Sommaren 2011 antog jag återigen utmaningen att paddla ensam genom vildmarken i norra Kanada. Denna gång var målet att paddla den avlägsna floden Keele och en bit av Mackenziefloden i Nordvästterritoriet, en sträcka på ca 40 mil. Min utgångspunkt var det lilla Oljesamhället Norman Wells vid Mackenzieflodens nordöstra strand. Därifrån chartrade jag ett pontonflygplan som tog mig långt upp i Mackenziebergen, till sammanflödet av floderna Natla- och Keele. Sedan väntade 3,5 veckors paddling genom otämjd vildmark med vilda forsar, höga berg och oändliga skogar, tillbaka till civilisationen igen. En resa som kom att bli min största utmaning hittills.

Nedan kan du läsa min reseskildring. Gillar du film kan du även se min videodagbok i sex delar. Du hittar den under vildmarksfilm i toppmenyn.

”Watch out for grizzlys!” säger piloten med ett snett leende innan han stänger dörren till cockpit. Han startar motorn, gasar och släpper iväg planet längs floden. Jag står kvar på sandbanken och spanar efter pontonplanet som försvinner över dalgången. Till slut hörs bara ett svagt surr och syns bara en liten prick vid horisonten.
Efter det: tystnad.
Runt omkring mig ringlar sig Keele River i smala kanaler mellan små öar av sand och grus i dalgången. Västerut reser sig Delthore Mountains drakryggsliknande klippvägg, i öster spärras dalen av bergsmassivet Steel Fox Mountain.
Sakta börjar jag uppfatta de nya ljuden runt omkring mig; vattnet som porlar, vinden som susar mellan klippväggarna, mitt hjärta som bankar i bröstkorgen.
Jag sätter mig ner på min stora duffelväska med utrustning. Försöker ta in situationen: fyrtio timmar tidigare hade jag lämnat Aspudden i Stockholm och rest via London till Calgary, sedan till Yellowknife och vidare till oljeletarnas lilla stad Norman Wells i Nordvästterritorierna.
Den sista biten, de fyrtio milen ut till Keele River, var det bara jag och piloten Warren. ”Du är galen som åker ut dit ensam,” sa en av kanadensarna i Norman Wells när jag släpade packningen till pontonplanet i hamnen.
Nu visar almanackan 15 juli 2011. Klockan är runt tre. Jag har fyra veckor på mig att ta mig tillbaka till Norman Wells.

När jag berättade för kompisar i Sverige att jag planerade en ensampaddling genom Nordvästterritoriet var ofta den första frågan: ”Hur ska du skydda dig mot björnar?”
Jag har varken pistol eller gevär i packningen. Inte heller något björnstängsel att sätta upp runt lägret. Det enda skyddet är en burk med björnspray, ungefär samma medel som poliser använder för att gripa våldsamma människor.
Men det är inte vilda djur som är det största hotet i ödemarken. Det är ensamheten.
Den kommer och går. Ofta plötsligt. Hunger lockar fram den ur sin håla. Den attackerar när man är trött, blöt och fryser, när man snubblar eller halkar, sätter i paddeln fel och svajar till i kanoten.
Då plötsligt inser man hur ensam man är, hur långt bort från andra människor och hjälp man befinner sig.
När jag står i leran på stranden och ser planet försvinna vid horisonten känner jag det första hugget av ensamhet. Jag sätter mig ner på stenen. Stannar upp ett slag. Fokuserar. Försöker få grepp om situationen.
Kanoten behöver packas upp. Utrustningen sorteras och packas i vattentäta påsar.
Handling är det bästa motmedlet mot ensamhet. Om man inte har något mål eller projekt kommer de negativa tankarna smygande. Jag fyller tiden i land med små projekt: bygger ett vindskydd, täljer något, planerar och genomför en kort vandring, fiskar.
Och så pratar jag mycket, med mig själv och kameran. Det blir ett slags terapi. Det är också nödvändigt för att jag ska kunna fatta beslut. Jag måste resonera med någon, även om det bara är mig själv. Jag kan inte fatta alla beslut inuti i huvudet.
Lika plötsligt som ensamheten dyker upp kan den försvinna; en chokladbit höjer humöret snabbt, regnet upphör och solen tittar fram, man tänder en eld på kvällen och känner sig plötsligt tryggare.
Men det bästa botemedlet mot känslan av att vara utlämnad är naturen.
Jag packar utrustningen i kanoten, tar en sista titt runt omkring mig och skjuter ut från en sandbank. Drar ett djupt andetag och sänker paddeln i vattnet. Äntligen på väg. En känsla av lättnad sprider sig genom kroppen, spänningen släpper. Det finns inget mer förberedelser att göra. Nu är det bara framåt som gäller.
Runt varje krök dyker det upp en ny storslagen vy. Jag passerar höga klippor; en del svarta, vissa skiftar från guldgult till rött, ibland är de helt gröna av mossan som växer i klippsprången. Jag färdas genom smala, djupa kanjoner med lodräta klippväggar, längs stora, blomstrande gräsängar och förbi mörk urskog.

Det är andra gången jag gör en lång ensampaddling i Kanada. I juni 2010 paddlade jag arton dagar på Blackstone River i Yukon. Jag har alltid känt en dragningskraft till den vilda naturen. När jag var i sjuårsåldern drog jag på mig en ryggsäck som jag hade hittat på vinden i sommarstugan i Järvsö och vandrade runt ensam i skogen i flera timmar. Jag kunde sätta mig på en sten eller under en tall och bara titta på växter och träd runt omkring mig, njuta av tystnaden och att vara helt ensam. Hemma i bokhyllan hittade jag en gammal bok om Sarek av Edvin Nilsson. Jag satt ofta och bläddrade i den och tänkte: ”Dit ska jag”.
När jag var 17 år gjorde jag min första solotur i fjällen, sju dagar på Kungsleden, från Saltoluokta till Kvikkjokk. Knappt halvvägs, vid Aktse, gjorde jag en sväng in i Rapadalen. Det var en första test, ett smakprov på Sareks nationalpark.
Året därpå var jag tillbaka och försökte ta mig genom hela nationalparken, men vädret var för dåligt, jag bar på för mycket utrustning och allt blev för tungt och jobbigt, så jag vände om.
Det var först ett par år senare som jag lyckades ta mig igenom hela Sarek. Några år senare åkte jag skidor ensam genom hela nationalparken i nio dagar. Sedan dess har jag återvänt nästan varje år.
Att färdas ensam genom orörd natur är som att meditera. Man är helt bortkopplad från det övriga samhället och andra människor, all uppmärksamhet är fokuserad på här och nu.
Jag har rest tillsammans med andra och det har sina fördelar. Man kan hjälpas åt och att man har någon att dela sina erfarenheter och upplevelser med. Men helst färdas jag ensam. Insikten att du klarar dig helt på egen hand stärker dig som person. Upplevelserna blir mer intensiva. Det är bara du och naturen, det finns ingen annan där, inget småsnack eller annat som lägger sig som ett filter mellan dig och landskapet runt omkring.
Redan andra dagen i Nordvästterritoriet ser jag de första spåren av varg och grizzlybjörn i leran vid strandkanten. På nätterna hör jag vargar yla. Men jag känner ingen rädsla. Tanken på att det finns vilda djur där ute, att jag inte är den enda levande varelsen som färdas genom de här urmarkerna, ger mig istället en känsla av trygghet.

Några dagar senare tar jag en dagstur upp i bergen ovanför Keele River. Jag känner att någon iakttar mig. Plötsligt ser jag en stor, grå varghanne femtio meter framför mig. Jag står blickstilla. Han vädrar. Tjugo sekunder senare vänder han och springer bort över en stenig platå.
Den enda gången jag känner rädsla för rovdjuren är den tionde dagen vid Sheep Mountain. Jag har gått i land en timma tidigare, slagit upp tältet, fått upp två fiskar och börjat laga mat när jag upptäcker massor av spår av grizzlybjörn i närheten av tältet.
Flera spår är alldeles färska. Det verkar som om björnarna rör sig här dagligen. Jag bryter lägret, paddlar lite längre ner och sätter upp tältet på en öppen äng. Men även här känner jag mig osäker. Jag går runt och letar spår och nere vid strandkanten ser jag nya spår. När jag tar upp kikaren och tittar mig runt ser jag också en björn lufsa runt på andra sidan floden.
Det har redan börjat skymma. För sent att dra vidare. Jag lägger maten och soporna under en gran, 150 meter från mitt läger och sätter upp tältet. Sitter länge vid lägerelden och spanar ut med kikaren i mörkret. När jag till slut drar mig in i tältet ligger jag på helspänn i sovsäcken, tittar ut genom tältöppningen och lyssnar efter ljud i närheten.
I gryningen lagar jag en snabb frukost, packar ihop tält och utrustningen och beger mig ut i kanoten igen.

Den större delen av dagarna tillbringar jag på floden. Förmiddagspasset brukar vara mellan tio och tolv. Efter lunch paddlar jag cirka fyra timmar till innan det är dags att slå läger. Jag känner mig trygg där jag sitter i aktern på min uppblåsbara kanot, en fyra meter lång öppen farkost av märket Gumotex.
Landskapet glider förbi, solen skiner ofta på förmiddagarna och byts ut mot moln och regnskurar på eftermiddagarna. Tempot växlar, från lugnt flytande vatten i en bred strömfåra till smalare passager med rejäla vågor och forsar.
Det är i de strida forsarna som den verkliga faran på resan finns; en lärdom från paddlingen i fjol. Den sjunde dagen på Blackstone River var varm och solig när jag närmade mig en krök där strömmen var strid. Jag missbedömde avståndet och kom för långt ut i en sväng, pressades mot ena stranden.
På några sekunder förändrades en lugn och fin färd nerför en vacker flod till en situation som handlade om liv och död. Kanoten fastnade under en trädstam som hängde ut över vattnet, forsen pressade på bakifrån och jag kände hur jag höll på att krossas mot trädet.
Det fanns bara en utväg: jag var tvungen att välta kanoten. Jag tog tag i relingen och kastade mig åt sidan. Plötsligt låg jag i vattnet, med alla mina grejer flytande runt omkring mig. Det var iskallt, jag fick kallsupar och tumlade runt. När som helst kunde jag fastna i en stock eller sten och drunkna. Men jag kunde inte göra någonting, det vara bara att flyta med i forsen och hoppas på att vattnet skulle lugna sig lite längre ner.
Jag försökte ligga så platt som möjligt på ytan och hålla upp benen. Minuterna gick. Det kändes som om jag såg på mig själv i en film. Plötsligt såg jag kanoten upp och ner-vänd framför mig. Jag började simma så fort jag kunde för att komma ikapp. Efter femtio meter fick jag tag i den, klättrade upp på botten, tog ett livtag om kölen och vände den genom att dra den runt med min egen kroppsvikt.
Uppe i kanoten började jag paddla med händerna för att komma i kapp paddeln, som for runt framför mig. Jag fick tag i paddeln och kunde styra vidare ner mot lugnare vatten. Där hittade jag det mesta av min utrustning, men kamerorna var borta.
Upplevelsen i Yukon gör mig extra försiktig när jag paddlar nerför Keele mot Mackenzie River. Jag skärper mig extra mycket i flodkrökarna och försöker vara noggrann med hur jag sätter i paddeln.
Men för det mesta njuter jag av att färdas i min egen takt genom det vackra, ödsliga landskapet.

Det närmaste man kommer sådan här natur i Sverige är Sjaunja i Lappland. Det är ett av Europas största sammanhängande myrområden och förmodligen landets minst besökta trakt. Jag paddlade ensam genom naturreservatet tolv dagar 2009. Ett par år tidigare hade jag paddlat med två kolleger genom Lemmenjoki – Finlands största vildmark – och det var då drömmen om Kanada började växa.
Men både Sjaunja och Lemmenjoki är små i jämförelse med de enorma områden som ligger öde i norra Kanada och Alaska. De tillhör de sista orörda utposterna på jordklotet.
Nordvästterritoriet utgör en tredjedel av hela Kanadas yta, men här bor bara 50 000 människor. Indianer och inuiter utgör 60 procent av befolkningen. Fram till 1950-talet var området en av världens sista oexploaterade vildmarker.
Den som färdas genom Nordvästterritoriet färdas också genom en historia full av äventyr. Bergsindianerna använde de här vattenvägarna när de jagade och fiskade eller bytte boplats. I början av 1800-talet började området utforskas av pälsjägare och äventyrare som John Campell och i slutet av århundradet kom guldgrävarna.
Många försvann på floderna, i olyckor som den jag råkade ut för i Yukon. Andra blev sjuka och dog eller dödade varandra.
På 1940-talet kom oljeletarna till territoriet. Mellan 1942 och 1944 byggdes en oljeledning mellan Norman Wells och Whitehorse, 20 kilometer norr om Keele River. Det byggdes efter påtryckningar från den amerikanska regeringen, som ville säkra tillgången på olja under andra världskriget. Men ledningen blev mycket dyrare än beräknat, läckte och gick sönder. Efter kriget stängdes den av, efter 18 månaders drift.
Plåtskjul, rostiga lastbilar, bulldozers och andra rester efter oljeprojektet står kvar i landskapet. Nya spår av människor i form av bränsletunnor och gamla jaktstugor möter mig ju närmare Norman Wells jag kommer.
I dag letar gruvbolagen efter mineraler och oljesand i Nordvästterritoriet, en verksamhet som har kritiserats hårt av bland annat miljöorganisationer. Det finns planer på att bygga en bilväg genom ödemarken för att knyta ihop de olika samhällena.
Kanske kan det innebära ett lyft för lokalbefolkningen, som plågas av arbetslöshet, alkoholmissbruk och andra sociala problem, men för mig innebär utvecklingen en stor sorg.
Det finns en frid över platser som Keele River, som vi behöver. Vissa platser på jorden måste få lämnas ifred, allt behöver inte vara tillgängligt för alla.

Näst sista kvällen vid Mackenzie River sitter jag vid lägerelden då jag hör hur det knakar i buskarna. Ur mörkret kommer en stor svart varg lunkande. Han stryker fram och tillbaka, mellan utkanten av min lägerplats, kanoten och sedan upp i skogen igen.
Det går någon minut, sedan kommer varghannen tillbaka. Det är vindstilla, jag sitter kvar vid elden och ser den stora svarta skuggan vandra förbi, tjugo meter från mig.
Vargen stannar hela natten i närheten av min lägerplats. Mitt i natten börjar han yla. Från andra sidan floden hörs andra vargar yla till svar.
Jag ligger i sovsäcken och tittar upp i tältduken. Känner ingen rädsla, bara spänning. Åtta månaders förberedelser, femton år av resor in i vildmarken, 40 000 kronor och drygt 40 mils paddling genom en av världens vildaste vildmarker – det var det här jag sökte.

Mer om Nordvästterritoriet:

Hur tar man sig dit?
Flyg Stockholm – London – Calgary – Yellowknife – Norman Wells. Från Norman Wells chartrade jag pontonflyget in i Mackenziebergen.

När ska man åka?
Bästa tiden är från slutet av juni till slutet av augusti.

Finns det organiserade turer?
Ja, Canoe North Adventure anordnar gruppexpeditioner till flera av floderna i Mackenziebergen men även i Nordöstra Yukon.