommer upp igen, väl uppe går det alltid att få tillbaka värmen resonerar han. Så med oknäppta selar och med tilltaget avstånd, för att undvika att dra med varandra om någon skulle gå igenom, fortsätter vi ut på isen.

Vi följer det uppkörda skoterspåret till Kap Schultz där det ligger en jaktstuga och en gammal lasthamn. Stoffes knä bestämmer sig för att det har fått nog och vill åka hem. Stoffe funderar seriöst på att följa med kroppsdelen men efter att vi bestämt oss för att stanna för dagen så avvaktar han. Jag plockar fram mitt artilleri av snälla värktabletter och Chris ringer sin mor som är läkare och kollar vad som lämpar sig bäst av Diklofenak, koffeinspetsade Magnecyl och Ipren.

För att få tiden att gå och hålla värmen tar jag geväret och ammunitionen och ägnar mig åt att skjuta sönder en bit drivved. För övningssyfte om någon isbjörn skulle komma så här på slutspurten. En mycket typisk norrman kommer över isen med lätt eller ingen packning och en pistol i bältet. Tydligen är han gammal veteran här på Svalbard men har flyttat tillbaka till fastlandet och är bara här på semester. Han har lånat jaktstugan som vi tittar avundsjukt på, anstränger oss noga för att inte visa det.

Längre ut över fjorden hänger kolsvarta moln och ett lätt snöfall har åter börjat så vi slår upp tälten. Medan vi jobbar med att gräva ut ett jämnt underlag så kommer det en skoter med två personer och en hund på. De frågar oss på engelska om vi behöver hjälp med något t.ex. torka kläder eller så. Här i havsytenivå har det tydligen regnat och inte snöat under stormen, så tur i oturen för oss. Vi tackar för erbjudandet och svarar att vi klarar oss men att ett par öl och en pizza skulle sitta fint. De skrattar och ger sig av ut till valfångaren, vi antar att det är de som har hand om stället där. Vi avslutar lägret men innan vi är färdiga så återkommer skotern från skeppet, nu med bara en person på. Han släpper ner två sexpack belgisk öl av märket ”Palm” i snön och ropar:
– If you’re still here tomorrow it’s pizza day!

Detta måste nog vara ett av mina vackraste och mest välsmakande öl-minnen, tillsammans med minnet av en kall “Bud” efter två dagar i Texas öknen, men det är en annan historia. Eftersom Chris inte nyttjar öl, stackaren (är han verkligen dansk?/ Mikael), så blir det tre underbara burkar till var och en. God natt. Senare under natten vid tre får jag ta konsekvenserna och måste gå upp pissa. Molnen är borta, månen är återigen framme, och det är behaglig temperatur, minus sex grader.

Ur Gästboken:
2007-03-27 09.23 – Anna Faber,
Exp Svalbard

N78 27.20 Ö17 02.22
Vädret har äntligen blivit fint med -9*C och betydligt mindre vind. Killarna bröt lägret rätt sent och slog läger vid 22 tiden. De är nästan framme vid Fridheim och tror att det kommer ta ytterligare 3-4 dagar till Longebyen.
Alla mår bra.

2007-03-27 22.03 – Hanne (Christoffers mamma),
Hälsning från Svalbard: Christoffer ringde mycket kort: Alla är väl (Kristoffer har lite ont i ett knä). De är nu i mer civiliserad områden och de har haft kontakt med norrmän som har erbjudit dem mat och dryck. De är nära en skoterled om de skulle behöva hjälp. De skall ta det lite lugnare de sista dagarna.

Ol
Alla mår bra!

28/3 Kap Schultz- Eskerdalen

Två strapatser idag, den första var en mycket brant backe vi var tvungna att forcera eftersom det inte fanns is vid Fredheim. Precis i början av vår dagsetapp kom det en backe som till och med skoteråkarna varnade för. Och mycket riktigt, i denna backa satt det fast en skoter. Ägarna höll på att försöka att baxa upp den men hade ett tungt jobb. Vi kopplade loss pulkorna och kom till undsättning för dem. Det visade sig vara en del av det gäng som om två dagar ska ge sig ut och korsa Svalbard, syd till nord, ”Frozen five” kallar de sig och det finns nog lite info om dem på Internet. De är ute och lägger upp depåer för sin tur med hjälp av skoter. Under tiden vi hjälper dem upp gör Chris i ordning en anordning med snöankare, block och talja och ett klätter-rep. Med hjälp av denna kan vi sedan dra upp våra pulkor för branten utan större besvär.

Det är en fantastisk dag och även bra före, vi deltagare poserar glatt framför kameran med solen i ansiktet medan ett par ripor pickar i snön. De ser maskerade ut med sina svarta band över ögonen mot den vita fjäderdräkten.

ripa

En skön nerförsbacke innan vi lunchar, intet ont anande om kommande strapats. eller egentligen inte, vi väljer att ignorera det, medvetet eller omedvetet. Sassendalen…De förlorade perspektivens dal…
Fast vi vet denna gång hur stor dalen är och vi har gott om tid, solen i ryggen och lördagsbiffen på Huset i sinnet. Jag har det i alla fall.

Den monotona passagen av Sassendelen förflyter i en blandning av tyst monotont knegande och emellanåt glatt samtalande. Odramatiskt tar vi oss igenom och tar den mesta höjden av Eskerdalen också, imorgon blir det mest nerförsbacke. Det är grund snö men vi finner ett lämpligt läger intill skoterleden.

Från Gästboken:
2007-03-28 09.30 – Anna Faber,
Exp Svalbard

N78 23 44 Ö17 05 65
Alla glaciärer och fjordar är överkorsade. Vädret är -6*C med snöfall och killarna befinner sig söder om Tempelfjorden. En rolig incident var att en man på skoter kom förbi och frågade om de behövde och de svarade att öl och pizza hade suttit fin. En halvtimme senare kom han tillbaka med öl. Jag är tveksam om man kan klassa det som en strapatsrik polarexpedition när ölen kommer
serverad =)

2007-03-28 16.25 – Siv Peters mamma,
Härligt att höra att alla mår bra, men jag håller med, här sitter man hemma och är lite pirrig för ”våra hjältar” som befinner sig i värsta vildmarken :)) och så får man höra att de bara kan beställa öl hur som helst. Det var i alla fall en kul grej. Och önskar alla lycka till sista dagarna.

2007-03-28 23.21 – ”Jonas faster”,
Underbar önskan och tänk vad den ölen måste smakat bra!,trist att det inte kunde ordnats pizza också….Skojar!.Lycka till nu på väg hem.

29/3 Eskerdalen-Adventsdalen

Nu är vädret på vår sida, och dagen flyter på i medlut. Alla tycks njuta sin egen tur idag och en stark gummibandseffekt präglar dagen. Vi färdas liksom i två grupper som byter medlemmar från och till. Diskussionen kretsar mycket om var det är lämpligast att slå läger. Vi vet ju att vi kan komma fram till Longyearbyen ikväll men det skulle innebära för tidigt och massa extra utgifter. Samt att vi kanske inte skulle kunna hitta boende klockan åtta på kvällen. Själv är jag nog den som känner mest dragning till civilisationen även om jag inser det vettiga i resonemanget med att inte komma fram. Jokern i leken är Chris som inte ger ett riktigt klart besked om vad han vill men som dock ligger på ett avstånd framför oss som är svårt att komma ikapp. Men beslutet blir ändå att stanna när det börjar blåsa upp igen, även om det sker med viss oro för det trasiga fjällräventältet och nya vindstyrkor.

Av någon anledning är det jag saknar mest, när jag går till sängs för natten, en dusch. Jag märker inte av varken stank eller någon påträngande ofräschhet då vi är lika sunkiga allihop. Det är bara tanken att få stå under varmt vatten i flera minuter som är ovanligt tilltalande. Men somnar även inatt till det smällande ljudet av tältduken i vinden.

Från gästboken:
2007-03-29 09.15 – Anna Faber,
Exp Svalbard

N78 13 71 Ö16 59 89
Gänget befinner sig ungefär mitt i Eskerdalen 1-2 dagar från Longerbyen. Det är fint väder med lagom varmt (kallt) och inga snöstormar. Alla mår bra, lite stela och ömma men konstigt vore väl annars. Jonas ena skida har gått av, men han kan använda den hjälpligt ändå.

2007-03-29 13.15 – Jörgen (vilsen svensk i Norge),
Så hittade även jag forumet.. Sitter här i Oslo grymmt avundsjuk på expeditionen. Hoppas det vart kul och inte allt för mkt broke-backande under dagarna i tälet ;-). Hils kristoff o micke

2007-03-29 20.41 – ”Jonas faster”,
Men Jonas då inte ska man ha av skidorna….,hoppas du klarar det bra ändå.

30/3 Adventsdalen-Longyearbyen

Det är oftast den sista biten av en strapats som är värst. När längtan efter att komma fram övertar den upplevelse som trots allt är orsaken till att vi är här. Vi börjar dagen med Svalbards största stad i sikte från start. Men avstånden är alltid större än vad man tror. Skoterkaravaner passerar oss i båda riktningar och snart även bilar och bussar på vägen som går ut till Gruve sju, trehundra meter till vänster om oss.
Det är skönt att komma fram till torget i Longyearbyen och spänna av pulkan och besöka en uppvärmd vattenklosett, gå in i affären och skaffa öl och chips, känslan av att vara framme och belöna sig efter ett väl utfört värv.
Eller…?
Vi nådde ju inte toppen som var målet…
Men känslan var nog genomgående i gruppen att det var utanför vår makt, att börja leka med tidsmarginaler och snöstormar är nog inte det smartaste att göra i en arktisk vildmark. Och målet var trots allt att uppleva den arktiska vildmarken. Och det fick vi göra med råge. Den resterande tiden tillbringade vi med att turista, shoppa och missa lördags-biffen. Denna lördagsbiff som varit en morot så många gånger när kyla, hunger och leda på torrmat och strapatser varit nästan övermäktig. Tyvärr serveras lördags-biffen bara fram till klockan tre på eftermiddagen. Vi var där halv fyra…Fast jag åt ju en när de andra var fast i snöstorm andra dagen. Världen är inte rättvis alltid.

Ur gästboken:
2007-03-30 08.41 – Anna Faber,
På nordfronten inget nytt.
Expeditionen ska vara tillbaka i Longerbyen under dagen och då anar jag att de hör av sig själva.

2007-03-31 15.26 – Robert Berlin,
Hallå!!
Tillbaka i världen igen efter en massa tentor, jobb och andra saker som måste fixas. Mycket trevlig läsning här som uppskattas mycket. Härligt att gästboken används flitigt!!
Keep on going
Robban

007-03-31 20.41 – ”Jonas faster”.,
Nu har man fått höra Jonas ”ljuva stämma”!!,skönt att allt gått bra. Må nu gott alla äventyrare till man får följa ert ”nästa äventyr”.

Snostorm_2

Muddus_Peter_Persson

December 2009 bestämde jag och min arbetskollega Jonas att vi skulle göra en midvintertur genom Muddus Nationalpark i Lappland. Vår plan var att korsa parken från Norr till söder, genom att skida längs frusna vattendrag och myrar. Detta visade sig dock vara svårare än vi hade trott. Snön hade nämligen lagt sig innan den riktiga kylan anlände vilket medförde svaga isar och platser med öppet vatten. Vi var därför tvingade att navigera genom skogen istället. Efter tre dagars pulsande genom meterdjup snö, insåg vi till sist att det skulle bli för tungt att fortsätta hela vägen. Vi bestämde oss därför för att lägga ett basläger och göra dagsturer i urskogen istället. Här följer ett videoklipp och lite bilder från turen.

Muddus är de stora myrarnas och urskogarnas land, en bevarad del av den svenska taigan. Här kan man uppleva orörd storskog, vilda vattenfall och ensligheten över myrvidderna, och möta ett djurliv som är typiskt för den norrländska naturen – där den lämnats i fred. Muddus nationalpark är unik genom att en så stor areal orörd skog och myr skyddats. Nästan halva parken består av myrmarker. Terrängen är flack med endast enstaka bergshöjder.

Muddus_talt
Ur dagboken: ”Datum: 27/12-2010. Position: X: 7442799, Y: 1692599. Temperatur -35°C. Kylan låg som ett lock över urskogen och vi var helt ensamma. Vi stekte bacon i absiden, drack en skvätt Whisky och njöt av den tysta vildmarken. Ett härligt sätt att avsluta året på.”

Som äventyrare har jag ofta möjlighet att testa den senaste utrustningen på marknaden. Denna vinter var det Tur Jacket och Tur Trousers från Fjällräven som skulle testas. Eftersom jag inte har haft möjlighet att testa dessa kläder under längre tid blir detta mitt första intryck av hur kläderna fungerade.

Om Tur Jacket och Tur Trousers
Detta är skalkläderna för dig som i första hand pysslar med Fjäll- och skogsturer på vintern. Både jackan och byxorna är tillverkade i ventilerande och slitstark G-1000 som är en blandning av bomull och polyester. Plaggen har även förstärkningar i Vinylon F på utsatta ställen, vilket ger extra skydd mot snö, väta och slitage. Utöver detta finner man en mängd smarta funktioner såsom genomtänkta ventilationsöppningar, rejäla fickor och justeringsmöjligheter för optimal passform.

Så testade jag kläderna
Det var i slutet av december förra året och platsen var Muddus Nationalpark i Lappland. Temperaturen pendlade mellan -15° till -35° vilket var bra förhållanden för detta produkttest. De tre huvudpunkterna som skulle testas var plaggens ventilationsförmåga, slitstyrka och vattenavvisning.

Materialet stod emot väta mycket bra under hela turen. Vi skidade mestadels genom tät skog med meterdjup snö vilket medförde att snö ofta föll ned över oss från träden. Trots detta blev kläderna aldrig blöta, det var bara att borsta av.

Slitstyrkan testade vi genom att skida med ryggsäck och pulka. Sedan passade vi på att behandla plaggen extra oaktsamt mot grenar och buskar där terrängen var snårig.

Den största överraskningen var nog ändå den extremt goda ventilationsförmågan i materialet. I jämförelse med många Gore-Tex-plagg, släpper materialet ut fukten mycket bättre vid hög fysisk aktivitet. Jag gillade speciellt de smarta ventilationerna på byxorna.

Utöver detta gillade jag passformen på kläderna som gav en otroligt skön rörelsefrihet när jag skidade. De lättåtkomliga fickorna var även ett stort plus eftersom man helst inte ville ta av sig vantarna i kylan.

Slutsats
På det hela taget är jag mycket nöjd med både jackan och byxan och jag tycker att Fjällräven har lyckats bra med att ta fram genomtänkta skalkläder för krävande vinterturer. I extremt kall väderlek (runt -20°) blir partierna med Vinylon lite stela, vilket i så fall skulle vara det enda negativa. Priset kanske sticker lite i ögonen på många men efter att ha testat kläderna på riktigt förstår jag varför Fjällräven har satt en hög prislapp. Man får vad man betalar för helt enkelt.

Kläderna kan du köpa på Naturkompaniet

I morse var jag och Fredrik och paddlade i Stockholms innerstad. Trots att det är första veckan i december ligger vattnet fortfarande öppet. En bra start på dagen helt enkelt.

Expedition_Kanada_Toppbild_Peter_Persson

Sommaren 2011 antog jag återigen utmaningen att paddla ensam genom vildmarken i norra Kanada. Denna gång var målet att paddla den avlägsna floden Keele och en bit av Mackenziefloden i Nordvästterritoriet, en sträcka på ca 40 mil. Min utgångspunkt var det lilla Oljesamhället Norman Wells vid Mackenzieflodens nordöstra strand. Därifrån chartrade jag ett pontonflygplan som tog mig långt upp i Mackenziebergen, till sammanflödet av floderna Natla- och Keele. Sedan väntade 3,5 veckors paddling genom otämjd vildmark med vilda forsar, höga berg och oändliga skogar, tillbaka till civilisationen igen. En resa som kom att bli min största utmaning hittills.

Nedan kan du läsa min reseskildring. Gillar du film kan du även se min videodagbok i sex delar. Du hittar den under vildmarksfilm i toppmenyn.

float_plane_Kanada
”Watch out for grizzlys!” säger piloten med ett snett leende innan han stänger dörren till cockpit. Han startar motorn, gasar och släpper iväg planet längs floden. Jag står kvar på sandbanken och spanar efter pontonplanet som försvinner över dalgången. Till slut hörs bara ett svagt surr och syns bara en liten prick vid horisonten.
Efter det: tystnad.
Runt omkring mig ringlar sig Keele River i smala kanaler mellan små öar av sand och grus i dalgången. Västerut reser sig Delthore Mountains drakryggsliknande klippvägg, i öster spärras dalen av bergsmassivet Steel Fox Mountain.
Sakta börjar jag uppfatta de nya ljuden runt omkring mig; vattnet som porlar, vinden som susar mellan klippväggarna, mitt hjärta som bankar i bröstkorgen.
Jag sätter mig ner på min stora duffelväska med utrustning. Försöker ta in situationen: fyrtio timmar tidigare hade jag lämnat Aspudden i Stockholm och rest via London till Calgary, sedan till Yellowknife och vidare till oljeletarnas lilla stad Norman Wells i Nordvästterritorierna.
Den sista biten, de fyrtio milen ut till Keele River, var det bara jag och piloten Warren. ”Du är galen som åker ut dit ensam,” sa en av kanadensarna i Norman Wells när jag släpade packningen till pontonplanet i hamnen.
Nu visar almanackan 15 juli 2011. Klockan är runt tre. Jag har fyra veckor på mig att ta mig tillbaka till Norman Wells.

Expedition_Kanada_Peter_Persson
När jag berättade för kompisar i Sverige att jag planerade en ensampaddling genom Nordvästterritoriet var ofta den första frågan: ”Hur ska du skydda dig mot björnar?”
Jag har varken pistol eller gevär i packningen. Inte heller något björnstängsel att sätta upp runt lägret. Det enda skyddet är en burk med björnspray, ungefär samma medel som poliser använder för att gripa våldsamma människor.
Men det är inte vilda djur som är det största hotet i ödemarken. Det är ensamheten.
Den kommer och går. Ofta plötsligt. Hunger lockar fram den ur sin håla. Den attackerar när man är trött, blöt och fryser, när man snubblar eller halkar, sätter i paddeln fel och svajar till i kanoten.
Då plötsligt inser man hur ensam man är, hur långt bort från andra människor och hjälp man befinner sig.
När jag står i leran på stranden och ser planet försvinna vid horisonten känner jag det första hugget av ensamhet. Jag sätter mig ner på stenen. Stannar upp ett slag. Fokuserar. Försöker få grepp om situationen.
Kanoten behöver packas upp. Utrustningen sorteras och packas i vattentäta påsar.
Handling är det bästa motmedlet mot ensamhet. Om man inte har något mål eller projekt kommer de negativa tankarna smygande. Jag fyller tiden i land med små projekt: bygger ett vindskydd, täljer något, planerar och genomför en kort vandring, fiskar.
Och så pratar jag mycket, med mig själv och kameran. Det blir ett slags terapi. Det är också nödvändigt för att jag ska kunna fatta beslut. Jag måste resonera med någon, även om det bara är mig själv. Jag kan inte fatta alla beslut inuti i huvudet.
Lika plötsligt som ensamheten dyker upp kan den försvinna; en chokladbit höjer humöret snabbt, regnet upphör och solen tittar fram, man tänder en eld på kvällen och känner sig plötsligt tryggare.
Men det bästa botemedlet mot känslan av att vara utlämnad är naturen.
Jag packar utrustningen i kanoten, tar en sista titt runt omkring mig och skjuter ut från en sandbank. Drar ett djupt andetag och sänker paddeln i vattnet. Äntligen på väg. En känsla av lättnad sprider sig genom kroppen, spänningen släpper. Det finns inget mer förberedelser att göra. Nu är det bara framåt som gäller.
Runt varje krök dyker det upp en ny storslagen vy. Jag passerar höga klippor; en del svarta, vissa skiftar från guldgult till rött, ibland är de helt gröna av mossan som växer i klippsprången. Jag färdas genom smala, djupa kanjoner med lodräta klippväggar, längs stora, blomstrande gräsängar och förbi mörk urskog.
Expedition_Kanada_2
Det är andra gången jag gör en lång ensampaddling i Kanada. I juni 2010 paddlade jag arton dagar på Blackstone River i Yukon. Jag har alltid känt en dragningskraft till den vilda naturen. När jag var i sjuårsåldern drog jag på mig en ryggsäck som jag hade hittat på vinden i sommarstugan i Järvsö och vandrade runt ensam i skogen i flera timmar. Jag kunde sätta mig på en sten eller under en tall och bara titta på växter och träd runt omkring mig, njuta av tystnaden och att vara helt ensam. Hemma i bokhyllan hittade jag en gammal bok om Sarek av Edvin Nilsson. Jag satt ofta och bläddrade i den och tänkte: ”Dit ska jag”.
När jag var 17 år gjorde jag min första solotur i fjällen, sju dagar på Kungsleden, från Saltoluokta till Kvikkjokk. Knappt halvvägs, vid Aktse, gjorde jag en sväng in i Rapadalen. Det var en första test, ett smakprov på Sareks nationalpark.
Året därpå var jag tillbaka och försökte ta mig genom hela nationalparken, men vädret var för dåligt, jag bar på för mycket utrustning och allt blev för tungt och jobbigt, så jag vände om.
Det var först ett par år senare som jag lyckades ta mig igenom hela Sarek. Några år senare åkte jag skidor ensam genom hela nationalparken i nio dagar. Sedan dess har jag återvänt nästan varje år.
Att färdas ensam genom orörd natur är som att meditera. Man är helt bortkopplad från det övriga samhället och andra människor, all uppmärksamhet är fokuserad på här och nu.
Jag har rest tillsammans med andra och det har sina fördelar. Man kan hjälpas åt och att man har någon att dela sina erfarenheter och upplevelser med. Men helst färdas jag ensam. Insikten att du klarar dig helt på egen hand stärker dig som person. Upplevelserna blir mer intensiva. Det är bara du och naturen, det finns ingen annan där, inget småsnack eller annat som lägger sig som ett filter mellan dig och landskapet runt omkring.
Redan andra dagen i Nordvästterritoriet ser jag de första spåren av varg och grizzlybjörn i leran vid strandkanten. På nätterna hör jag vargar yla. Men jag känner ingen rädsla. Tanken på att det finns vilda djur där ute, att jag inte är den enda levande varelsen som färdas genom de här urmarkerna, ger mig istället en känsla av trygghet.
Expedition_Kanada_3
Några dagar senare tar jag en dagstur upp i bergen ovanför Keele River. Jag känner att någon iakttar mig. Plötsligt ser jag en stor, grå varghanne femtio meter framför mig. Jag står blickstilla. Han vädrar. Tjugo sekunder senare vänder han och springer bort över en stenig platå.
Den enda gången jag känner rädsla för rovdjuren är den tionde dagen vid Sheep Mountain. Jag har gått i land en timma tidigare, slagit upp tältet, fått upp två fiskar och börjat laga mat när jag upptäcker massor av spår av grizzlybjörn i närheten av tältet.
Flera spår är alldeles färska. Det verkar som om björnarna rör sig här dagligen. Jag bryter lägret, paddlar lite längre ner och sätter upp tältet på en öppen äng. Men även här känner jag mig osäker. Jag går runt och letar spår och nere vid strandkanten ser jag nya spår. När jag tar upp kikaren och tittar mig runt ser jag också en björn lufsa runt på andra sidan floden.
Det har redan börjat skymma. För sent att dra vidare. Jag lägger maten och soporna under en gran, 150 meter från mitt läger och sätter upp tältet. Sitter länge vid lägerelden och spanar ut med kikaren i mörkret. När jag till slut drar mig in i tältet ligger jag på helspänn i sovsäcken, tittar ut genom tältöppningen och lyssnar efter ljud i närheten.
I gryningen lagar jag en snabb frukost, packar ihop tält och utrustningen och beger mig ut i kanoten igen.
expedition_Kanada_4
Den större delen av dagarna tillbringar jag på floden. Förmiddagspasset brukar vara mellan tio och tolv. Efter lunch paddlar jag cirka fyra timmar till innan det är dags att slå läger. Jag känner mig trygg där jag sitter i aktern på min uppblåsbara kanot, en fyra meter lång öppen farkost av märket Gumotex.
Landskapet glider förbi, solen skiner ofta på förmiddagarna och byts ut mot moln och regnskurar på eftermiddagarna. Tempot växlar, från lugnt flytande vatten i en bred strömfåra till smalare passager med rejäla vågor och forsar.
Det är i de strida forsarna som den verkliga faran på resan finns; en lärdom från paddlingen i fjol. Den sjunde dagen på Blackstone River var varm och solig när jag närmade mig en krök där strömmen var strid. Jag missbedömde avståndet och kom för långt ut i en sväng, pressades mot ena stranden.
På några sekunder förändrades en lugn och fin färd nerför en vacker flod till en situation som handlade om liv och död. Kanoten fastnade under en trädstam som hängde ut över vattnet, forsen pressade på bakifrån och jag kände hur jag höll på att krossas mot trädet.
Det fanns bara en utväg: jag var tvungen att välta kanoten. Jag tog tag i relingen och kastade mig åt sidan. Plötsligt låg jag i vattnet, med alla mina grejer flytande runt omkring mig. Det var iskallt, jag fick kallsupar och tumlade runt. När som helst kunde jag fastna i en stock eller sten och drunkna. Men jag kunde inte göra någonting, det vara bara att flyta med i forsen och hoppas på att vattnet skulle lugna sig lite längre ner.
Jag försökte ligga så platt som möjligt på ytan och hålla upp benen. Minuterna gick. Det kändes som om jag såg på mig själv i en film. Plötsligt såg jag kanoten upp och ner-vänd framför mig. Jag började simma så fort jag kunde för att komma ikapp. Efter femtio meter fick jag tag i den, klättrade upp på botten, tog ett livtag om kölen och vände den genom att dra den runt med min egen kroppsvikt.
Uppe i kanoten började jag paddla med händerna för att komma i kapp paddeln, som for runt framför mig. Jag fick tag i paddeln och kunde styra vidare ner mot lugnare vatten. Där hittade jag det mesta av min utrustning, men kamerorna var borta.
Upplevelsen i Yukon gör mig extra försiktig när jag paddlar nerför Keele mot Mackenzie River. Jag skärper mig extra mycket i flodkrökarna och försöker vara noggrann med hur jag sätter i paddeln.
Men för det mesta njuter jag av att färdas i min egen takt genom det vackra, ödsliga landskapet.

Det närmaste man kommer sådan här natur i Sverige är Sjaunja i Lappland. Det är ett av Europas största sammanhängande myrområden och förmodligen landets minst besökta trakt. Jag paddlade ensam genom naturreservatet tolv dagar 2009. Ett par år tidigare hade jag paddlat med två kolleger genom Lemmenjoki – Finlands största vildmark – och det var då drömmen om Kanada började växa.
Men både Sjaunja och Lemmenjoki är små i jämförelse med de enorma områden som ligger öde i norra Kanada och Alaska. De tillhör de sista orörda utposterna på jordklotet.
Nordvästterritoriet utgör en tredjedel av hela Kanadas yta, men här bor bara 50 000 människor. Indianer och inuiter utgör 60 procent av befolkningen. Fram till 1950-talet var området en av världens sista oexploaterade vildmarker.
Den som färdas genom Nordvästterritoriet färdas också genom en historia full av äventyr. Bergsindianerna använde de här vattenvägarna när de jagade och fiskade eller bytte boplats. I början av 1800-talet började området utforskas av pälsjägare och äventyrare som John Campell och i slutet av århundradet kom guldgrävarna.
Många försvann på floderna, i olyckor som den jag råkade ut för i Yukon. Andra blev sjuka och dog eller dödade varandra.
På 1940-talet kom oljeletarna till territoriet. Mellan 1942 och 1944 byggdes en oljeledning mellan Norman Wells och Whitehorse, 20 kilometer norr om Keele River. Det byggdes efter påtryckningar från den amerikanska regeringen, som ville säkra tillgången på olja under andra världskriget. Men ledningen blev mycket dyrare än beräknat, läckte och gick sönder. Efter kriget stängdes den av, efter 18 månaders drift.
Plåtskjul, rostiga lastbilar, bulldozers och andra rester efter oljeprojektet står kvar i landskapet. Nya spår av människor i form av bränsletunnor och gamla jaktstugor möter mig ju närmare Norman Wells jag kommer.
I dag letar gruvbolagen efter mineraler och oljesand i Nordvästterritoriet, en verksamhet som har kritiserats hårt av bland annat miljöorganisationer. Det finns planer på att bygga en bilväg genom ödemarken för att knyta ihop de olika samhällena.
Kanske kan det innebära ett lyft för lokalbefolkningen, som plågas av arbetslöshet, alkoholmissbruk och andra sociala problem, men för mig innebär utvecklingen en stor sorg.
Det finns en frid över platser som Keele River, som vi behöver. Vissa platser på jorden måste få lämnas ifred, allt behöver inte vara tillgängligt för alla.
Expedition_Kanada_5
Näst sista kvällen vid Mackenzie River sitter jag vid lägerelden då jag hör hur det knakar i buskarna. Ur mörkret kommer en stor svart varg lunkande. Han stryker fram och tillbaka, mellan utkanten av min lägerplats, kanoten och sedan upp i skogen igen.
Det går någon minut, sedan kommer varghannen tillbaka. Det är vindstilla, jag sitter kvar vid elden och ser den stora svarta skuggan vandra förbi, tjugo meter från mig.
Vargen stannar hela natten i närheten av min lägerplats. Mitt i natten börjar han yla. Från andra sidan floden hörs andra vargar yla till svar.
Jag ligger i sovsäcken och tittar upp i tältduken. Känner ingen rädsla, bara spänning. Åtta månaders förberedelser, femton år av resor in i vildmarken, 40 000 kronor och drygt 40 mils paddling genom en av världens vildaste vildmarker – det var det här jag sökte.
Peter_Persson_Kanada

Mer om Nordvästterritoriet:

Hur tar man sig dit?
Flyg Stockholm – London – Calgary – Yellowknife – Norman Wells. Från Norman Wells chartrade jag pontonflyget in i Mackenziebergen.

När ska man åka?
Bästa tiden är från slutet av juni till slutet av augusti.

Finns det organiserade turer?
Ja, Canoe North Adventure anordnar gruppexpeditioner till flera av floderna i Mackenziebergen men även i Nordöstra Yukon.