Ett modernt eldstål består av en stav i magnesiumlegering mot vilken man drar en skarp kant av stål, till exempel bladryggen på en kniv. Eldstålet frambringar då kraftiga gnistor på upp emot 3000 grader som kan antända många olika tändmaterial, såsom näver men även för tändning av gasol- och bensinkök. Ett modernt eldstål är helt okänsligt för väta vilket gör att det kan användas i både regn och snö. Eldstålet är kompakt och du kan enkelt fästa det på en nyckelring och bära det i en byxhälla eller på ryggsäcken. Nedan ser ni mitt eldstål från Primus.
Att göra upp en eld med ett eldstål kräver träning, så se till att du behärskar kunskapen innan du ger dig ut på tur. Nedan visar jag hur man tänder en eld med eldstål och näver.
1. Börja med att rugga upp utsidan av nävret så att gnistorna har något att antända.
2. Placera eldstålet något framför det uppruggade nävret, och skrapa med en skarp stålkant mot eldstålet tills det bildas gnistor.
3. Det uppruggade nävret tänds och börjar brinna.
Ps. Innan du tänder elden. Se till att du har samlat ihop tillräckligt med ved för att hålla elden vid liv.
/Peter
Tänk vad mycket mat det finns i naturen, mat som vi i många fall inte vet om. För att inte tala om alla medicinalväxter som förmodligen skulle kunna lindra eller bota många sjukdomar. Mycket av det jag skriver om nedan har jag lärt mig genom Svenska Överlevnadssällskapets utbildningar, som jag gick för drygt 10 år sedan. Det handlar om gamla beprövade kunskaper som tyvärr är på väg att försvinna i dagens moderna samhälle. Just det här inlägget är inriktat på lavar.
Lavar
Lavarna är en grupp växter som har stor betydelse som föda och medicin under överlevnadssituationer. Det är främst tre sorter som är ätbara: Islandslav (1), Manlav (2) och Tuschlav (3). Islandslaven växer i glesa tallskogar tillsammans med renlavar. Manlav är vanlig i gamla skogar i norra Sverige där den växer på träden. Tuschlav förekommer i hela landet längs kuster och fjällområden, på klippor och bergväggar. Lavar producerar bland annat kolhydrater som kan liknas vid stärkelse. Dock innehåller de flesta lavar (förutom tuschlaven) beska eller bittra ämnen som ger ätmotstånd och därför bör lavarna lakas ur innan de tillreds genom kokning.
Man kan inte laka ur lavarna i enbart vatten då det inte räcker för att få bort ämnena. Man måste antingen medföra en kemikalie, t ex bikarbonat (eller någont annat basiskt just för att neutarlisera lavsyran). Har man inget med sig ut i skogen får man gå den långa vägen och tillverka en egen lösning av askan från lägerelden. En så kallad asklutlösning.
Tuschlav
Tuschlav innehåller inga bittra lavsyror och kan därför kokas och ätas utan urlakning. Halten stärkelse är hög (12,8 g/kg torr vikt) liksom proteinhalten (107,9 g/kg torrvikt). Tuschlav kan användas kokade eller torkade och malda i grytor och soppor. Utan urlakning kokas laven i vatten 45 – 60 minuter. Smaksätt eller blanda i annan föda, t.ex. köttbitar, smaksättning (lök + blåbär) och rötter. Koka ytterligare 20 min.
Urlakning av lavar
1. Lägg laven i asklutlösning (se nedan) eller i en lösning natriumkarbonat (2 matskedar per liter) eller bikarbonat (3 matskedar per liter).
2. Krama ur laven då och då och låt stå i några timmar. Kan du värma den till 40-50 grader så är det bra.
3. Skölj lavarna noggrant i nytt vatten ungefär 3 gånger, så att all lut försvinner
4. koka sedan lavarna i nytt vatten i ca 45 minuter. Det går även bra med köttbuljong.
Så gör du en asklutlösning
Asklut innehåller kaliumkarbonat. Den bästa askan får man från björkved, men all sorts aska går bra.
1. Lägg askan i vatten, ungefär en liter aska till två liter vatten.
2. Värm blandningen och låt den småsjuda i 1-2 timmar, se till att den inte vidbräns.
3. Sila därefter askan genom t ex en snusnäsduk. Den filtrerade vätskan är din asklutlösning.
4. Lägg i lavarna och låt blandningen dra enligt ovan. Askluten kan användas flera gånger.
Askluten kan du även använda till andra saker, som tvättlösning för kläderna t.ex.
Efter urlakningen måste lavarna kokas innan de kan ätas. Ju längre lavarna kokas desto mer upplösta blir de i vattnet och desto lättare att äta. Låter man vattnet svalna bildas en geléliknande massa. Detta beror på att kolhydrater kokas ur laven.
Lavar för medicinskt bruk
För medicinskt bruk vid sårvård är det främst gulvit renlav och skägglav som använts. Den torkade laven smulas ner i det rengjorda såret och verkar bakteriedödande vilket påskyndar läkningen. Skägglaven växer på gamla barrträd, främst i Norrland. Ofta kallar man felaktigt alla lavar som växer i träden och ser ut som ”skägg” för skägglav. Egentligen kallas alla dessa för hänglavar. Skägglaven känns igen på den vitgula färgen. Tittar man på närmare håll ser man att grenarna har en massa korta små trådar. Drar man i en huvudsträng så skall den ha som en bark som spricker med en seg mittsträng som kommer fram. Lavens gula färg kommer från ett ämne som heter usninsyra och som är bakteriedödande. Skägglaven har använts flitigt bland Nordamerikas indianer för att behandla och tvätta brännskador. Mald skägglav (och gulvit renlav) har även använts mot mag- och tarmsjukdomar, då lavsyran inte påverkar kroppens egna tarmbakterier.
Torkad skägglav har använts som förband. En näve lav kan kokas i 10 minuter i en liter vatten och användas vid sårtvätt.
Bruna hänglavar
Bilden är från Pärlälvens fjällurskog i lappland och på träden ser man bruna hänglavar. Notera de mörka partierna på stammarna i översta bilden. Att dessa lavar frodas är ett gott tecken på att luftföroreningarna är låga. hänglavar är mycket känsliga för luftföroreningar och de har på senare år minskat i våra norrländska skogar. Torkad manlav är förresten ett utmärkt tändmedel vid elduppgörning men plocka dem bara i nödfall.
/Peter Persson
Den här läderkängan har jag slitit på i 3 år så nu är det hög tid för en utvärdering. Modellen heter Gran Paradiso GTX från varumärket Crispi.
Gran Paradiso GTX har ett mellanhögt skaft och är utrustad med Gore-Tex membran, vilket gör att man kan plaska runt i myrmarker och lera utan att bli blöt. Men det jag gillar mest med kängan, är att den har en fantastisk kombination av hög komfort, slitstyrka och låg vikt.
Kängan sitter superskönt på mina fötter och den var mycket lätt att gå in. Innersulan är luftig och lätt vadderad, vilket ger en dämpande känsla när man går. En annan stor fördel är att man har satt gummiförstärkningar hela vägen runt och dragit upp dem extra mycket över hälen. Detta är något jag verkligen uppskattar när jag vandrar i blockterräng, då lädret ofta tar mycket stryk mot vassa stenar. Trots det robusta intrycket känns kängan lätt och smidig på foten.
Alla dessa positiva egenskaper gör Gran Paradiso till en mycket bra allroundkänga som passar till både långa och korta vandringar i olika terrängtyper. Kängan blir dock lite vek när man vandrar med tyngre packningar (22 kg +) i obanad terräng, men då använder jag oftast en lite högre modell ändå. Gore-Tex membran är bra i vissa situationer, men förr eller senare brukar kängorna bli blöta ändå, och då blir torktiden betydligt längre om den är fodrad och har Gore-Tex.
En smaksak helt enkelt.
Crispi Gran Paradiso får fyra hattar av fem.
Specifikationer:
Modell: Crispi Gran Paradiso
Material: Läder med Gore-Tex membran
Vikt: ca 780 gram/st
Lyngsalperna – Norges vildaste vandring
Lyngsalperna rankas som ett av världens vackraste områden för toppturer på skidor. De som vandrat över Lyngen på hösten säger att den bergiga halvön i Ishavet är ännu finare då.
Ett reportage ur magasin365. Text och Foto Johnny Haglund
Entrén till Stortinddalen sedd från Kvitberget. Utöver några låga björkdungar och tappra busksnår ger denna märkliga dal ett närmast livlöst intryck.
Allt verkar dött. Det skulle kunna vara på månen eller i ett stenigt hörn av Sahara. Även himlen är livlös, med sin grå matta av tunga regnskyar. Det enda som verkar levande är vinden, som stadigt piskar små regndroppar i mitt ansikte.
Tillsammans med turkamraten Per Christian Dahl vandrar jag över Stortinddalen mot Russedalen. I slutet av Stortinddalen har en stor bit från glaciären på Trolltinden och Tafeltinden ramlat ner från berget och lagt sig till rätta framför en liten tjärn.
Isblå bäckar rinner nerför bergssluttningen, mellan sten och massiv is. Stora hål har bildats i glaciärklumpen som, nu på sensommaren, mest liknar en stor ihålig ost. Detta är naturens teater, och med några få undantag har samma stycke spelats i hundratals år. 
Området är helt orört av mänskliga händer, och de dystra omgivningarna till trots är detta ett mycket fascinerande stycke norsk natur. Lyngsalperna i Lyngens kommun, halvvägs mellan Ullsfjorden och Lyngenfjorden, är två mil på bredden och nästan två kilometer på höjden. Detta landskap, som är format av kraftig iserosion, är vågrätt och lodrätt, upprivet och vilt. Höga fjäll, smala dalar, långsträckta slätter och djupa fjordar – vilt och skrämmande, eller milt och vackert.
I urminnes tider har det fascinerat och förskräckt, lockat, stött bort, och inte minst: utmanat.
Det är det vildaste fjällandskapet i Norge. Hit går inga markerade leder, bara ett par enstaka, obemannade övernattningsstugor och inga vandringsturister på ”apelsintur”. Här finns knappt ens stigar eller naturliga tältplatser. Ett besök i området sker uteslutande på naturens villkor. Ändå är jag inte längre än en dagsmarsch från närmaste väg.
Antalet besökande kan inte mäta sig med de mer kända fjällkedjorna längre söderut i Norge. Men bergsklättare och äventyrare på jakt efter nya upplevelser hittar ändå ofta upp i Lyngsalperna, men kan ibland ha svårt att hitta ner igen. Som för några år sedan, då två finnar gick vilse på 1 700 meters höjd i området runt den högsta bergstoppen i Troms fylke, Jiehkkevárri (1 834 möh). Den ena hade skadat en fotled och blivit snöblind. Nedkylda och uttorkade blev de till slut räddade efter ett dygn i fjällens obarmhärtiga famn. Lyngsalperna är med andra ord inte att leka med. Så långt norrut i Norge kan vädret bli extremt. Många av Lyngsalpernas toppar kan bara nås genom klättring, men på grund av att bergväggarna är ganska lösa föredrar många att klättra på vintern.
Dimhöljda berg
År 2004 deltog kronprins Haakon och den dåvarande norska miljöministern Børge Brende i öppningen av Lyngsalpene landskapsvernområde (ett naturskyddsområde, red.anm). Kronprinsen, som känner till området efter flera privata besök, berömde bergen. Han sa att Lyngsalperna tillhör den mest spektakulära naturen i Norge. Stadsrådet hävdade å sin sida att dessa alpina, arktiska alper, som stupar rätt ner i fjorden, är unika i världen.
Fram tills nu har jag inte själv kunnat se vad kronprinsen talade om. Jag skönjer visserligen konturerna av några högresta toppar genom dimman, som ligger tjock ett par hundra meter över mitt huvud. Men det imponerar inte särskilt. Kanske är jag bortskämd efter tidigare äventyr i andra världsdelar?
På väg tillbaka från Stortinddalen och Russedalen slår vi upp tältet vid södra delen av Jægervatnet, precis vid det så kallade Kvitberget. Under natten blåser det upp till kuling. Klockan två på natten håller vårt tält på att lätta från marken. Klockan fyra blir det ljust och klockan åtta slutar det blåsa. Jag sticker ut huvudet ur tältet och kan inte göra annat än att tacka vinden. Dimman är borta, himlen är blå, och plötsligt förstår jag vad den norska tronarvingen pratade om.
Isskardtindane sträcker sig majestätiskt upp i himlen mot söder, och Stortinden speglar sig i ett litet träsk i öst, medan Stortindelva rinner blå och fin genom djungelaktig björkskog och ut i det turkosa Jægervatn.
En dag som den här hoppas jag att det inte finns några rika amerikaner i området. För då skulle de nog försöka locka hela Troms Fylke med guld och dollar i ett försök att kapa åt sig hela fjällriket och frakta det till New York.
Hela dagen vandrar vi i spännande fjällterräng. De kommande dagarna inser jag att Lyngsalperna faktiskt är ännu mer fantastiska än jag hittills trott.
Obefogad oro
En dag går jag i terräng som ger mig en känsla att vara i de mer kända fjällområdena Rondane eller Jotunheimen. Dagen efter slår vi läger medan ljudet av vågskvalp och lukten av tång och hav fyller
atmosfären. Från vårt läger kan vi njuta av synen av berg som sträcker sig mer än 1 000 meter rätt upp från fjorden.
Jag har aldrig upplevt något liknande på någon av mina reportageresor runt jorden. Det är helt enkelt unikt. Men området kommer faktiskt att bjuda på mer.
På halvöns nordspets, vid Lyngstuva, slår havet in mot det branta landskapet. Men här finns mer än bara vacker natur. Flera gamla båtvrak ligger strödda längs två små stränder.
Vraken sätter fantasin i gungning. Det är stora båtar, ändå har de blivit uppkastade på land som om de var små leksaksbåtar av plast. En av dem har klyvts på mitten, och bara fören ligger på land och ger ett tyst vittnesmål om hur extremt vädret och vinden kan vara i de här trakterna.
Peter Wessel Zappfe (1899–1990), den norska filosofen och bergsklättraren, hade en stuga uppe vid Jægervatn. Men han berättade aldrig om den, han ville ha den här naturen för sig själv.
Peter hade nog inte behövt bekymra sig. Trots att statsråd, journalister, bergsklättare och till och med kronprinsen skryter ohämmat om Lyngsalperna, är detta fortfarande ett ställe för dem som vill vara ensamma i naturen. Så kommer det förmodligen alltid att vara.
I den här bloggserien tänkte jag skriva om några av världens sista orörda vildmarker. Först ut är The Torngat Mountains i nordöstra Kanda, ett 9.700 kvadratkilometer stort vildmarksområde med dramatiskt vackra fjordlandskap och ett rikt djurliv.
Torngat Mountains National Park – Andarnas boning
Inuiterna hänvisar till den nordligaste spetsen av Labrador som Torngait, platsen för andarna. Man tror att detta är hemmet för Torngarsuak, inuiternas stora ande. För utomstående är området känt för sina djupa fjordar, uråldriga berg, världens enda population av tundralevande svartbjörnar, och så isbjörnar så klart. Massor av isbjörnar. Området har även en rik inuithistoria, här jagar och fiskar inuiterna på samma sätt som de har gjort i tusentals år. Nationalparken grundades så sent som 2005 och är i dag upptaget på UNESCOS världsarvslista.
The Torngat Mountain National Park
Så når du parken
Nationalparken är 9.700 kvadratkilometer stor och är förmodligen en av de mest svårtillgängliga parkerna i Kanada. Men det är inte bara de stora avstånden, utan framförallt vädret och de våldsamma vindarna som gör att det är ett äventyr i sig att ta sig hit. Om vädret är bra, kan man antingen flyga in med sjöflygplan eller åka med fiskebåt från Nain, som är Labradors nordligaste samhälle. Det finns dock inga schemalagda flyg eller båtar till parken, och när du anländer, finns inga faciliteter.
Säkerheten är ett verkligt problem, då isbjörnar strövar omkring i hela parken. Eftersom endast inuiterna får bära vapen, bör besökare alltid åtföljas av en Inuitguide. En bra idé i alla fall, eftersom området också är ökänt för snabbt växlande väder och kraftiga ”spökvindar” som kan dyka upp från ingenstans.
Organiserade turer
På grund av den svåra logistiken och kraftigt växlande väder, finns det idag väldigt få organiserade turer i parken. Nature Trek har lett expeditioner in i parken, men de kan bara planera enstaka vandringar, på grund av de extrema logistiska utmaningarna.
Det är även möjligt att besöka parken från kryssningsfartyg. Cruise North, och Wildland Tours är två företag som anordnar enstaka kryssningar i området.
Säsonger
De bästa månaderna att besöka parken är juli-september. Isen lämnar inte fjordarna förrän i juni, och i slutet av september blir vädret oftast sämre. Alternativt skulle man kunna resa till parken på vintern med snöskoter. Det skulle fortfarande vara en stor expedition, och isbjörnarna är där på vintern också 😉
Karta över Labrador och The Torngat Mountain.
Här kan ni se en fin och väldigt inspirerande reklamfilm från området.
Denna händelse utspelade sig under en gråmulen dag, mitt i vildmarken i norra Yukon Kanda. Jag var på upptäcktsfärd i skogarna runt Echo River, ca 35 mil från närmaste grusväg, då jag plötsligt skymtade taket av en gammal timmerstuga långt in bland snåren. Jag hukade mig ner under en gran, tog fram kikaren och spanade in bland snåren. Regnet smattrade på regnjackan och en tät dimma svepte genom skogen vilket skapade en kuslig stämning över platsen. Hela händelsen var som hämtad ur en bok av Jack London och jag kände hur spänningen spred sig i kroppen. Jag närmade mig med smygande steg för att ta en närmare titt.
Stugan var cirka 30 kvm stor, hade trasiga fönster och lite små hål här och var. I ett hörn stod en liten dammig kamin med spisplatta och gamla rostiga prylar låg utspridda lite överallt. Längst in i rummet stod ett par halvtrasiga sängar med träskivor i botten och på väggen hängde gamla brev från mitten av 90-talet. Det var en äkta ödemarksstuga.
Dimslöjor svepte över de skogsklädda bergen som förmodligen aldrig har besökts av människor. Runt stugan och vid älven fanns färska vargspår och på kvällen hörde jag hur vargarna kallade på varandra inne i skogen. Det var en av de mest fantastiska stunderna i vildmarken och ett minne för livet.
De flesta som vistas i skog och mark har förmodligen sett en Fnöskticka (Fomes fomentarius). Denna hårda svamp växer på döda björkar och bokar runt om i Sverige, den är ljusgrå till mörkgrå och formen varierar. Fnösktickan användes förr till fnöske, i vilket gnistor från eldstål kan fångas upp vid uppgörande av eld.
Fnösket framställs av tickans kött, vilket man kokar i björkaska och vatten, torkar och sedan bultar ut. Det påminner då om sämskskinn och är mycket lättantändligt. Fnösktickan har även använts som blodstillande medel och såldes då under namnet Fungus chirurgorum på apoteken.
Fnösktickan som myggmedel
Fnösktickan är även effektiv om man vill hålla myggen borta från lägerplatsen.
Lägg tickan i lägerelden ett par minuter, tills den börjar glöda. Tag sedan ut den ur elden och sätt den på en pinne i lägret. Röken som utvecklas under fler timmar håller myggen borta. Ett mycket uppskattat knep när man sover under bar himmel.
Igår hittade jag den här boken i en av Naturkompaniets butiker. Riktigt spännande läsning om historiska äventyr med gamla bilder och kartor. Den blir perfekt i hängmattan på landet i helgen.
För er som är intresserade finns boken att köpa här. Polardrömmars höga pris >>
Den här bilden är tagen kl 23.00 från toppen av Sarektjåkkå stortopp (2089 m ö h), som är den högsta toppen i Sarek och den näst högsta i Sverige (efter Sydtoppen i Keb). Vi tog oss upp via Mikkaglaciärens tunga och sedan upp längs ett brant snöfält för att nå toppen. Utsikten var fantastisk!
/Peter
Då var det dags att slänga upp andra avsnittet. Trevlig helg!
Senaste kommentarerna