Sunrise Over Snow Covered Trees in Yellowknife

En fungerande och väl utprovad utrustning gör vinterturen enklare, lättare och lite bekvämare.

Kläderna är den mest avgörande och avslöjande delen av utrustningen. Olika yttre omständigheter ställer förstås olika krav på kläderna. En grundregel gäller dock överallt: använd aldrig bomull i inner- och mellanlager! I kyla är bomullens absorbtionsförmåga och kylande effekt förödande.

Naturmaterial som ull och dun har egenskaper som passar i många sammanhang och som samspelar väl med kroppens sätt att fungera. Konstmaterial som fleece har bra fukttransport och värmeförmåga.

Designen är också viktig, speciellt i kalla klimat. En tajt passning och en form som följer kroppen håller fryspunkten längre bort från kroppen. Balanspunkten mellan att frysa och svettas i kallt klimat är ofta hårfin, men det gäller att lägga sig så nära den som möjligt. Ett vanligt misstag är att man klär sig för varmt när man är aktiv.

Fötterna är ett särskilt ömtåligt kapitel. Kängorna/pjäxorna ska förstås vara väl ingågna. En fuktspär längst in hindrar skor och strumpor från att bli fuktiga inifrån. kängor/pjäxor med löstagbar innersko som kan torkas är också bra.
På längre turer är det inte möjligt att bära med sig många ombyten – det blir helt enkelt för tungt och skrymmande. I kalla trakter kan ett torrt ombyte vara en överlevnadsfråga. Med blöta kläder är det snarare tur än skicklighet som gör att du klarar dig ända fram i sträng kyla.

Vilka prylar som behövs för övrigt beror förstås på vilken typ av vintertur det handlar om, klimatet, transportsättet osv. Gemensamt är dock att utrustningen ska vara väl inprovad, ingången och testad. Vikt, kvalitet/hållbarhet och passform är de viktigaste ingredienserna i valet av en fungerande utrustning. Ibland är kompromisser nödvändiga, men låt dem aldrig gå ut över säkerheten. Att läsa utrustningslistor ger ofta bra ideér och information.

Vintern 2016 genomförde jag en vintervandring med snöskor genom Ekoparken Karhuvaara utanför Gällivare i Lappland. Det är få platser som har så mycket gammal barrskog och rikligt med höga naturvärden. Skogsklädda berg kuperar parkens mitt, men här finns också vidsträckta myrar, små sjöar och bäckar. På sommarens myllrar de av liv och bjuder på fågelprakt och bär.

Ekoparken är bildad av det statliga skogsbolaget Sveaskog, i syfte att bevara den biologiska mångfalden och främja friluftsliv. Men, en ekopark är inte lika skyddad som ett naturreservat, utan skogsbolaget kan fortfarande bedriva skogsbruk på delar av marken. Sveaskogs ekoparker är också betydligt större än de flesta naturreservat, eftersom kriterierna säger att de ska vara minst 1000 hektar. Karhuvaara är på drygt 20 000 hektar vilket är ungefär lika stort som Stockholms kommun. Parken sitter delvis ihop med ett större naturreservat som heter Lina Fjällurskog. Tillsammans bildar de två områdena ett mycket stort vildmarksparadis med fin gammal barrskog och ett rikt djurliv.

Karhuvaara Ekopark är inte utmärkt på Lantmäteriets kartor så det är förmodligen få människor som känner till den.

I filmen får ni följa min färd genom Karhuvaaras vildmark. Jag visar bland annat hur det är att vandra med snöskor, hur du kan övernatta under tarp på vintern, hur du kan utnyttja stora granar som vindskydd, hur du hittar torr ved på vintern, vilket turgodis som funkar bra med mera. Hoppas ni får en trevlig filmstund.

ParlalvenBanner_Karhuvaara

Nu är jag redo att släppa lite nya filmer från mina äventyr. Först ut är filmen från Karhuvaara och Linas fjällurskogar, där jag vandrade på snöskor i en vecka. Den släpps på Youtube den 23/11.

Golden sun beams streaming through idyllic wilderness pine forest panorama

Vilse handlar om det enkla men nödvändiga – att tända en eld, navigera med karta och kompass eller tälja en sked. Viktig kunskap som tyvärr håller på att falla i glömska.

I Vilse får du träffa människorna som kan sånt där eller som spenderar mycket tid i naturen.

I det första avsnittet får ni möta överlevnads- och friluftsexperten Johan Skullman. Där pratas det bland annat om principer för överlevnad, grundkunskap inom friluftslivet och överskattade friluftsprylar.

Avsnittet berör även friluftsvärldens prestationskultur och vad som händer i framtiden i friluftsbranschen.

Johan har 30 års erfarenhet från försvarsmakten senast som major med fokus på överlevnadsfrågor. Idag jobbar han med produktutveckling och testning på bland annat Fjällräven, Morakniv och Hestra Gloves.

Vilse kommer varje torsdag och finns där poddar finns, sök efter Vilse.

http://vilse.co/

”Jag skulle inte kalla Vilse en friluftspodd, friluftsliv är något vi gör och möts i. Det är en del av Vilse men det budskapet är snarare att vi inte ska glömma bort kunskap och nöjen som varit viktiga för oss i tusentals eller till och med miljontals år. Det kan vara allt från hur man gör upp en eld till materialkunskap om kläder eller trä.

Vilse är ingen retro-flört utan en påminnelse om och en kanal så att vi lyfter traditionell kunskap

Mitt budskap är också att fler borde vara ute mer! Friluftslivet består idag till stor del av människor i snabba jackor, men friluftsliv är ingen tävling eller materialsport.
En promenad i ett nära naturområde är lika mycket värt som att bestiga ett berg i alperna. Jag vill slå ett slag för den nära naturupplevelsen. Att göra en upp en eld eller att dra upp en abborre i närmsta vattendrag.

Där tycker jag du Peter gör något bra – som förklarar och hjälper nybörjare på ett proffsigt och ödmjukt vis.” /Nils Grundberg

kompisar

Det är extremt ovanligt. Men i de finska skogarna har det hänt att en varg och en björn har blivit vänner och umgåtts tillsammans, delat mat, suttit och spanat, gett varandra ett och annat tjuvnyp och lekt tafatt. Naturfotografen Lassi Rautanen satt och spanadefrån sitt gömsle bara någon mil från den ryska gränsen vid Kuhmo tio dagar i följd och kunde dokumentera den unga varghonans och björnhannens nära relation. Området är rovdjurstätt och förra året sökte sig drygt ett tusental besökare från ett trettiotal länder till baslägret vid Kuikka för att fotografera vilda djur. Lassi Rautanens egen teori till varför det omaka paret tyr sig till varandra är att båda blev lämnade som ungar och har bildat lag för att överleva. Oavsett orsak så verkar det fungera. Vargen och björnen sågs till och med dela mat under hans vistelse i gömslet. Han förstod direkt att han hade hittat den perfekta fotostoryn.

Foto: Lassi Rautanen

Packrafting_fiske_vildmarksliv

Hösten är en bra tid för gäddfiske. Många båtar åker upp på land och du kan ha samma vikar nästan helt för dig själv.
Dessutom är det vackert så det nästan gör ont, när löven ändrar färg och solen lyser upp de vajande vassruggarna. Där nånstans väntar gäddorna. Alla platser med vass är intressanta, men prova gärna även kanter där det snabbt går från grunt till djupt. Använd gärna ett sjökort, digitalt eller i pappersform, oavsett om du fiskar från land eller båt. Då hittar du lätt dessa platser där en grundklack snabbt löper ner mot djupare vatten. Och håll koll på bortflyende småfiskar i ytan, som löjor. Det kan betyda stor, jagande fisk där under.
Ytterligare en viktig detalj är att använda ett par bra och välsittande polaroidglasögon. Höstsolen står lågt och ljusskenet faller ofta in under kepskanten. Med polariserande glas är det lättare att upptäcka grynnor om du fiskar från båt och efterföljande fiskar som hänger på utan att hugga. Platser med ”följen” är alltid värda att fiska av ordentligt. Byt gärna bete eller variera farten så kanske just den fisken till slut bestämmer sig för att bita.

Tre tips för ett effektivare gäddfiske

1. Lär dig dina beten
Välj ut ett fåtal beten du verkligen gillar att fiska med och lär dig hur de fungerar och beter sig. Det kan vara viktigare att fiska rätt med ett bete, än att hela tiden byta till en annan färg eller storlek.

2. Växla tempo
Fiska omväxlande snabbt och omväxlande långsamt. Du kan aldrig veva ifrån en gädda, men i takt med att vattentemperaturen faller kan det ibland löna sig att fiska hem betet långsamt. Då kan det även krävas ett lättare eller ”svävande” bete som inte sjunker så fort.

3. Testa svart
Många fiskare undviker svarta beten, men i höstskymningen är det en perfekt silhuettfärg som syns väldigt väl mot himlen.

Casstrom_lars_falt_knife

I veckan har jag varit ute och känt på en ny kniv från Casström, utvecklad tillsammans med buschraftgurun Lars Fält. Det är en mycket fin och kraftfull kniv som ligger skönt i handen. Kniven känns allsidig och storleken idealisk för generellt vildmarksbruk och längre expeditioner.

Knivbladet är tillverkat i tjockt Böhler K720 verktygsstål, som är ett starkt oljehärdat verktygsstål med hög kolhalt. Den har typen av blad är starka samtidigt som det är lätt att vässa. Nackdelen är att det rostar lätt, men är man bara noga med att torka av bladet efter användning och oljar in det om man ska vistas i fuktiga miljöer är det inga problem.

Kniven har fulltångekonstruktion, dvs att bladet går hela vägen genom handtagets fulla bredd och längd. Detta gör kniven mycket tålig och även om skaftet på något sätt skulle skadas kan kniven fortfarande användas utan problem. Skaftet är tillverkat av masurbjörk som är behandlat med linolja. Fodralet är tillverkat i vegetabilgarvat läder.

Vikt: 175 gram
Längd: 23 cm, blad 11,5 cm

Lars_falt_Knife_casstrom_inivildmarken

Bakgrund till Lars Fält-kniven
Lars Fält har under sitt liv använt många olika knivar och testat hur dessa fungerar i vildmarken. Lars konstaterade tidigt att en klassisk Finnsk puukko-design hade många fördelar, men att en fulltånge-konstruktion är ett måste om kniven skall vara fullgod som överlevnadskniv. Lars filosofi är att en kniv måste man kunna lita på och robot-tillverkade knivar eller knivar med stål som lätt flisar ur eller bryts är inte tillräckligt pålitliga. Vid Bushcraftfestivalen i Gottröra 2016 träffades David Cassini Bäckström från Casström och Lars Fält och kom på idén att arbeta fram en kniv tillsammans. Kniven är till stor del baserad på en kniv Lars tidigare tagit fram med Kaj Embretsen många år tidigare men med vissa modifikationer såsom den skandinaviska slipningen för att enklare kunna tälja och skaft i masurbjörk som är ett av Lars favoritmaterial.
Istället för en helt handgjord kniv som skulle bli mycket dyr är detta en så kallad ”semi-production knife” där processer som kan göras effektivare industriellt sköts med moderna maskiner men där montering, slutlig slipning och finish görs för hand. Efter ett antal skisser och prototyper blev designen fastställd och resultatet är tveklöst en enastående kniv.

Kniven finns att köpa både på Naturkompaniet och på Casströms hemsida

Klippningen har tagit lite längre tid än planerat men till hösten ska nog nästa film vara klar. Den här gången från en vintertur genom Karhuvaara. Det kommer även en ny film från sommarens äventyr.

/Peter

I går blev det ett spontant mikroäventyr till Törnskogens naturreservat i Sollentuna. Området ligger i nordöstra delen av Sollentuna och sträcker sig in i Upplands-Väsby kommun. Här finns fin gammal skog att vandra i, både hällmarkstallskog och granskog. Naturen är kuperad och man får en vacker utsikt från de högsta hällmarkerna. Ner mot Norrviken sluttar det brant och den otillgängliga terrängen här har hindrat skogsbruk. Därför finns det på flera ställen längs med Norrvikens strand avsnitt med urskogsliknande skog. Strandremsan kantas av alar och här kan man t.ex. få syn på bävrar.

Syftet med den här kvällsutflykten var att hitta en bra tältplats som jag och min äldsta son Isak kunde övernatta på. På kartan hade jag sett en liten klippavsats med gles tallskog som såg ut att bli perfekt. Så, jag begav mig till Norrviken, slängde i packraften och paddlade över till Törnskogen. Det var en sån där härligt ljummen sommarkväll med mycket dofter i luften. Solens sista strålar målade himlen röd och det kändens riktigt skönt att få komma ut i naturen sväng.

Skuleskogen_inivildmarken

I fredags bilade jag och min bror upp till Höga Kusten för att vandra ett par dagar i Skuleskogens Nationalpark. Sist vi gjorde något äventyrligt tillsammans var för tolv år sedan, så den här helgen var verkligen efterlängtad.

Om Skuleskogen Nationalpark

Skuleskogen_gammal_granskogSkuleskogen är en av kustlandets få återstående storskogar. Här kan du vandra i dagar, njuta av frodiga bäckskogar eller gå ut på de karga hällmarkerna och hänföras av de mäktiga vyerna. Trots att Skuleskogen berördes av omfattande avverkningar under 1800-talets senare hälft ger många av nationalparkens skogsmiljöer idag en känsla av urskog och vildmark. Här finns ett rikt djurliv med bland annat bäver, gråsäl och brunbjörn. Fåglar finns det också gott om, rödlistade hackspettar, tranor, havsörnar mm.

Bildad: 1984
Storlek: ca 3000 hektar
Unikt: Spår av landhöjningen, storskog, rikt djurliv.
Läge: Örnsköldsviks och Kramfors kommuner i Västernorrlands län.

Vi utgick ifrån Friluftsbyn som är en inspirerande stugby och camping precis vid foten av Skuleberget. Här har man Skuleskogens Nationalpark och havet precis runt knuten, vilket gör Friluftsbyn till en perfekt bas för många olika aktiviteter i Höga kusten-området. Det är också en trevlig plats att bara hänga på om man vill träffa likasinnade.Friluftsbyn_inivildmarken_Peter_Persson
Här kan man t ex välja att bo i små friluftsbodar som är byggda i ett samarbete med några av Sveriges främsta friluftsföretag. Det finns nio bodar och jag fick bo i Gränsfors bod, som är inredd med yxor på väggarna :-)

Vår vandringsrutt

Nationalparken har tre entréer. Vi startade i entreé syd och gjorde en rundvandring genom Skuleskogens mest spektakulära miljöer. Från den här entrén når man t ex det berömda Slåttdalsberget med Slåttdalsskrevan ganska snabbt.

Vandringen var mestadels lätt då vi följde en väl markerad led, men terrängen var bitvis ganska brant och det kändes i benen vid dagens slut.

Karta_Skuleskogen
De röda punkterna visar var vi stannade till

Entreé syd – Slåttdalsberget

De första två kilometrarna vandrade vi på en slingrande stig genom högstammig granskog. Överallt fanns gamla stora granar och mycket död ved, både stående och liggande. När vinden svepte genom skogen gnisslade och knakade det i träden. Det var verkligen avkopplande att vandra i den tysta skogen. Plötsligt insåg man hur en riktig skog ska se ut, inga monotona gran- eller tallåkrar här inte.

Leden var spångad på ganska många ställen, annars var det ganska mycket sten och knotiga rötter. Vid ett par tillfällen passerade vi bäckar med friskt dricksvatten.
Här är ett klipp som visar lite hur naturen ser ut.

Efter ett par kilometer började stigningen upp mot Slåttdalsberget där terrängen var betydligt kargare, med röda granitklippor och gles skog med knotiga tallar. Berget står majestätiskt i mitten av Skuleskogens Nationalpark. Det ligger inte längst själva huvudleden men kan enkelt besökas genom en avstickare.

Vädret var strålande vackert men det var ganska kyligt i vinden så vindjackorna åkte på när vi tog rast. När vi satt där på en klipphylla såg vi en rovfågel segla över våra huvuden. Det var svårt att avgöra exakt vilken fågel det var men det såg ut att vara en vråk av något slag.
Peter_Persson_Skuleskogen Väl uppe på berget bjöds vi på en magiskt vacker utsikt över hav och skog. Härifrån såg vi bland annat Mjältön som är Sveriges högsta ö.

vandring_i_Skuleskogen
Högsta punkten med utsikt över havet och öarna

Slåttdalsberget – Tärnättholmarna

Efter någon kilometer började vi närma oss Slåttdalsskrevan. Den är väldigt speciell, med en smal gång omgiven av två lodräta, cirka 40 meter höga bergssidor. Kanske sådär 100 meter lång, och det ekade mellan bergväggarna när vi pratade med varandra. En mycket udda bergsformation, väl värd besöket. Upplevelsen av den här skrevan blir helt klart bäst när man kommer söder ifrån.Slattdalsskrevan

När vi kom ut ur skrevan öppnade landskapet upp sig igen med makalöst vacker utsikt över Tärnättsjöarna. Sjöarna och skärgården bildar en vinjett som är helt fantastisk. Vid den första sjön finns en liten nödstuga och eldstad för den som vill ta rast. Vi valde dock att vandra vidare och fortsätta ner till havet och Tärnättholmarna.

vandring_skuleskogen_Peter_persson

Stigen ner till havet var mycket brant och vi passerade genom ytterligare en djup skreva innan vi kom ner i den frodiga granskogen där det var mer lättgånget. Överallt låg omkullvräkta träd och multnande stammar. Det kändes som att vandra i en riktig trollskog.

Utsikt över Tärnättholmarna

Tärnättholmarna ansluter båda till fastlandet via landbryggor av sand. På utsidan av holmarna fanns härliga klippor att ta rast vid.P1220293
Tärnättholmarna med dess skyddade vikar
Primus_Lite_stove
Lunch vid vattnet.

Tärnättholmarna – Entreé syd

På eftermiddagen följde vi leden längs havet, hela vägen tillbaka till entreé syd, där vi hade parkerat bilen. Den här sträckan var mycket lättvandrad med fin stig som slingrade sig fram genom vacker granskog. Då och då passerade vi små skyddade vikar med fina sandstränder. Längs stigen fanns många rotvältor, ibland var det som ett plockepinn av träd som hade vält. Här fanns också ett par mindre bäckar där vi kunde fylla på med friskt dricksvatten.

Runt kl 17 anlände vi till entreé syd och bilen. Det kändes i fötterna att vi hade gått hela dagen men det var absolut inte en svår vandring. Den här rundturen kan vem som helst klara av, så länge man har okej grundkondition och skor anpassade för terrängen. Nedan följer lite tankar om utrustning.

Utrustning för dagstur i Skuleskogen

Skuleskogens terräng är kuperad så packa så lätt som möjligt så blir vandringen behagligare. Man ska dock komma ihåg att vädret kan växla snabbt, så tumma inte på säkerheten. Sen är mobiltäckningen i det närmaste obefintlig inne i skogen, vilket gör att man måste ta sig ut till havet eller upp på någon av bergstopparna för att få täckning.Morakniv_Eldris_neck

Här är en lista på bra utrustning för en dagstur i Skuleskogen.

Ryggsäck 30-40 liter
En lätt ryggsäck med höftbälte. Även om du inte packar med så mycket saker är det skönt med en ryggsäck som sitter bra och avlastar. Jag hade med min Fjällräven Helags 45 medan min bror hade en Osprey Talon 33.

Stabila skor
Vad du har på fötterna är kanske den viktigaste delen i din utrustning. Lätta trekkingskor med stabil och greppvänlig sula funkar bra. Jag använde mina Hanwag Salt Rock som jag är mycket nöjd med. De är inte vattentäta men funkar bra så länge det inte är för blött i markerna. Fördelen är att de är lätta men ändå stabila.

Lätta vandringsbyxor

Ett par lätta vandringsbyxor som tål lite slitage är sköna att gå i. Jag använde ett par Tierra Pace Pant (370 gram), som är lätta, stretchiga och ventilerar bra.

En lätt vindjacka
Det kan blåsa en hel del vid kusten. En lätt vindjacka är mycket användbar och tar knappt någon plats alls. Jag packade med min Fjällräven High Coast Wind Anorak. Den tål slitage och lättare regn. Den har också en stor, användbar ficka på bröstet. Det är inte den lättaste vindjackan men den kan å andra sidan användas till många olika aktiviteter. Annars är t ex Houdini Air 2 Air Wind Jacket ett ultralätt alternativ.

Kompakt stormkök
Är du själv eller med en kompis och bara behöver koka upp vatten, räcker det med ett litet stormkök. Primus Lite+ är perfekt för 1-2 personer som har med frystorkad mat. Brännare plus gas ryms i kastrullen.

Andra saker som är bra att ha med oavsett vandringens längd.

T-shirt/underställströja
Ullstrumpor
Regnkläder
Fleecetröja
Keps/solhatt
Tunna handskar
Mobiltelefon i skyddande fodral
Karta & kompass
Ett litet sjukvårdskit
Toalettpapper
Liten kniv/multiverktyg
Tändare/tändstickor
Solglasögon
Vattenflaska