Att ta fram en komplett utrustningslista för fyra expeditioner i olika klimat, är inget man gör under kafferast. Inför TV4s storsatsning ”Det Största Äventyret”, vände sig produktionsbolaget till Naturkompaniet för att få experthjälp. Eftersom jag själv jobbar där som bland annat vildmarksexpert, fick jag ansvaret att ta fram packlistan åt 8 deltagare, kamerateam och programledare.
Kort om Det Största Äventyret
Under extrema former testas åtta idrottsstjärnors uthållighet, styrka och överlevnadsinstinkt i en tävling där vildmarken står för den största utmaningen. En helikopter lämnar deltagarna ensamma i ödemarken med endast två uppgifter: att överleva på det naturen har att erbjuda och hitta tillbaka till civilisationen så snabbt de kan. Utan kompass, karta eller mat, och med begränsat med vatten.
Här ser ni Tomas Gustavsson, Per Elofsson och Sofia Mattsson i helikoptern, redo för Mexikos ödemarker.
Utrustningen
För att ta fram packlistan åt deltagarna, var jag tvungen att ta hänsyn till fyra helt olika klimat och terrängtyper, vilket krävde en del kompromisser. Vilken känga passar t ex bäst i både torra och blöta klimat? Vilka kläder är bäst lämpade för högt tempo i snårig terräng? Vilken sovsäck fungerar både i öknen och i regniga bergsområden? Vilken ryggsäck är bäst för 3 dygn i vildmarken? När jag hade besvarat de viktigaste frågorna fick jag fram en lång lista av passande prylar, därefter ställde jag de bästa prylarna mot varandra och valde sedan ut den mest passande. Nedan presenterar jag ett urval av det Naturkompaniet sponsrade TV4 med.
Deltagarna blev uppdelade i två team där varje team skulle dela på en stor ryggsäck för att transportera gemensam utrustning i. Här valde jag Fjällräven Kajka. Ryggsäcken är något tyngre än jämförbara ryggsäckar med samma volym, men det stabila bärsystemet och höga slitstyrkan hos Kajka var det som avgjorde valet. På bilden nedan ser ni skidlegenden Tomas Wassberg med en välfylld ryggsäck i Mexiko.
Kängorna var en av de viktigaste delarna i packningen och här funderade jag ett bra tag innan jag bestämde mig. Eftersom deltagarna skulle spendera en stor del av tiden i varma, torra klimat fick det bli en känga från Hanwag utan Gore-Tex. Sen slängde jag med en burk vax så att de kunde impregnera kängorna när det blev blött.
Varje deltagare rustades även med slitstarka vandringskläder från Fjällräven och Tierra. Förutom hög slitstyrka var det viktigt att kläderna hade bra ventilationsmöjligheter. Fjällrävenbyxorna hade t ex avtagbara underben och ventilationer längs sidorna. I bilden nedan ser ni handbollsstjärnan Magnus Wislander och simmerskan Louise Karlsson.
Deltagarna fick även överlevnadsutrustning i form av en Kniv med eldstål från Mora och en nödsändare från SPOT.
I Alaska var det nödvändigt att klä sig för kall och blöt väderlek. I bilderna nedan ser ni tydligt vilket väder som rådde. Per Elofsson (till vänster) har på sig en mössa och fleece från Tierra. Filmteamet blev också rustade med varma kläder.
Det största äventyret sänds i fyra avsnitt på TV4 med start 4/1. På TV4 play kan ni, efter varje program, se när jag guidar några av deltagarna i grundläggande överlevnad.
Trevlig TV kväll/ Peter
Kåda är barrträdens klibbiga skyddsvätska som skyddar träden mot svamp och andra sjukdomar. Kådan är bakteriedödande, bakteriehämmande och antiseptisk.
Kådsalva var förr sårmedel i hela Norden. Den var lätt att göra och man använde kådan som den var eller blandade den till mjukare konsistens med lite talg eller annat fett. Om kådan var färsk och rinnande behövdes ingen värme.
I Sverige har man använt särskilt gran- och tallkåda för att läka sår, självsprickor och skrubbsår. Kåda är även användbart på insektsbett, eksem och vårtor.
Grankåda
Grankådan är bakteriehämmande och bakteriedödande. Färsk flytande kåda kan läggas direkt på huden som plåster. Blandar man den med talg får man en salva som fungerar på skavsår och större skrubbsår. Grankåda är även effektiv på självsprickor. Färsk grankåda har också rykte att vara en effektiv hjälp att dra ut stickor ur huden.
Tallkåda
I Norden har man använt furukåda som en utmärkt salva för skavsår och skrubbsår.
Kåda från både tall och gran har tuggats för att hejda förkylning. Framför allt i Dalarna i Sverige användes grankåda som tuggummi då den ökar salivavsöndringen och är kraftigt bakteriedödande. Smaken varar i flera dagar.
Tallkådan kokades förr i Sverige med vatten tills den blev tunnflytande varefter den slogs över i kamferbrännvin och lades som omslag på benbrott för en snabbare läkning.
Inspelning åt Tv4 och programmet ”Det största äventyret” som börjar sändas den 4/1. Parallellt med programmet kommer det att sändas fyra webisodes på Tv4 play, där jag utbildar några av deltagarna i överlevnad. Ni kommer bland annat få se hur man gör upp eld, renar vatten och navigerar med hjälp av tecken i naturen.
Killen som flinar i mitten är jag. Erika Johansson i svart dunjacka till vänster och Tomas Gustavsson i grön jacka och ryggsäck.
/Peter
Ett urgammalt sätt att ta sig fram i terrängen är med snöskor och populariteten för detta växer hela tiden. Med hjälp av snöskor undviker du att sjunka ner i snön och kan på så sätt ta dig ut i den mystiska vildmarken.
Gammal snösko från nordamerka.
När du skall köpa snöskor är det viktigt att ta hänsyn till gångegenskaperna, fäste på is, storlek, bindning, vikt och allmän kvalitet. De bästa av dagens moderna snöskor som tillverkas i aluminium och hårdplast möter kraven och är dessutom praktiskt taget underhållsfria. Spetsen på snöskon bör vara kraftigt böjd uppåt så att man inte sjunker så djupt när man trampar igenom snön. Den som har bråttom och ändå vill röra sig ljudlöst på skare kan trä granris eller tygremsor genom öppningarna och linda runt. Bindningarna brukar vara snöskons svagaste punkt, särskilt när det är kallt. Kanske går de inte att spänna tillräckligt på grund av isbildning eller så måste du ta av dig vantarna.
Snöskorna på bilden är från TSL.
Den tasmanska djävulen är det största köttätande pungdjuret som finns. Arten är idag endemisk för Tasmanien och förekommer över nästan hela ön. För cirka 450 år sedan, före européernas ankomst på kontinenten, fanns djävulen även på Australiens fastland. Den utrotades där troligen av aboriginer och dingon. Under 1800- och 1900-talet gjordes flera försök att introducera arten på mindre öar nära Tasmaniens och Australiens kustlinjer men ingen av dessa populationer har överlevt.
Den tasmanska djävulen är skymnings- och nattaktiv, och tillbringar dagarna i täta busksnår eller håligheter. Den är ett rovdjur som kan ta bytesdjur så stora som en liten vallaby (skogskänguru), men i praktiken tar den vara på det som bjuds och äter oftare kadaver än jagar levande bytesdjur. Den röjer undan alla spår av ett kadaver i och med att den, förutom allt kött och alla inälvor, även slukar huden, pälsen och alla ben.
Det är på grund av sina nattliga och mycket högljudda tjutanden och skrikanden som de fick sitt namn, tasmansk djävul. De arbetar sig upp i ett maniskt raseri om de på något sätt känner sig hotade, vilket inkluderar visade tänder, utfall, morrningar, skrik och slagsmål.
I Tarkine Wilderness på Tasmanien finns en av de sista friska populationerna av Tasmanska djävular. Här kan ni se ett videoklipp från min soloexpedition på Tasmanien, där jag lyckades fånga två tasmanska djävular på film.
Det här inlägget är en hyllning till ett unikt vildmarksparadis på Tasmanien som kallas för The Tarkine Wilderness. Denna magiska plats fångade mig totalt under en soloexpedition 2012, så nu tänkte jag passa på att skriva några rader här på bloggen. Trevlig läsning!
The Tarkine wilderness är ett 447.000 hektar stort regnskogsområde i nordvästra Tasmanien. Detta område är Australiens största kvarvarande vildmark av tempererad regnskog. Globalt sett är det en av de mest betydande kvarvarande bestånden av urgammal tempererad regnskog kvar på planeten.
Här är jag på väg över en gigantisk mossklädd trädstam i Tarkine. Att vandra in, se och känna de magiska regnskogarna är som att försvinna in i en tidlös värld, och har man en gång upplevt det kommer man aldrig att glömma det.
Regnskogens växter
I den tempererade regnskogen växer främst endemiska arter av sydbokssläktet (Nothofagus). Där förekommer även världens högsta lövträd, jätteeukalyptus, som kan bli upp till 90 meter hög. Andra endemiska växter är Lagarostrobos franklinii och Lomatia tasmanica. Båda består i och för sig bara av ett enda rotsystem som utbildar flera trädliknande skott och som klonar sig hela tiden. De utmärks även av sin ålder; rotsystemet av Lagarostrobos franklinii uppskattas som 3 000 till 10 500 år gammal. Hos Lomatia tasmanica lever varje enskild växt ungefär 300 år men organismen klonar sig sedan 43 600 år. I den fuktiga miljön trivs även jättelika ormbunkar, lavar och mossor. I Tarkine-området finns även flera orörda flodsystem.
Vid kusten finns enorma sanddyner med torra buskar, svepande stränder, gräsmarker och klippor.
Djupt inne i skogarna kan man finna dolda vattenfall med det renaste vattnet man kan tänka sig. Det är en fantastisk känsla att bara kunna fylla sin kåsa och dricka direkt ur vattendragen, precis som i de Svenska fjällen.
I Tarkine-området finns flera orörda flodsystem, såsom Arthur River, Savage River och Pieman River.
Här har jag slagit läger vid Arthur River. Att sitta framför en öppen eld och bara lyssna på regnskogens alla ljud är en mäktig upplevelse. Precis när jag tog den här bilden cirkulerade en flock vita kakaduor ovanför mitt huvudet med ett högt skriande som ekade genom skogen.
Regnskogens djur
Skogarna i Tarkine är hem för mer än 60 arter av sällsynta, hotade och utrotningshotade arter. Dessa inkluderar sådana unika djur som Giant Freshwater Lobster – världens största sötvattenkräftdjur, och den Tasmanska Wedge Tailed Eagle – Australiens största örn, och den berömda Tasmanska djävulen.
Det är på grund av sina nattliga och mycket högljudda tjutanden och skrikanden som de fick sitt namn, tasmansk djävul. De arbetar sig upp i ett maniskt raseri om de på något sätt känner sig hotade, vilket inkluderar visade tänder, utfall, morrningar, skrik och slagsmål.
Hotet mot Tarkine
Mer än tre fjärdedelar av Australiens regnskogar har redan förstörts permanent, och det är viktigt att vi skyddar de fragment som finns kvar. De unika värdena i Tarkine hotas just nu av destruktiva aktiviteter såsom ny gruvdrift, skogsavverkning och olaglig verksamhet såsom tjuvjakt och anlagda bränder, och mindre än 5% av Tarkine är skyddad som nationalpark (Savage River National Park). År 2005 gick den Tasmanska och Australiska regeringen med på att skydda ytterligare 70.000 hektar regnskog i Tarkine från avverkning. Detta var ett stort genombrott för bevarandet av regnskogen, men det finns fortfarande mycket arbete att göra. Betydande delar av regnskogen i Tarkine är fortfarande öppen för skövling. Områdets framtid som en vild plats står nu och balanserar, och är beroende av stöd och engagemang av människor som du. Här kan du läsa mer om hur du kan bidra. Målet är att Tarkine skall bli erkänd som en av världens stora naturskatter, och bli skyddad som nationalpark och världsarv, för alla människor, i alla tider.
Grävmaskin som röjer sig fram i regnskogen.
En kall men otroligt vacker morgon i utkanten av Sareks Nationalpark. I bakgrunden syns fjället Slugga som ofta drar blickar till sig på grund av den karakteristiska vulkanliknande profilen. Toppen är beläget 1279 meter över havet.
Foto: Mikael Edland Faber.
I helgen fick jag oväntat besök när jag stekte bacon i tältet.
”Vi är på väg genom den norra porten till nationalparken med det resliga fjället Niak som en mörk vaktpost i blickfånget. Dimman ligger tät vilket gör det svårt att urskilja konturerna i snön och en kall motvind blåser genom dalen. Det har blivit min tur att spåra och jag har hamnat i ett meditativt tillstånd. Eftersom jag inte har någon framför mig känns det som om det bara är jag och de högalpina bergen här och nu. Mina tankar uppslukas av den storslagna naturen och det underbara, frasande ljudet som uppstår när skidorna skär genom skaren. Spåret av en fjällräv dyker då och då upp och alla i gruppen färdas på helspänn i hopp om att få se ett av dessa sällsynta djur. Vi har kommit till Sarek för att uppleva Europas sista vildmark på vintern, en plats som betytt mycket för mig sedan en lång tid tillbaka.”
På väg genom Routesvagge i norra Sarek
Sarek är kanske Sveriges sista riktiga vildmark och ett spännande resmål för den som vill uppleva det mest unika i vår fjällvärd. I vintras anordnade jag (Peter) och Jonas från Naturkompaniet en åtta dagar lång skidtur genom denna avlägsna trakt i nordvästra lappland. Turen genomfördes av sex äventyrslystna deltagare med olika bakgrund och erfarenhet, men med ett gemensamt mål att uppleva den arktiska vildmarken under den kallare delen av året. Under åtta dagar, utrustade med turskidor, fjällpulkor och kolossala mängder mat, korsade vi nationalparken från norr till söder, en sträcka på ca 13 mil.
Några i gruppen hade aldrig skidat i Sarek tidigare vilket gjorde att jag valde en klassisk färdväg genom parken. Turen startade i Ritsem vid den stora sjön Akkajaure. Där ifrån skidade vi tvärs över sjön, rundade Akkamassivet och fortsatte sedan in mot nationalparkens centrala delar. Största delen av turen gick genom de breda huvudalarna Routesvagge och Rapadalen. Dessa bjöd på stora kontraster med allt från karga, högalpina landskap i norr till täta och viltrika björkskogar i söder. Vi färdades mestadels över folktomma fjällvidder i ospårad pudersnö. De spår som dök upp var oftast efter ripor och rovdjur av varierande storlek, vilket förhöjde känslan av äkta vildmark. Människor stötte vi endast på ett fåtal gånger.
Vädret var helt fantastiskt med soliga, vindstilla dagar och klara, kalla nätter. Vi fick känna på hur det var att tälta i varierande temperaturer mellan -15 och -40 grader. En nyttig och spännande upplevelse där vi snabbt insåg att rätt utrustning och kunskap om hur man använder den kan vara en fråga om liv eller död.
Sarek är även en plats med ett rikt djurliv. Har man tur kan spåren av exempelvis björn, lo, järv eller varg dyka upp. Kanske inte världens bästa plats att steka stora mängder bacon på, något vi upptäckte när vi en sen kväll lockade till oss en räv som strök omkring utanför tälten.
Tältläger i Routesvagge
Trots skavsår och förkylda deltagare blev det en mycket lyckad tur med många fina minnen och nyttiga erfarenheter. Färdvägen: Ritsem – Routesvagge – Rapadalen – Kvikkjokk är perfekt för den som vill göra en förstagångstur i området. Den tar cirka 7-8 dagar att skida men man skall alltid planera in ett par extra dagar ifall vädret blir sämre, och vill man göra toppturer så får man lägga till ytterligare någon dag. Färdvägen går genom varierande landskap och erbjuder mestadels lättskidad terräng utan lavinfarliga stråk. Det finns även fina möjligheter att göra toppturer längs vägen ( de högsta topparna når över 2000 meter).
Sarek är dock en plats man skall ha respekt för. Det finns exempelvis inga övernattningsstugor i området så varje övernattning måste ske i tält. Det nyckfulla vädret är en annan del att tänka på. Det kan snabbt växla från strålande sol till rykande snöstorm och det är inte ovanligt med temperaturer ner mot -30 grader även på vårkanten. Men är man medveten om riskerna och kan hantera sig själv och sin utrustning, är en skidtur i området något av det häftigaste man kan uppleva i den Svenska fjällkedjan.
Jag och Jonas firar utrustningen ner i en brant ravin
Syftet med turen var att stärka gemenskapen mellan arbetskollegor och medarbetare. Det var även ett ypperligt tillfälle för oss att testa de produkter som vi står och säljer i naturkompaniets butiker. För oss är det viktigt att kunna stå för det vi säljer och det gör vi bäst genom att själva testa och utvärdera de produkter vi köper in. På detta sätt framstår vi som kunnigare och trovärdigare säljare, vilket vi tror att kunderna uppskattar när de kommer in i butikerna för att planera sin egen fjälltur. På nästa sida följer lite tankar, friluftstips och recensioner av den utrustningen vi hade med under turen.
Om Kylan
Det värker i fingrarna, tårna är bortdomnande, den blottlagda huden i ansiktet bränner och kylan kommer krypande genom skalplagg och underställ. Ändå måste väskan knäppas upp, tält resas, kök monteras, pjäxor snöras och sovsäcken måste lämnas på morgonen. Det gäller att minnas att värmen kommer tillbaka, Jag blir varm igen, bara jag fortsätter. Se bara till att det inte gör ont när det blir varmt igen, kan vara illa.
Eftersom att kylan är den värste fienden skall man se till att alltid hålla sig varm utan att svettas. Detta gör man enklast genom att klä sig med lager på lager principen, dvs underställ närmast kroppen, mellanlager och skalkläder ytterst. På vintern behövs inte helt vattentäta skalkläder, det viktigaste är att de är vindtäta och ventilerande. Du behöver heller inte klä dig så varmt så länge du rör dig. Se dock till att alltid ha dunjackan nära till hands när du stannar för rast.
Fler tips:
– Håll humöret uppe och kom ihåg att det är ett äventyr och semester när det går trögt. Om det gör ont däremot, är något fel. Försök åtgärda problemet fort.
– Dubbla strumpor, tunna underst och tjocka utanpå, på samma sätt som resten av plaggen på kroppen.
– Huvud, händer och fötter är de mest utsatta delarna på kroppen. Vindtät mössa när du skidar, ansiktet skyddas bäst med neoprenemask eller balaclava. Ta alltid med ett par varma tumvantar, helst av skalmodell.
– Gå in pjäxorna väl innan du ger dig av. Välj hellre en storlek större, trånga pjäxor ger skavsår och hindrar blodcirkulationen, vilket lätt kan leda till förfrusna tår. Glöm inte att slänga med ett paket Compeed skavsårsplåster, mycket billig turförsäkring, särskilt om pjäxorna är nya.
– Drick ordentligt. Kroppen förlorar mer vätska på vintern än på sommaren. För att få vatten måste snö smältas med hjälp av bensinkök vilket tar tid och drar mycket bränsle. Fyll därför upp vattenflaskor och termos på morgonen så ni har vätska för hela dagen.
– Under längre skidturer krävs ordentligt med energi. Blanda gärna i en sked smör i den frystorkade maten så blir den både godare och mer energirik.
– I godisväg är det få saker som slår Ahlgrens bilar, när det är så kallt att det rasslar när man kör ner näven i påsen är de perfekta. För stort intag kan ha en viss laxerande effekt. Annars är mandelmassa bra för att få i sig mycket och bra energi, akta er bara för marsipan som fryser.
– Att lägga våta eller frusna pjäxor eller kängor i sovsäcken om natten är en dålig lösning i extrem kyla. De stjäl mycket värme från dina fötter vilket resulterar i att du fryser och sover dåligt. Ställ dem istället skyddade från nederbörd med snörningen maximalt öppen och plösen dragen framåt så långt det går, så att det går lätt att kliva i dem på morgonen. De invändiga sulorna kan gott värmas i sovsäcken under natten, tillsammans med mössa och vantar. Tina och förvärm skorna bredvid fältköket eller elden. Du kan även tina skorna genom att placera en tålig dricksflaska med kokhett vatten i skorna, så tinar dem upp snabbt. Var bara noga med att dra åt korken ordentligt.
– Ett annat tips är att lägga en nalgeneflaska vid magen eller nere vid fötterna i sovsäcken. Minst en termos per person är även att rekommendera.
En strålande men kall dag i Rapadalen
Utvärdering av produkter:
Vi vill passa på att lyfta fram några produkter som vi var speciellt nöjda med under turen. Bland annat använde fyra av oss turskidor från Åsnes, modell Amundsen med BC bindning och korta stighudar. Skidan fungerade perfekt under alla förhållanden på fjället, bra bärighet i snön, stabil och pålitlig. Den korta stighuden var mycket enkel att fästa under spannet och fungerade utmärkt på de flesta typer av snö. Vi hade dock lite bakhalt i brant terräng eftersom vi drog tunga pulkor efter oss. De korta stighudarna kan även rekommenderas om man skall göra toppturer och vill ha lite bättre glid utför.
En annan liten pryl som man tror är onödig tills man har testat den, är ett Mealkit från Light My Fire. Det består av en liten tallrikslåda med två kåsor, skärbräda och en spork (Sked-gaffel-kniv). Ta med ett Mealkit samt en visp och laga pannkakor i tältabsiden, skärbrädan funkar bra som plättvändare. Bär du en tub med sylt i innerfickan på dunjackan så håller den sig från att frysa. Pannkakor med sylt efter en lång skidtur är inte dumt. Vi hade även med frystorkad mat från Blå Band. Enkla att tillaga och mycket goda. Två favoriter var Kyckling i ris och curry och Pasta Carbonara.
En annan överraskning var ett gaskök från Primus som värmde upp vattnet till lunchen på ett kick, trots att termometern visade -10 grader. Vi var dock tvugna att värma upp gasflaskan innanför dunjackan emellanåt.
Ett bra liggunderlag är minst lika viktigt som en varm sovsäck. Vi testade Exped DownMat 7 & 9 som fick högsta betyg i komfort & isolation. I början tog det lite tid att pumpa upp madrasserna men när man väl fått in snitsen var det inga problem. Vi sov som kungar under hela turen och märkte en viss avundsjuka bland de deltagare som sov på enklare liggunderlag.
/Peter Persson
Morakniven har en historia som sträcker sig över 100 år tillbaka i tiden. Mora of Sweden bildades 2005 i sammanslagningen av Frosts Knivfabrik och KJ Eriksson. Företaget är fortfarande familjeägt och omfattar tillverkning av knivar och isborrar som levereras till alla delar av världen. Dagens moderna Moraknivar har ergonomiska plastskaft med friktionsgrepp samt knivblad av kolstål, laminatstål eller svenskt rostfritt stål. Stål som håller skärpan länge och som tål högt slitage.
Mora Bushcraft Survival
Detta är det senaste tillskottet i Mora of Swedens bushcraftserie och här får man både kniv, eldstål och diamantbryne. Kniven har ett mycket vasst blad med tydlig spets. Bladet är 3,2 mm tjockt vilket är betydligt kraftigare än på de mer traditionella Moraknivarna. Detta gör att man kan använda kniven till lite tuffare arbeten såsom vedspäntning och krävande täljarbete. Bladet håller skärpan länge och är mycket tåligt mot nötning. Bladets ryggslipning är speciellt framtagen för att användas ihop med tändstålet. På slidan finns en genomtänkt plats för tändstålet (som även har ett hål där man kan fästa ett snöre) och med diamantbrynet blir det lätt att skärpa knivbladet. Med kniven följer även två olika bältesclips som låter dig välja själv hur du vill bära kniven. Skaftet är tillverkat med friktionsgrepp vilket gör att den ligger bra i handen.
Mora Bushcraft Survival finns i två olika varianter, med kolstål eller rostfritt stål, annars är det bara färgen som skiljer dem åt.
Mora Bushcraft Survival Black
Knivbladet är tillverkat av Svenskt kolstål med en svart beläggning som skyddar mot rost.
Väderbeständigt eldstål och diamantbryne i slidan. Det skyddande ytskiktet på tändstålet behöver skrapas bort innan du kan tända.
Jag brukar vara skeptisk till så kallade överlevnadsknivar då det finns otroligt mycket skräp på marknaden inom just den kategorin. Men efter att ha klämt och känt lite på Mora Bushcraft Survival är jag faktiskt positivt överraskad. Det verkar vara en genomtänkt, prisvärd kniv som kan användas till mycket och jag ser fram emot att få slita på den under kommande turer.
/Peter
Senaste kommentarerna