Expedition_Kanada_Toppbild_Peter_Persson

Sommaren 2011 antog jag återigen utmaningen att paddla ensam genom vildmarken i norra Kanada. Denna gång var målet att paddla den avlägsna floden Keele och en bit av Mackenziefloden i Nordvästterritoriet, en sträcka på ca 40 mil. Min utgångspunkt var det lilla Oljesamhället Norman Wells vid Mackenzieflodens nordöstra strand. Därifrån chartrade jag ett pontonflygplan som tog mig långt upp i Mackenziebergen, till sammanflödet av floderna Natla- och Keele. Sedan väntade 3,5 veckors paddling genom otämjd vildmark med vilda forsar, höga berg och oändliga skogar, tillbaka till civilisationen igen. En resa som kom att bli min största utmaning hittills.

Nedan kan du läsa min reseskildring. Gillar du film kan du även se min videodagbok i sex delar. Du hittar den under vildmarksfilm i toppmenyn.

float_plane_Kanada
”Watch out for grizzlys!” säger piloten med ett snett leende innan han stänger dörren till cockpit. Han startar motorn, gasar och släpper iväg planet längs floden. Jag står kvar på sandbanken och spanar efter pontonplanet som försvinner över dalgången. Till slut hörs bara ett svagt surr och syns bara en liten prick vid horisonten.
Efter det: tystnad.
Runt omkring mig ringlar sig Keele River i smala kanaler mellan små öar av sand och grus i dalgången. Västerut reser sig Delthore Mountains drakryggsliknande klippvägg, i öster spärras dalen av bergsmassivet Steel Fox Mountain.
Sakta börjar jag uppfatta de nya ljuden runt omkring mig; vattnet som porlar, vinden som susar mellan klippväggarna, mitt hjärta som bankar i bröstkorgen.
Jag sätter mig ner på min stora duffelväska med utrustning. Försöker ta in situationen: fyrtio timmar tidigare hade jag lämnat Aspudden i Stockholm och rest via London till Calgary, sedan till Yellowknife och vidare till oljeletarnas lilla stad Norman Wells i Nordvästterritorierna.
Den sista biten, de fyrtio milen ut till Keele River, var det bara jag och piloten Warren. ”Du är galen som åker ut dit ensam,” sa en av kanadensarna i Norman Wells när jag släpade packningen till pontonplanet i hamnen.
Nu visar almanackan 15 juli 2011. Klockan är runt tre. Jag har fyra veckor på mig att ta mig tillbaka till Norman Wells.

Expedition_Kanada_Peter_Persson
När jag berättade för kompisar i Sverige att jag planerade en ensampaddling genom Nordvästterritoriet var ofta den första frågan: ”Hur ska du skydda dig mot björnar?”
Jag har varken pistol eller gevär i packningen. Inte heller något björnstängsel att sätta upp runt lägret. Det enda skyddet är en burk med björnspray, ungefär samma medel som poliser använder för att gripa våldsamma människor.
Men det är inte vilda djur som är det största hotet i ödemarken. Det är ensamheten.
Den kommer och går. Ofta plötsligt. Hunger lockar fram den ur sin håla. Den attackerar när man är trött, blöt och fryser, när man snubblar eller halkar, sätter i paddeln fel och svajar till i kanoten.
Då plötsligt inser man hur ensam man är, hur långt bort från andra människor och hjälp man befinner sig.
När jag står i leran på stranden och ser planet försvinna vid horisonten känner jag det första hugget av ensamhet. Jag sätter mig ner på stenen. Stannar upp ett slag. Fokuserar. Försöker få grepp om situationen.
Kanoten behöver packas upp. Utrustningen sorteras och packas i vattentäta påsar.
Handling är det bästa motmedlet mot ensamhet. Om man inte har något mål eller projekt kommer de negativa tankarna smygande. Jag fyller tiden i land med små projekt: bygger ett vindskydd, täljer något, planerar och genomför en kort vandring, fiskar.
Och så pratar jag mycket, med mig själv och kameran. Det blir ett slags terapi. Det är också nödvändigt för att jag ska kunna fatta beslut. Jag måste resonera med någon, även om det bara är mig själv. Jag kan inte fatta alla beslut inuti i huvudet.
Lika plötsligt som ensamheten dyker upp kan den försvinna; en chokladbit höjer humöret snabbt, regnet upphör och solen tittar fram, man tänder en eld på kvällen och känner sig plötsligt tryggare.
Men det bästa botemedlet mot känslan av att vara utlämnad är naturen.
Jag packar utrustningen i kanoten, tar en sista titt runt omkring mig och skjuter ut från en sandbank. Drar ett djupt andetag och sänker paddeln i vattnet. Äntligen på väg. En känsla av lättnad sprider sig genom kroppen, spänningen släpper. Det finns inget mer förberedelser att göra. Nu är det bara framåt som gäller.
Runt varje krök dyker det upp en ny storslagen vy. Jag passerar höga klippor; en del svarta, vissa skiftar från guldgult till rött, ibland är de helt gröna av mossan som växer i klippsprången. Jag färdas genom smala, djupa kanjoner med lodräta klippväggar, längs stora, blomstrande gräsängar och förbi mörk urskog.
Expedition_Kanada_2
Det är andra gången jag gör en lång ensampaddling i Kanada. I juni 2010 paddlade jag arton dagar på Blackstone River i Yukon. Jag har alltid känt en dragningskraft till den vilda naturen. När jag var i sjuårsåldern drog jag på mig en ryggsäck som jag hade hittat på vinden i sommarstugan i Järvsö och vandrade runt ensam i skogen i flera timmar. Jag kunde sätta mig på en sten eller under en tall och bara titta på växter och träd runt omkring mig, njuta av tystnaden och att vara helt ensam. Hemma i bokhyllan hittade jag en gammal bok om Sarek av Edvin Nilsson. Jag satt ofta och bläddrade i den och tänkte: ”Dit ska jag”.
När jag var 17 år gjorde jag min första solotur i fjällen, sju dagar på Kungsleden, från Saltoluokta till Kvikkjokk. Knappt halvvägs, vid Aktse, gjorde jag en sväng in i Rapadalen. Det var en första test, ett smakprov på Sareks nationalpark.
Året därpå var jag tillbaka och försökte ta mig genom hela nationalparken, men vädret var för dåligt, jag bar på för mycket utrustning och allt blev för tungt och jobbigt, så jag vände om.
Det var först ett par år senare som jag lyckades ta mig igenom hela Sarek. Några år senare åkte jag skidor ensam genom hela nationalparken i nio dagar. Sedan dess har jag återvänt nästan varje år.
Att färdas ensam genom orörd natur är som att meditera. Man är helt bortkopplad från det övriga samhället och andra människor, all uppmärksamhet är fokuserad på här och nu.
Jag har rest tillsammans med andra och det har sina fördelar. Man kan hjälpas åt och att man har någon att dela sina erfarenheter och upplevelser med. Men helst färdas jag ensam. Insikten att du klarar dig helt på egen hand stärker dig som person. Upplevelserna blir mer intensiva. Det är bara du och naturen, det finns ingen annan där, inget småsnack eller annat som lägger sig som ett filter mellan dig och landskapet runt omkring.
Redan andra dagen i Nordvästterritoriet ser jag de första spåren av varg och grizzlybjörn i leran vid strandkanten. På nätterna hör jag vargar yla. Men jag känner ingen rädsla. Tanken på att det finns vilda djur där ute, att jag inte är den enda levande varelsen som färdas genom de här urmarkerna, ger mig istället en känsla av trygghet.
Expedition_Kanada_3
Några dagar senare tar jag en dagstur upp i bergen ovanför Keele River. Jag känner att någon iakttar mig. Plötsligt ser jag en stor, grå varghanne femtio meter framför mig. Jag står blickstilla. Han vädrar. Tjugo sekunder senare vänder han och springer bort över en stenig platå.
Den enda gången jag känner rädsla för rovdjuren är den tionde dagen vid Sheep Mountain. Jag har gått i land en timma tidigare, slagit upp tältet, fått upp två fiskar och börjat laga mat när jag upptäcker massor av spår av grizzlybjörn i närheten av tältet.
Flera spår är alldeles färska. Det verkar som om björnarna rör sig här dagligen. Jag bryter lägret, paddlar lite längre ner och sätter upp tältet på en öppen äng. Men även här känner jag mig osäker. Jag går runt och letar spår och nere vid strandkanten ser jag nya spår. När jag tar upp kikaren och tittar mig runt ser jag också en björn lufsa runt på andra sidan floden.
Det har redan börjat skymma. För sent att dra vidare. Jag lägger maten och soporna under en gran, 150 meter från mitt läger och sätter upp tältet. Sitter länge vid lägerelden och spanar ut med kikaren i mörkret. När jag till slut drar mig in i tältet ligger jag på helspänn i sovsäcken, tittar ut genom tältöppningen och lyssnar efter ljud i närheten.
I gryningen lagar jag en snabb frukost, packar ihop tält och utrustningen och beger mig ut i kanoten igen.
expedition_Kanada_4
Den större delen av dagarna tillbringar jag på floden. Förmiddagspasset brukar vara mellan tio och tolv. Efter lunch paddlar jag cirka fyra timmar till innan det är dags att slå läger. Jag känner mig trygg där jag sitter i aktern på min uppblåsbara kanot, en fyra meter lång öppen farkost av märket Gumotex.
Landskapet glider förbi, solen skiner ofta på förmiddagarna och byts ut mot moln och regnskurar på eftermiddagarna. Tempot växlar, från lugnt flytande vatten i en bred strömfåra till smalare passager med rejäla vågor och forsar.
Det är i de strida forsarna som den verkliga faran på resan finns; en lärdom från paddlingen i fjol. Den sjunde dagen på Blackstone River var varm och solig när jag närmade mig en krök där strömmen var strid. Jag missbedömde avståndet och kom för långt ut i en sväng, pressades mot ena stranden.
På några sekunder förändrades en lugn och fin färd nerför en vacker flod till en situation som handlade om liv och död. Kanoten fastnade under en trädstam som hängde ut över vattnet, forsen pressade på bakifrån och jag kände hur jag höll på att krossas mot trädet.
Det fanns bara en utväg: jag var tvungen att välta kanoten. Jag tog tag i relingen och kastade mig åt sidan. Plötsligt låg jag i vattnet, med alla mina grejer flytande runt omkring mig. Det var iskallt, jag fick kallsupar och tumlade runt. När som helst kunde jag fastna i en stock eller sten och drunkna. Men jag kunde inte göra någonting, det vara bara att flyta med i forsen och hoppas på att vattnet skulle lugna sig lite längre ner.
Jag försökte ligga så platt som möjligt på ytan och hålla upp benen. Minuterna gick. Det kändes som om jag såg på mig själv i en film. Plötsligt såg jag kanoten upp och ner-vänd framför mig. Jag började simma så fort jag kunde för att komma ikapp. Efter femtio meter fick jag tag i den, klättrade upp på botten, tog ett livtag om kölen och vände den genom att dra den runt med min egen kroppsvikt.
Uppe i kanoten började jag paddla med händerna för att komma i kapp paddeln, som for runt framför mig. Jag fick tag i paddeln och kunde styra vidare ner mot lugnare vatten. Där hittade jag det mesta av min utrustning, men kamerorna var borta.
Upplevelsen i Yukon gör mig extra försiktig när jag paddlar nerför Keele mot Mackenzie River. Jag skärper mig extra mycket i flodkrökarna och försöker vara noggrann med hur jag sätter i paddeln.
Men för det mesta njuter jag av att färdas i min egen takt genom det vackra, ödsliga landskapet.

Det närmaste man kommer sådan här natur i Sverige är Sjaunja i Lappland. Det är ett av Europas största sammanhängande myrområden och förmodligen landets minst besökta trakt. Jag paddlade ensam genom naturreservatet tolv dagar 2009. Ett par år tidigare hade jag paddlat med två kolleger genom Lemmenjoki – Finlands största vildmark – och det var då drömmen om Kanada började växa.
Men både Sjaunja och Lemmenjoki är små i jämförelse med de enorma områden som ligger öde i norra Kanada och Alaska. De tillhör de sista orörda utposterna på jordklotet.
Nordvästterritoriet utgör en tredjedel av hela Kanadas yta, men här bor bara 50 000 människor. Indianer och inuiter utgör 60 procent av befolkningen. Fram till 1950-talet var området en av världens sista oexploaterade vildmarker.
Den som färdas genom Nordvästterritoriet färdas också genom en historia full av äventyr. Bergsindianerna använde de här vattenvägarna när de jagade och fiskade eller bytte boplats. I början av 1800-talet började området utforskas av pälsjägare och äventyrare som John Campell och i slutet av århundradet kom guldgrävarna.
Många försvann på floderna, i olyckor som den jag råkade ut för i Yukon. Andra blev sjuka och dog eller dödade varandra.
På 1940-talet kom oljeletarna till territoriet. Mellan 1942 och 1944 byggdes en oljeledning mellan Norman Wells och Whitehorse, 20 kilometer norr om Keele River. Det byggdes efter påtryckningar från den amerikanska regeringen, som ville säkra tillgången på olja under andra världskriget. Men ledningen blev mycket dyrare än beräknat, läckte och gick sönder. Efter kriget stängdes den av, efter 18 månaders drift.
Plåtskjul, rostiga lastbilar, bulldozers och andra rester efter oljeprojektet står kvar i landskapet. Nya spår av människor i form av bränsletunnor och gamla jaktstugor möter mig ju närmare Norman Wells jag kommer.
I dag letar gruvbolagen efter mineraler och oljesand i Nordvästterritoriet, en verksamhet som har kritiserats hårt av bland annat miljöorganisationer. Det finns planer på att bygga en bilväg genom ödemarken för att knyta ihop de olika samhällena.
Kanske kan det innebära ett lyft för lokalbefolkningen, som plågas av arbetslöshet, alkoholmissbruk och andra sociala problem, men för mig innebär utvecklingen en stor sorg.
Det finns en frid över platser som Keele River, som vi behöver. Vissa platser på jorden måste få lämnas ifred, allt behöver inte vara tillgängligt för alla.
Expedition_Kanada_5
Näst sista kvällen vid Mackenzie River sitter jag vid lägerelden då jag hör hur det knakar i buskarna. Ur mörkret kommer en stor svart varg lunkande. Han stryker fram och tillbaka, mellan utkanten av min lägerplats, kanoten och sedan upp i skogen igen.
Det går någon minut, sedan kommer varghannen tillbaka. Det är vindstilla, jag sitter kvar vid elden och ser den stora svarta skuggan vandra förbi, tjugo meter från mig.
Vargen stannar hela natten i närheten av min lägerplats. Mitt i natten börjar han yla. Från andra sidan floden hörs andra vargar yla till svar.
Jag ligger i sovsäcken och tittar upp i tältduken. Känner ingen rädsla, bara spänning. Åtta månaders förberedelser, femton år av resor in i vildmarken, 40 000 kronor och drygt 40 mils paddling genom en av världens vildaste vildmarker – det var det här jag sökte.
Peter_Persson_Kanada

Mer om Nordvästterritoriet:

Hur tar man sig dit?
Flyg Stockholm – London – Calgary – Yellowknife – Norman Wells. Från Norman Wells chartrade jag pontonflyget in i Mackenziebergen.

När ska man åka?
Bästa tiden är från slutet av juni till slutet av augusti.

Finns det organiserade turer?
Ja, Canoe North Adventure anordnar gruppexpeditioner till flera av floderna i Mackenziebergen men även i Nordöstra Yukon.

Ensam_genom_sjaunja_Peter_Persson

”Det är något magiskt med Sjaunjas urskogar. Jag är på väg genom skogen med kanoten på ryggen, på väg till den stora myren där jag skall lägga i och fortsätta min paddling. Det känns kusligt men samtidigt otroligt spännande att vandra ensam här. Jag kommer på mig själv när jag knappt andas. En magisk tystnad infinner sig. Helt plötsligt börjar stora snöflingor dala från skyn och inom loppet av några minuter är skogen klädd i ett vitt snötäcke. Det ända som hörs nu är ljudet av snöflingor som träffar min skaljacka. Det är ett sagolikt vackert ögonblick. Här står jag mitt ute i ingenstans med en kanot på ryggen medan snön faller på marken – jag är lycklig!”

Sjaunja_1

Kort om Expeditionen
Sjaunja är verkligen ett mäktigt ödemarksområde i en klass för sig. Det var här jag genomförde min sista övningstur innan paddelexpeditionen till Kanada 2010.
I 12 dagar paddlade jag ensam genom Sjaunjas enorma myrkomplex, utan att stöta på en enda människa. Expeditionen genomfördes i början av Juni, då vattnet var högt och myggen fortfarande låg och sov. Något jag starkt kan rekommendera om du någon gång blir sugen på att paddla i området.

Tungt_lastad

Det finns flera vägar in till Sjaunja men ingen av dem är lätt. Jag valde att starta paddlingen vid sjön Satihaure, det är den snabbaste vägen in och man får mest paddeldagar. Dessutom paddlar man medströms hela vägen vilket dom flesta föredrar. Turen bjöd på varierande, medelsvår paddling med flera tågningar. Forsarna var oftast lätta om man rekade innan och dom svåra tågades förbi. Det krävdes ett par landtransporter och dessa gjorde jag genom att bära kanoten på ryggen (hade även funkat med kanotvagn). Vädret var växlande med allt från hagel och snö till gassande solsken. Sjöfåglar stötte jag på överallt och betande älgar stod runt var och varannan flodkrök. Sjaunja har även en stabil björnstam men tyvärr så fick jag inte se någon nalle den här gången. Vetskapen om att rovdjuren fanns i området satte dock lite extra krydda på turen.

Det här är inte den lättaste paddelturen direkt. Sjaunjas natur ställer krav och är inget för ”mysturism” men för den som inte är rädd för slit och strapatser kan Sjaunja bli en evig kärlek och längtan.

Kort fackta om turen:
Turens karaktär: Forspaddling
Svårighetsgrad: Medelsvår-svår.
Från-till: Satihaure – Stora Lulevatten.
Vattenvägen: Längd 130 km, sjöandel 10%.
Lyft: 9- lyft / 0.1- km.
Stränderna: Öppet / Obygd.
Antal dagar: 9-12

Här kan ni se filmen från turen:

SPOT II Satellite GPS Messenger är en av mina absoluta favoritprylar och en ständig följeslagare när jag ger mig ut på äventyr. Jag har använt den både i Sverige och i nordligaste Kanada i områden långt bort från bebyggelse i oländig terräng. Eftersom jag numera vet att den fungerar riktigt bra ger den både mig och mina vänner sinnesro eftersom jag kan meddela omvärlden var jag befinner mig, om jag behöver hjälp och även skicka ett SOS-meddelande för räddningsinsatser. Efter mer än ett års användning och slitage är jag redo för att göra en skriftlig utvärdering av min senaste SPOT-sändare.

För något år sedan kom en ny version (SPOT II) ut på marknaden och jag bestämde mig för att uppgradera till den nya modellen. Den nya enheten är mindre (inte mycket större än en mobiltelefon) och lättare (väger endast 120 gram). Modellen har flera genomtänkta uppdateringar i designen. En av dessa är en extra funktion för meddelande som gör den än mer funktionell. En annan är plastskyddet som täcker knapparna »Hjälp” och »SOS« för att förhindra att man oavsiktlig aktiverar dem. Plastskydden kan dock vara svåra att öppna och speciellt när enheten är i ett fodralet eller om du bär handskar på grund kylan. Dessa mindre knappar är dessutom väldigt små varför det kan vara nog svårt att trycka på dem i vissa situationer. Jag överväger faktiskt att ta bort plastskydden när jag paddlar under kyliga förhållanden eller under skidturer på vintern.

SPOT II är som sagt var konstruerad med minimal vikt och storlek. Till den nya modellen använder jag tre AAA-litiumbatterier i stället för två AA-litiumbatterier till den tidigare varianten. Trots dessa förändringar har funktionaliteten inte äventyrats.

SPOT II är en relativt billig nödsändare men inte så billig att du köper den på impuls. Kostnaden är ca 2 000 kr i inköp av själva produkten plus 1 000 kr per år i serviceavgift.

Sommaren 2010 genomförde jag en lång solopaddling genom norra Yukon i Kanada. Med på turen fanns min SPOT II som jag bar på armen när jag paddlade. Detta var ett mycket smidigt sätt att bära den på. Ungefär som att bära en iPod på armen. På så sätt hade jag den alltid nära till hands och sändaren hade alltid fri sikt mot himlen. En bit in på turen slog jag runt med kanoten i en av forsarna och var mycket nära att råka illa ut. Sändaren hamnade helt under vatten men höll tätt utan problem. Som tur var behövde jag aldrig aktivera SOS-knappen men det kändes ändå otroligt skönt att ha denna möjlighet att kunna tillkalla hjälp.

Jag paddlade på egen hand i tre veckor och behövde bara byta batterier en gång – något som var positivt överraskande. Större delen av turen hade jag dessutom funktionen »spårning/tracking« påslagen. Jag misslyckades aldrig med att skicka ett »OK«-meddelande och jag skulle gissa på att 80-90% av spårningspunkterna kom fram.

På det hela taget är jag mycket nöjd med min SPOT II Satellite GPS Messenger och jag tycker att det både är en vettig och rolig pryl som är lätt att ha med sig vart man än går. Man ska naturligtvis komma ihåg att detta är en pryl som kan gå sönder och som man inte ska förlita sig på som en lösning på allt. Man måste alltid planera sin tur noga och se över riskerna och aldrig bara ge sig iväg utan att ha tänkt efter. Men visst är det en fantastisk extra säkerhetslina att kunna få räddningsinsatser till sin exakta position med en enkel knapptryckning. Och kanske viktigast av allt. Att låta andra veta var man befinner sig och att allt är ok.

Nu är jag tillbaka från min 4 veckor långa expedition i norra Kanada. Det blev en lyckad tur med många spännande upplevelser och massor med filmmaterial. Här kan ni se första delen av Expedition Kanada 2011. Ni hittar alla avsnitten under video i toppmenyn.

Nu är det endast fem dagar kvar tills jag ger mig av till Kanada. Det är en hel del utrustning som ska med och allt måste gås igenom mycket noga innan avfärd. Jag kommer att paddla en uppblåsbar kanadensare av märket Gumotex. Ihoppackad är den inte större än en 80 liters ryggsäck vilket gör den mycket enkel att transportera.

palava

Det är även en hel del elektronisk utrustning som ska med: Systemkamera, videokamera, GPS, telefon och nödsändare. För att slippa massa extra batterier i packningen väljer jag att ladda min utrustning med solenergi istället. En kraftfull men smidig solpanel från Brunton får följa med på turen. Panelen kan antingen fästas på kanoten eller läggas utanför tältet, och eftersom det är midnattsol även i Kanada, kan utrustnigen laddas dygnet runt.

kamerautrustning

I Kanada finns ca 25.000 grizzlybjörnar och ca 400.000 svartbjörnar. Detta ställer krav på människors friluftskunskaper. Jag måste förvara mat och sopor minst 100 meter från tältet för att vara på den säkra sidan. Jag har även med mig pepparspray och knallskott för att skrämma iväg en eventuellt nyfiken björn.

bjornspray_Kanada

Nu ska man inte överdriva riskerna. Björnen är normalt sett ett skyggt djur som springer när den känner lukten av en människa. Ett sunt förnuft och grundläggande friluftskunskaper kommer man långt med.

Den 13 juli beger jag mig iväg på en fyra veckor lång solopaddling genom den Kanadensiska vildmarken. Färden går längs två långa floder (karta kommer) i Nordvästterritoriet, cirka 50 mil utan någon som helst kontakt med bebyggelse eller människor. Det är en av världens sista orörda vildmarker med helt intakta ekosystem.

Utgångspunkten blir det isolerade oljesamhället Norman Wells vid Mackenziefloden. Därifrån lyfts jag med ett litet pontonflygplan rakt ut i obygden till en glaciärsjö långt upp i Mackenziebergen, för att sedan paddla tillbaka. Första veckan kommer jag att lägga ett basläger för att sedan göra vandringar bland bergen. Sen väntar en 16 dagar lång paddling ner till låglandet och Mackenziefloden där jag avslutar min tur.

Kanadensaren, en uppblåsbar Gumotex Palava, är lastad med frystorkat och utrustning för fyra veckor, men jag har tänkt leva av naturen och fiska så mycket det går.

Jag kommer att dokumentera hela expeditionen med både video- och systemkamera, och all elektronik kommer att laddas med hjälp av en solpanel från Brunton. Med på turen finns även en s.k ”Spot Tracker” – en nödsändare som kan följas via kartan som släpps här på bloggen vid avfärd.

Läste nyss på nätet att ett avverkningstillstånd har utfärdats för urskogen i Änokdeltat utanför Sareks Nationalpark. Ett tydligt bevis på att man låter folk utan hjärna få bestämma. Änokdeltat ligger i hjärtat av våra sista vildmarker, bara ett stenkast från Sareks Nationalpark i världsarvet Laponia. Skogarna i och runt deltat anses vara några av de finaste urskogarna i landet med höga bevarandevärden, och dessa har nu skogsstyrelsen givit tillstånd att avverka.

En liten ljusglimt i mörkret är att miljöorganisationerna nu har kallat till upprop för att bevara värdefulla områden som Änokdeltat. Mer än 200 forskare stöder uppropet ”Skydda Sveriges Gammelskog”. Du kan läsa mer på hemsidan: protecttheforest.se. Om du vill skriva på uppropet direkt kan du göra det via den här länken: http://protecttheforest.se/upprop/sv/skriv-pa

Våren 2005 genomförde jag och min bror en väldigt fin paddeltur längs den för många okända Vildmarksleden i norra Jämtland. Turen tog 5 dagar att genomföra och bjöd på medelsvår paddling genom flacka skogs- och myrlandskap med stor vildmarkskänsla. Paddlingen var omväxlande med smala och slingrande åar och vackra sjöar längs vägen. Visst dök det upp ett och annat hus ibland men största delen av turen gick genom fin och orörd natur med ett väldigt rikt djurliv. Vi såg bland annat massor av fåglar, älgar och en hel del bäver.

Det konstiga är att området inte har något som helst skydd i dagsläget, vilket jag tycker är väldigt synd. Tittar man på kartan uppifrån så ser man att Skogsbolagen har lämnat ganska fula ärr på landskapet, men jag tycker fortfarande att området bör skyddas som ett naturreservat. Nu hoppas jag bara att det finns fler som tycker som jag. Om du håller med mig om detta får du gärna sprida det här blogginlägget vidare genom att trycka på ”like” längst ner. Om vi blir tillräckligt många finns det kanske en chans att frågan kommer upp på tapeten hos Naturvårdsverket. Karta och faktaruta om själva paddelturen hittar du längre ner.


Visa Vildmarksleden på en större karta

Faktaruta
Turens karaktär: Paddling på sjö och å.
Svårighetsgrad: Svår.
Från-till: Hammerdal – Ruggan – Länglingen – Strömsund.
Vattenvägen: Längd 60 km, sjöandel 55%.
Lyft: 10- lyft / 0.1-1.0 km.
Stränderna: Skog / Obygd.
Terrängkartan: 702,703,704 (20FSO)

Obs! Detta är kanske inte en tur för nybörjaren. Terrängen är bitvis ganska svår och det är många lyft längs vägen. Turen bör göras mot Strömsund, eftersom det är kraftigt strömmande vatten nästan hela vägen från Hundvågen till Låsjön.

Whiteout vid foten av Akka, 15 mars 2010. Whiteout är en situation där man förlorar sin orientering i snöigt väder. Det finns olika typer av whiteouts, och alla kan potentiellt vara ganska farliga. Eftersom folk har svårt att se och navigera under en Whiteout, är det mycket viktigt att man håller ihop gruppen ordentligt när man vistas på fjället. / Peter

img_2135

Det här äventyret var en förberedelse till Svalbard-expeditionen 2007. Den fungerade som en team building-erfarenhet, där vi lärde känna varandra och vår utrustning som skulle med till Svalbard. För några i gruppen var det en ny erfarenhet att sova ute på vintern och vi lärde oss en hel del nyttiga saker, bland annat vikten av pålitlig utrustning när man är ute i sträng kyla.
Temperaturen sjönk till -30 grader på natten men vädret var oftast klart och fint på dagarna. Vi nådde toppen av Áhkká som var ett av våra mål men tyvärr blev det ingen längre tur in i Sarek som var tänkt från början.

Nedan kan ni läsa min färdkamrats dagbok.

En tuff topp, lättaste vägen
En typisk februarimorgon i Göteborg, d.v.s. grå och ett med fåtal plusgrader, steg jag på tåget mot Stockholm. Första etappen i en resa till norra Sarek vars huvudsyfte var att testa utrustning och deltagare inför ett större äventyr på Svalbard de sista veckorna i mars 2007. Ett test som definitivt var nödvändigt för vissa av deltagarna, däribland jag själv.

Min egen erfarenhet av fjäll och äventyr i kyla var rätt begränsad innan detta. Jag har tillbringat väldigt mycket tid på sommarfjället men vintertid har jag endast två övernattningar i snöbivack med STF som tonåring samt en hel del dagsturer på längdskidor i Funäsdalens fjäll.

Här följer först en liten dagbok från turen och efter det lite tankar och en utrustningslista.

16/2 2007
Resan till Stockholm har gått smärtfritt även om jag är lastad likt en packåsna med min utrustning och en IKEA kasse med prylar som Kristoffer skall ha. I staden på Sveriges baksida möter jag först upp Christoffer som anländer fyrtio minuter efter mig och kommer från Köpenhamn, antar att det är staden på Danmarks baksida även om jag inte har någon aning om vad som ligger på framsidan. Vi äter en lunch och sedan dyker Peter upp, inföding som han är kommer han nog direkt från jobbet. Klockan 16:55 står vi på perrongen där vårat tåg skall avgå 17:00, med oss är även deltagare nummer fyra, Jonas, som ska åka upp en dag efter oss men skickar med sin pulka nu.

När vi når vår vagn är det något som inte stämmer riktigt. Vi har en egen liggkupé och vagnen vi står utanför har bara sittplatser. Högtalarna annonserar:
– tåg mot Kiruna med avgångstid 17:00 står på spår 11!

Vi står på spår 3. Nu måste vi alltså ner för en trappa, under ett spår och upp för en trappa på fem minuter. Kan tyckas lätt men med 3 fjällpulkor, 3 par skidor, 2 IKEA kassar, en 75liters ryggsäck och 3 små ryggsäckar blev det ett rätt så svettigt projekt. Men det gick även om tåget fick vänta tio minuter. Resten flyter på smidigt, Christoffer bjuder på semlor från Vetekatten och en liten avgångsöl vid namn Sarek kommer fram ur min väska.

17/2
Vi kommer till Gällivare i tid, ca tjugo i tio, och möter upp den sista själen på resan, Kristoffer som kommer från jobbet i Pajala. Vår buss mot Ritsem där vi ska påbörja resan går inte förrän 11:30 så vi går till Vetehatten i Gällivare och sätter i oss lite frukost, en smörgås och en semla, jag toppar med ett wienerbröd med banansmak. Det ska laddas innan man ger sig ut i kylan har jag hört.

Bussen kostar 208 kr och är så gott som full. Det är första bussen för säsongen och det tycks vara något särskilt på gång i Kebnats då de flesta passagerare består av barnfamiljer och blir mottagna av scooters med pälsiga passagerarvagnar. Efter Kebnats är det bara vi fyra kvar samt en tysk som tydligen planerar att vistas i Sarek i två veckor.

Väl i Ritsem så börjar packning av väskor och pulkor, jag ser rätt snabbt att jag och Kristoffer är överlastade. Vi lyckas inte hålla utrustningen till ett kolli utan måste ha två väskor, den ena på den andra. Vi ser ut som lätt lastade himalayiska sherpor i kombination med Bambi på hal is. Obalanserat och flåsande tar vi oss ner till Akkajaure som vi ska korsa innan vi slår läger för natten. Efter en snabb ompackning har jag flyttat den lilla väskan till magen istället, det ger något bättre stabilitet men är fortfarande tungt. Inser lite bistert att jag borde ha testat detta på något sätt när jag fick veta att mina och Kristoffers pulkor inte skulle hinna fram i tid till denna resa.

Vi ger oss ut över isen ungefär klockan fyra, Christoffer och Peter först, jag och Kristoffer efter i det tempo vi klarar. Till skillnad från de andra har jag inte vallningsfria skidor och min vackra stil på skidor utgör största möjliga energi till minsta möjliga rörelse. För att komma någon vart så är det att dra sig fram på stavarna som gäller.

Pa_isen

Mörkret faller och förtruppens pannlampa skymtar i mörkret ibland, jag sätter själv på min för att se var scooterleden vi följer över isen är någonstans. Kristoffer kommer med uppmuntrande tillrop emellanåt även om han är rätt sliten han med. Mina muttrade svar till trots är jag tacksam att håller mitt tempo och inte far iväg, det hade varit psykiskt frustrerande.

Känns inte som det är värt att beskriva resten av skidandet denna dag, lärdomen var dock att om du vet med dig att underlaget kommer vara mestadels flackt och jämnt så sparar en pulka mycket energi.

Klockan nio på kvällen ser vi små kvistar och grässtrån, vi är över, jag tror det är ca 14 km till stället för vårt första nattläger. från Ritsem. Fast det känns lite avlägset med 14 km på fem timmar. Antingen var det kraftigt bakhalt, konditionen mycket dålig eller så var det längre. Vi tar oss i alla fall inte hela vägen till vårat tänkta basläger eftersom mörkret gör det svårt att lita på att vi är rätt. Tacksam för det är jag.

Christoffer drar igång bensinköket och börjar smälta snö och vi andra börjar med tälten. Jag och Kristoffer inser rätt snart vad snöpinnar till tältet är bra för. Improviserande med stavar, skidor och björkris får duga och vi har ett vindskydd för natten åtminstone. REAL turmat i orange förpackning kommer fram och kokt snö hälls över. Kristoffer använder sig av blå bands mer komplicerade version som blir mer komplicerad när vi får reda på att titankastruller inte lämpar sig för att blanda mat i. Det blir en något mer hårdsmält variant för Kristoffer som blandar i tallrik och låter det mjuka sig så mycket det går innan det blir för kallt. Vilket innebär ca 3minuter när det är -15 grader.

Av någon anledning har Kristoffers pannlampa lagt av trots nya batterier, vet inte vad det är för märke men ska ta reda på det så att jag inte råkar köpa en sådan någon gång. Sömnen faller som en slägga i fontanellen när jag krupit ner i sovsäcken.

18/2
Vaknar långsamt vid åttatiden och känner mig utvilad men lite stel, humöret är på topp i alla fall, nyfiken på hur allt ser ut i dagsljus. Jag petar på den svarta klumpen som ligger bredvid mig tills den börjar röra på sig och Kristoffer rödskäggiga ansikte tittar fram mellan lagren av försvarets dubbelsovsäck: – God morgon!

Insidan av tältet är täkt av ett lager djupfryst utandningsluft. När ytterkläderna ska på så faller ett lätt snöfall inne i tältet. Fördelen med många minusgrader är att inget blir blött. Christoffer ger oss en kurs i hur ett bensinkök fungerar och vi sätter igång att smälta frukostsnö till våra frukostblandningar.

Vid tiotiden så river vi lägret i ett lätt snöfall och vind. Christoffer drar i förväg mot vårat tänkta basläger en bit upp i deltat vid Ahkkamassivets fot. Han ska se till så att Jonas får GPS-koordinater för att kunna hitta oss när han ska över sjön i mörkret framåt kvällen.

Peter är klar först och följer i spåren av Chris (tror jag kallar han för det i fortsättningen, blir förvirrande med två Kristoffers) för att hålla värmen. Strax efteråt följer jag och Kristoffer de igenblåsta spåren, vi har fått utpekat vart vi ska så det är inga större bekymmer. Efter knappt tio minuter slänger jag stavar och väskor i ett raseriutbrott fullt av ord som jag besparar läsaren här. Jag tar ett steg fram och glider två bak, tappar balansen i ett kör och uppvisar en hel del inte så karaktäristiska drag för en friluftsromantisk människa. Jag ber Kristoffer fortsätta utan mig medan jag sätter på stighudarna på mina skidor. Sagt och gjort, ännu en lektion i fjällvett, det går tio gånger bättre, ett steg ger en meter i vägvinst och jag är snabbt ikapp.

Det är härligt att åka skidor när det flyter, jag kan till och med njuta av vinden och snön runt mig och ser på de gamla björkarnas förvridna stammar. Jag ser hur vi tar oss fram i ett vindblåst stenigt nerfryst delta. Jag skymtar de andra mellan snöbyarna och tar mig dit. När jag kommer fram till Peter ser jag att han tagit av sig skidorna och är nere till midjan i en snödriva med pulkan efter sig. Framför honom står Chris och fotar, han har lämnat sin pulka vid lägret och far fram mellan oss andra med lite uppmuntrande tillrop och en liten kamera.

JAg_vid_Akka_2

Till baslägret var det ingen lång sträcka och tälten är resta runt ettiden. Vi äter lunch och rekar runt i området och fotar och njuter av att flyga fram utan packning. Vädret klarnar och temperaturen sjunker, fjällvärlden visar sig från sin vackraste sida, vit, böljande och karg.
Chris berättar fjällhistorier och beskiver morgondagens topplaner. Emellanåt tittar han ut över sjön och tänder sin pannlampa. Vid sextiden får han svar utifrån sjön, Jonas är på väg nu. Vi tar lite mörkerbilder på lägret och äter kvällsmat. Klockan åtta har jag och Kristoffer åter slutit våra kokonger och somnat. Vi missar ankomsten av Jonas någon gång runt nio tio på kvällen.

sarek-07 049
Upplysta tält vid foten av Akka

19/2

Återigen pigg och utvilad vaknar jag vid halv sju, det är tjockt med frost inne i tältet. Frukost och tillverkning av lunchpaket inför toppturen idag. Kristoffer sätter på sina stighudar, mina sitter på sedan dagen innan, vi hälsar Jonas välkommen. Han ser lite trött ut, med all rätt, men verkar glad. Det går inte så bra för Kristoffer och hans hudar men klockan nio är vi iväg. Chris far fram och tillbaka som en fårhund, han verkar ha ett outtömligt förråd av energi och tålamod, och skrämmer vid ett tillfälle upp en snöhare.

Solen skiner och Akkamassivet sträcker upp sig i motljus, i mitten ur vår synvinkel syns Borgtoppen. Den är döpt efter fjällfotografen Borg Mesh som var en av de första att fotodokumentera fjällvärlden. Hans utrustning vägde ca tjugo kilo i motsatts till min Nikon på ett halvt kilo.

Till vänster om Borgtoppen ligger Ahkkas stortopp som vi ska bestiga, i början är den skymd bakom Majklumpen (tror den heter det, rätta mig om jag har fel).
Båda Kristoffrarna har problem med sina hudar och för Pajala killen har den lossat helt på ena skidan. Något som inte är kul har jag lärt mig under tidigare dagar. Men han fortsätter stoiskt även om han ställer ifrån sig skidorna ca tvåhundra meter tidigare än oss andra. För mig går det utmärkt, jag kan njuta hela tiden och känner på hur det ska kännas att vistas här.

Efter att vi ställt skidorna så börjar en brant klättring av randmoränen till glaciären i massivets mitt. Det är en krävande klättring och pjäxorna måste sparkas in för varje steg.

Min metod blir att gå hundra steg och sedan vila medan jag räknar till hundra. Fram på slutet blir det femtio steg istället. Uppe vid glaciärkanten står Chris med en gigantisk påse med Ahlgrens bilar, något som blev ett av hjälpmedlen för att lyckas med detta projekt.

sarek-07 068
Ett hundratal höjdmeter avklarade. Det totala antalet höjdmeter från basläger till topp är ca 1400 meter.

När vi knyter in oss i repet inför glaciärvandringen så säger Peter att han inte mår så bra och att säkraste för honom är att återvända till lägret. Jonas tar följe med honom. Planen är att ta sig över glaciären, upp på kammen som förbinder Borgtoppen och stortoppen, vidare upp till toppen, fotografera, ner igen till skidorna och äta lunch. Jag är redan hungrig men ska vi upp till toppen innan det blir mörkt så bör vi ge oss av nu.

Uppe mot randmoränens kant tilltog vinden i styrka. I repet leder Chris, sedan jag och sist Kristoffer. Ute på glaciären blir sikten åt alla håll fantasisk. Ahkkajaure i norr och Ahkka och Borgtoppen i söder, i cirkelglaciärerns mitt står vi. För mig har toppar en attraktion när jag närmar mig dem, det är som om gravitationen från dem drar i mig. Trampa, trampa, trampa, vi är framme vid kammen.

sarek-07 074

Med hjälp av alpinistyxan så tar vi oss upp för den snöiga branten. Uppe på kanten så åker stegjärnen på, fingrarna stelnar snabbt i de kalla vindbyarna och känslan uppe på kammen är mycket luftig.

Vidare upp för kammen, Borgtoppen bakom ryggen är ungefär fyrtio meter lägre än stortoppen, ett bra riktmärke på hur långt det är kvar. Toppen drar och kroppen stretar emot. Ibland tar energin helt slut och vi måste stanna. När Chris tycker att vi stannat länge nog viftar han med jättepåsen med godisbilar. Frasiga, goda, energirika godisbilar, och ytterligare steg tas mot toppen.

För mig ger bestigningen samma typ av känsla som en tuff match i stickfighting eller ett längre brottningspass. Jag tror det belöningssystemet med endorfiner som matar på, det känns skönt.

Plötsligt är vi där, det går inte att komma högre, toppen bereder ut sig och är rätt stor så det är lite förvirring innan vi bestämmer oss för var högsta punkten är. Antiklimax.
Ahkka toppen ser likadan ut som Kebnekaise de två gånger jag varit uppe på den, den ser likadan ut som Galdhøpiggen när jag var där. Sikten är ungefär tre meter och har färgen av utspädd mjölk. Ett kort vill jag ändå ha, men vinden har täckt min dragkedja på jackan med snö och is, med mina stela fingrar lyckas jag inte få upp den. Jag har kameran under jackan för att skydda den, nog är den skyddad alltid. Chris filmar lite och tar fram sin kompaktkamera, så några bilder ska det finnas. Kristoffer mumsar bilar för fullt och jag tuggar på en knastrande bil och är faktiskt rätt nöjd för att vi kom upp även om det inte blev som tänkt, det blir det aldrig.

Pa_toppen
Jag och Chris uppe på toppen av Ahkka, det är mestadels vitt.

Nerfarten går fort, Chris vill att vi ska ha kommit förbi de svåra partierna innan det blir alltför mörkt, en god tanke. Stegjärnen slukar meter efter meter och på kort tid så står vi nere på glaciären igen. Nu får Kristoffer gå först med den enkla beskrivningen att följa minsta motståndets väg, det går inte att gå fel. Jag följer repet som leder till Kristoffer som leder oss över jökeln i skymningen.

Efter glaciären knyter vi ur oss och tar nedfarten till skidorna, jag och Kristoffer har glömt pannlampa, amatörer som vi är. Vid skidorna utlyser jag matpaus, jag är utsvulten. Med mig har jag några tunnbrödsrullar med djupfryst makrill i tomatsås som jag delar ut. Önskar att jag haft samma förmåga att få brödet och fisken att räcka likt en annan kille som också delade ut denna föda. Det har jag inte men det känns bättre att fortsätta nu, klockan är ca sex. Vi fortsätter med stegjärn på och bär skidorna, att åka här skulle vara dårskap bland stenar och mörker.

Jag följer Chris lampljus på tjugo meters håll, det var en häftig bestigning. I mörkret ser jag den branta ravinen skymta på höger sida. Jag håller stadigt i skidorna och sätter lugnt den ena foten framför den andra. Utanför min lilla bubbla av förnöjsamhet känner jag en viss smärta i mina fotknölar och tår, ignorerar. Jag frågar Chris om han känner sig säker på vägen och får svaret:
– självklart.
Bra tänker jag och går in i bubblan igen, vi är snabbt framme.

I lägret bjuder Peter på vatten och berättar om de kulinariska äventyr han och Jonas ägnat sig åt. Det var mycket omtänksamt av Jonas att hjälpa till med denna avlastning av Peters packning. Han ska åka imorgon eftersom han ska vara på jobbet på torsdag, tyvärr. Själv tar jag varma koppen, blåbärssoppa och stensomnar. Drömmer konstiga saker om Transformers och konstigheter.

20/2
Vaknar klockan åtta och får syn på de största iskristallerna hittills inne i tältet. Jag krumbuktar mig ur sovsäck och tält, när jag sätter på mig strumpor ser jag att det har skavt hål på fotknölarna. Av någon anledning hoppas jag att det inte ska göra ont om jag blundar för det. Jag stapplar iväg till de andra i hårda djupfrysta pjäxor, men tänkeratt det nog blir bra bara fötterna får värmt upp det stela lädret. Jag hör mig för om dagens planer med förhoppning om att ta det lugnt men får reda på att vi ska bryta lägret för att ta oss in i norra Sarek. Drar en suck inombords men inser att det är helt rätt om vi ska kunna komma dit i ett lugnt tempo. Peter ger sig av mot Ritsem och sitt arbete, vi äter frukost och bryter lägret.

Vi kommer nog hundra meter sedan inser jag att jag måste göra något åt mina fötter. Börjar inse hur korkad jag varit som inte följt rådet jag brukar ge alla andra när det gäller att gå i fjällen, tejpa alltid fötterna i preventivt syfte om du inte är helt hundra på att du slipper skavsår. Chris rotar fram sin Leucoplast, det visar sig att limmet inte är så bra i tjugofem minusgrader, han lägger rullen med sårtejp i innerfickan för att tina. Jag rotar i min necessär efter compeeden jag vet att jag stoppade ner. Hittar packet men ser då att jag tagit liktornsplåster istället för de större skavsårsplåstren. Vi fortsätter och efter ett tag har tejpen tinat, vi tejpar och jag skyddar även knölen med en filtring, men skadan finns redan där. Den blir i alla fall inte värre nu.

Vi tar oss över en mindre sjö söder om Ahkkajaure och där tar vi lunchpaus. En kille på scooter dyker upp och frågar om vi sett några rovdjursspår. Han säger att han får tvåhundratusen av staten om han lyckas lokalisera lo med unge. Han pratar lugnt och norrländskt på ett sätt som nästan är karikatyrlikt, lugnt och sävligt med långa pauser. Efter ett tag kör han vidare. Chris rotar fram sin vindsäck som alla testar med stort nöje, det är faktiskt en avsevärd skillnad i temperatur och komfort med en röd påse över huvudet. Lunchen slinker ner och består av lite soppa, knäckebröd och värktabletter. Jag fattar ett beslut med tre avgörande faktorer. Ett, smärtan är inte något jag vill gå vidare med i tre dagar. Två, infekterade skavsår skulle kunna äventyra Svalbard för min del. Tre, det finns en möjlighet att avbryta, vi har nämligen rört oss parallellt med vägen idag. Jag säger att jag kan ta mig över sjön till vägen och bussen själv, men det vill de andra inte veta av, så de lägger om rutten för att följa mig till vägen. Ingen Sarek för någon alltså.

sarek-07 083
Mina associationer sträcker sig åt Monty Pythons ”Quest for the holy grail” håll.
– Sir Robin bravely ran away

Nattens läger blir ute på en udde i Ahkkajaure som ligger fint i lä. Lite Ipren och Diklofenak och en kopp kaffe med en liten skvätt av Mcleods rökiga i och en påse frystorkat. Sover gott gör jag i alla fall.

21/2
Kristoffer vaknar med smärta i sin gamla ”krigsskada” (ramlade på rollerblades en gång i tiden) efter att burit tungt i väskan. Själv inser jag att jag måste göra det jag oroat mig för att göra i minus tjugofem rätt länge. Utan detaljer kan jag säga att det gick bra och känseln i skinkorna återkom rätt snabbt.

Det är en kall och blåsig dag, och solen skiner, utsikten mot Ahkka är fantastisk och vi förstår vad Chris menar när han säger att Ritsem är den fulaste fjällstationen men har den finaste utsikten. Kristoffer säger att han också behöver fatta ett beslut om han ska fortsätta eller inte när vi kommit över sjön. Jonas drar sig till minnes doktor Albans gamla låt, tio små moppepojkar, tragiskt men sant.

Att ta sig över sjön är görs i ett svep eftersom det blåser ganska hårt och kylan biter, jag lyckas halta på skidor vilket känns som en ny grej. Nåja, för mig görs det ett i svep, Chris far fram och tillbaka och fotar lite, blir nog rätt bra bilder kan jag tänka. Efter fotningen håller han sig rätt nära mig och mitt stapplande sist i ledet, det är lite lättare att jobba på när jag inte känner att jag är sist, någon psykologisk effekt som underlättar.

På andra sidan sjön bestämmer sig Kristoffer för att följa med mig, han vill inte riskera sin axel inför Svalbard utan avbryta medan tid är. Känner viss tacksamhet över att inte behöva vänta på bussen själv samtidigt som jag tycker det är synd att han också måste bryta. Jag tycker det är synd att de andra två inte får ta sig till Sarek och tycker extra synd om mig som länge drömt om att se Sarek vintertid. Men tärningen är kastad och Rubicon är en snötäckt uppförsbacke.

Jag och Kristoffer blir sedan belönade med tur på tur. Uppe på vägen blockerar en sopbil som glidit av vägen all framfart och där står en bil och väntar på att komma förbi. Vi får värma oss i baksätet. Plogbilen kommer samtidigt med bussen så vi slipper stå ute och vänta. Bussen körs av Kjell som visar sig vara en riktig samarit, han sätter på kaffe och bjuder på kakor, hjälper oss att hitta övernattning på till bra pris på Gällivare Bed and Breakfast och kör oss dit med bussen.

Detta avbrutna äventyr slutar med varsin hamburgare och ett par (ungefär) stora stark på O’learys i Gällivare. Smakade riktigt bra men jag kan inte låta bli att tänka hur gott det skulle vara om vi varit ute i ytterligare två dagar.
Jo, just det! Som ett litet PS kan jag ju nämna att när bussen vi åkte med till Ritsem (samma som vi åkte med till Gällivare, vi hoppade på den åt andra hållet bara) kom fram, så kommer Chris och Jonas farande som två vasaloppsåkare upp till fjällstationen. Snacka om att vi blev förvånade. De skulle egentligen mot Suorva men motvinden blev för tråkig så de åkte åt andra hållet istället. De fick kaffe och kaka som uppmuntran.

En del saker blev ju dyrköpta erfarenheter på denna resa men det var ju lite tanken också. Christoffer, Peter och Jonas är rätt så erfarna snöfarare vilket känns tryggt. Tyvärr har jag insett att jag inte hör till denna skara, men någonstans måste man börja. Trots umbäranden så var resan övervägande bra och det känns som att vi är ett stabilt och jordnära gäng. Så jag hoppas att avhoppet inte har lett till alltför mycket tvivel bland de övriga. Det var ju som sagt bättre att det hände nu än på Svalbard där det stora äventyret skall ske.

Mina två största fel jag gjorde var att jag inte tejpade fötterna innan jag gav mig ut, när jag visste att pjäxorna var helt nya och att jag inte hade några skor att byta till i läger, och att jag inte skalade ner packningen hårdare när jag visste att inga pulkor skulle komma. Med facit i hand så var det en del saker som aldrig användes och som tog onödig plats. Övriga saker att tänka på följer:

– På med stighudar tidigt om det är bakhalt, ingen mening med att kämpa mot det, skidorna funkar ändå mest som snöskor när man går med tung packning.
– Vattenflaska i plast är meningslöst i sträng kyla, bättre med två termosar.
– Mycket smågodis lättillgängligt, det går åt.
– Gärna fyra säsongers tält, de får mindre kondens när det är kallt.
– Tumvantar, mina trefingervantar som jag har när jag åker bräda gav rätt kalla pekfingrar emellanåt.
– Mössa med öronlappar, frostskadorna på mina öron håller nu på att läka.
– Kontrollera sjukväskan innan turen.
– Ät en stadig frukost, lunch och middag. Det är mycket svårt att få i sig för mycket energi.
– Håll humöret uppe och kom ihåg att det är ett äventyr och semester när det går trögt. Om det gör ont däremot, är något fel. Försök åtgärda fort.
– Att ha matolja eller smör, typ två tre matskedar, extra i turmaten låter smart när vi ska vara ute i sexton dagar.
– Dubbla strumpor, tunna underst och tjocka utanpå, på samma sätt som resten av plaggen på kroppen.

Om att ge upp
Det är ingen skam att snu, säger norrmännen. Det är väl sant men det är snöpligt när det beror på egen klantighet/obetänksamhet. Särskilt när andra blir lidande av det och måste avbryta. Vad gäller mig så vet jag att jag skulle ha klarat ytterligare tre dagar men upplevelsen skulle ha varit förstörd och mera bestå av svordomar och pillercocktails. Känns onödigt inför Svalbard, som jag ser fram emot väldigt mycket. Största problemet där kommer nog att vara att jag kommer att sakna Anna. Men vi har klarat det förut och lite saknad är bara nyttigt ibland. Jag kommer inte att avbryta på grund av det i alla fall.

Kylan
Det sticks i fingrarna, tårna är bortdomnande, den blottlagda huden i ansiktet bränner likt en solsveda och minusgraderna kommer krypande genom skalplagg och underställ. Ändå måste väskan knäppas upp, tält knytas, kök monteras, stegjärn snöras och sovsäcken måste lämnas på morgonen. Det gäller att minnas att värmen kommer tillbaka, Jag blir varm igen, bara jag fortsätter. Se bara till att det inte gör ont när det blir varmt igen, kan vara illa.